#120 Staden och folksamlingen
Det mest dystopiska med vår coronaperiod är kanske att vi inte får komma samman, inte samlas, inte vara en folksamling, inte använda våra gemensamma rum, gator, konsertsalar, fotbollsarenor, torg. Detta som på något sätt har gjort staden till det vi ännu tror att den är.
Vår tids planering har naturligtvis handlat om att eliminera konflikter, man kan inte planera fram sånt. Men ändå är konflikter, uppror och protester sådant som etsar sig fast vid stadsmiljöer, i deras identiteter. Blir det tillräckligt angeläget söker man sig ut för att få en starkare röst tillsammans. Konflikten har varit starkt meningsskapande om den blir synlig.
För folksamlingarna skapar mening – utspridda människor som får syn på varandra kan bli ett radikalt vi i protesternas eller strejkernas spår, eller en lokal berättelse om kvarteret och dess gator, eller som ett symboliskt medborgarskap kring ett fotbollslag.
Läs mer här.
