”Träd är som hus, arkitektoniska byggstenar i våra städer”, konstaterar konstnären och landskapsarkitekten Monika Gora i inledningen till sin bok Gröna projekt. I boken återbesöker hon 15 av de landskapsprojekt hon ansvarat för genom åren. Hon kommer tillbaka till det orangeri hon projekterat på en blåsig bostadsgård i Malmö, ser björkplantorna hon låtit plantera i en trafikrondell i Sundsvall växa upp till en dunge och återbesöker den ursprungligen tråkigt platta skolgård i Hörby som hon försett med trädbevuxna kullar – allt medan hon delar med sig av personliga reflektioner om sitt yrkesliv.

När Monika Gora efter 21 år kommer tillbaka till Frostaskolan i Hörby är en av skolgårdens kullar borttagen. Det visar sig att många av lärarna uppskattat hennes idé om ett varierat landskap, medan andra blivit oroliga av att inte se vad barnen hittar på när de befinner sig bakom kullarna. Därför har man tagit bort en av dem. Med träd, jord och allt. Kullen är reducerad till en svart, platt fläck av asfalt och som ett brev på posten kommer problem med regnvatten som rinner i riktning mot skolbyggnadens fasad. ”Förstår inte den kloka och utbildade skolledningen att jorden och träden tar hand om regnvatten? Att även kullen i sig, genom sin form och placering, stoppar upp och fördröjer vattenflödet?” skriver en desillusionerad Gora.

Det är intressant att följa hennes process och tidsresa i gränslandet mellan landskapsarkitektur, offentlig konst och byggnad. Är det någonting som förändras med tiden så är det ju just landskap. Inte minst träd har en potential att förändra platser. Både genom sin närvaro och sin frånvaro. Det är som Gora konstaterar: ”Att gallra träd är som att hugga i sten. Definitivt och oåterkalleligt.”