Ökad användning av trä kräver nya synsätt. Arkitekter borde intressera sig mer för materialens mångfald, skriver Kerstin Wickman.

Det är lätt att förstå den unge arkitekten Sven Markelius entusiasm när han möter Walter Gropius i Dessau Törten 1927. Nöden, liksom bostadsbristen, är enorm i både Tyskland och Sverige. Gropius har 
en lösning som gör det möjligt att bygga hus ”på löpande band”, snabbt och ekonomiskt effektivt, precis som Ford tillverkar sina bilar. Betong och stål är de material som gör detta möjligt. Tekniken öppnar för nya rumsbildningar och ett nytt slags arkitektur, mer funktionell och billigare. Och med inspiration från Ebenezer Howards trädgårdsstäder kommer grönskan och solljuset in i de nya bostadsområdena på 1940-talet. Betongen symboliserar framtiden och ett växande välstånd, utifrån det man vet då.

I dag vet vi mer. Betong ökar uppvärmningen av atmosfären. De syntetiska materialen, kemikalierna och de rationella tillverkningsmetoderna som skulle ”frälsa” mänskligheten har ofta visat sig vara miljöförstörande återvändsgränder.

Sara kulturhus i Skellefteå är med sina 20 våningar en av världens högsta träbyggnader. Prefabricerade, krysslimmade byggelement gör byggandet effektivt, men urtagen för fönster och dörrar blir spill som eldas upp. Den svenska möbelindustrin förlitar sig på import och använder bara några få procent av det trä som växt i Sverige. Inte en enda fanértillverkare finns kvar i landet och inget svenskt björkträ används, i stället importeras från bland annat Finland.

Det vill branschorganisationen Svenskt Trä ändra på. Svenska träd borde användas också i inredningar och inte enbart exporteras som billig råvara till andra länder. Att det är möjligt visas sedan i somras i en hotellsvit på Clarion Hotel Sign i Stockholm. Samtliga möbler och textilier där består av svenskt trä, 80 procent gran och furu och 20 procent lövträd.

I Frankrike pågår nu en diskussion om fördelarna med trä i stommarna, även i flervåningshus, i Paris och andra städer. Miljön på byggarbetsplatserna blir renare och tystare. Inga tryckluftshammare behövs för att göra rördragningar. Koldioxidutsläppen blir lägre, byggprocessen snabbare och materialen enklare att återvinna.

Men att förändra en etablerad infrastruktur som löper likt en obruten kedja är inte enkelt. De små sågverk som en gång fanns spridda i Sverige och som kunde ta hand om en gammal ek, en alm, en ask har med några enstaka undantag försvunnit.

Trä är ett material som kräver långsiktighet och ett nytt synsätt. Kalhyggen räddar inte klimatet. Trädens estetiska, emotionella och ekonomiska värde borde öka. Deras livslängd är 80–120 år och de består av olika delar, bra till olika saker. Att till exempel sortera ut den vattenavstötande, täta kärnfurun – perfekt till fönsterramar och andra utsatta delar i en byggnad – är svårt i den effektiva produktionsprocess som vi successivt byggt upp sedan 1950-talet. Vi behöver tänka och göra om.

Inför den klimatomställning som nu krävs måste vi inte bara värna om artrikedomen i naturen, vi borde intressera oss för materialens mångfald. Varje naturmaterial – trä, lera, sten, ull, etcetera – finns av olika slag med olika egenskaper och kan lösa olika behov. Materialens artrikedom är en tillgång. Men kunskaperna om dem är bristfälliga. De finns hos en del hantverksnördar, inom hemslöjden, hos konsthantverkare, och är förvärvade genom praktiska erfarenheter. Skulle inte materiallära också behövas på våra arkitekturutbildningar? För att åtminstone ge en aning om möjligheterna till en artrikare, mer varierad arkitektur.

Kerstin Wickman är professor emeritus i design- och konsthantverkshistoria.