Den elastiska arkitekturen är på ingång, igen. Katthandtag ska skapa identitet och platskänsla, och juciebar-arkitekten gör inte många knop. Arkitektur ger er tre nya ord i tiden. 

Elastiska hem

Under efterkrigstiden i Sverige experimenterades det mycket med nya former av arkitektur för bostadsbyggande. Särskilt mycket studerade den tidens arkitekter möjligheten att kombinera en hög grad av prefabricering med en hög grad av frihet i själva bostadens planering, en flexibilitet. Det mest innovativa av alla system var byggföretaget Ohlsson & Skarnes System 66. I de flexibla lägenheterna skulle man kunna ändra planlösningar över tid genom att till exempel flytta innerväggar. Ohlsson & Skarne talade också om ett elastiskt byggande, vilket innebar möjligheten att ändra lägenhetsstorleken. Nu har ordet elastisk i arkitekturen återvänt. Det är arkitektkontoret Kod som fått bidrag från Vinnova för att utveckla sin idé om elastiska hus. 2016 betyder elastiska hus en boendeform som ”främjar delande, gemenskap och välmående”. Tanken är en ny upplåtelseform med lägre hyra om man delar med sig av något, till exempel ett rum eller en tjänst. Här finns också, skriver Kod, möjligheten att ”hyra fler eller färre rum, ytor och funktioner efter tid och behov”. Ordet elastisk tycks nu liksom då innebära ett försök att tänja på gränserna för det möjliga inom ramen för bostaden.

Handtagstricket

De så kallade Stockholmshusen ska nu börja byggas. Det är Stockholms variant på SABO:s kombo-hus. En sorts billiga typhus för bostadsbristens Sverige. Husen ska byggas av allmännyttan och kunna ha lägre hyror än andra hus. Kombo-husen har kritiseras bland annat för att de är svåra att anpassa till platsen. De blir en sorts flerbostadshusens motsvarighet till kataloghuset (se till exempel Per Haupt i Arkitektur 7/2014). För att råda bot på den bristen på plats- och identitetskänsla i arkitekturen ska man lägga till konstnärliga inslag i de hus som ska byggas i Stockholm. Och det är draghandtagen på ytterdörrarna som ska ”ge Stockholmshusens entréer identitet”, till exempel med hjälp av en katt av Lena Cronqvist eller Charlotte Gyllenhammars händer av mor och barn. Handtagstricket på Stockholmshusen är ännu ett av många exempel på när konsten som en av få aktörer i stadsrummet får skapa identitet och platskänsla.

Juicebar-arkitekt 

Dramaserien Juicebaren gick på SVT under vintern. Serien var, enligt SVT, ”en berättelse om Stockholms innerstad och människorna där. Om att ha och inte ha. Om att vara fast och på väg. Om ålder, ungdom, krav och även om kärlek.” På juicebaren finns stammisen David, han är ”en 35-årig arkitekt som inte kan bli vuxen”, som har en pudel som heter Pluto. Han ser sig omkring i världen där alla runtomkring honom ”bara lägger ner sina liv”. Han fascineras över att hans chef, som bara är fem år äldre, ska skiljas, eller mest över att han varit gift, ”har barn och har bott i ett hus med frun och barnen”. Det kan tyckas som en oväntad replik från någon som förmodligen ritar hus, åt folk som bor där, med barn. Man undrar vad denne juicebar-arkitekt ritar för hus. Kanske fyller han bara i konturerna till något som någon annan sagt till honom att göra, innan han smiter ut till friheten på baren igen. Juicebaren, alltså.