Det kanske underligaste med den massiva kritiken mot David Chipperfields olika förslag till Nobel center är att förhållandevis lite av den har handlat om själva husens styrka. Fokus har i stället varit på den för­ödelse som kan drabba platsen.

Mest rabalder har det varit om det förslag som segrade i tävlingen. Skillnad mellan de yttranden som bland annat Skönhetsrådet, Stadsmuseet och länsstyrelsen har lämnat har varit liten. Där finns några rader om att förslaget strider mot riksintresset och några om att byggnaden skulle innebära stora förvanskningar av de kulturella värdena på Blasieholmen. När det gäller utformningen är det främst höjd och volym som det klankas ned på. Chipperfields förslag borde underordna sig den rådande ordningen. Rättning i ledet.

Det är svårt att se yttrandena som annat än ensidiga. En kör av nejsägare. Det saknas en förståelse för vad Chipperfields förslag tillför, och på vilket sätt det för­flyttar Stockholm in i framtiden.

Ett av de mest inskränkta sätten att se på en stad är att tro att allt befintligt besitter genuina kvaliteter och att allt nytt utgör ett hot mot dessa. Det borde vara självklart för alla att stenstaden också består av en hel del usel arkitektur från 1800-talet. Och att stenstadens byggnader varierar i form och storlek. Blasieholmen är inget undantag.
I utlåtandena är det framförallt en arkitekt som framhålls, Axel Fredrik Nyström, ansvarig arkitekt för Tullhuset som finns på platsen. När blev han oumbärlig? Varför inte tillägga att David Chipperfield är en arkitekt av särskild kaliber?

I samband med presentationen av det nya förminskade förslaget sade Chipperfield själv att han välkomnar en diskussion. Han menade att det utvecklar arkitekturen. Han hade goda erfarenheter från bland annat Berlin. Frågan är bara om den svenska demokratiska processen hjälper till. Nejsägarna har det alltför lätt kan tyckas. Inte mycket av de arkitektoniska intentionerna tar sig igenom processen. Särskilt när det kommer till Stockholms kärna.

Visst är projekten som initierats på senare år olika sinsemellan. Men det går ändå att se en röd tråd. Där det finns en äldre bebyggelse och ett riksintresse att tolka och försvara är det svårt att ta sig fram. Minerad mark.

Slussen, där det slutliga förslaget är ett annat än det som segrade i senaste tävlingen, landar nu i ett riktningslöst mischmasch. Nya Stockholm Continental med entré till Citybanan liknar ängslig dansk samtidsarkitektur med sina spräckliga fasader och fyra torn – tänk om OMA:s förslag hade byggts! Samtidigt har habila projekt på mindre belastade platser knådats igenom. Som Waterfront building. Ett förödande obalanserat och banalt landmärke.

Tyvärr är det nog så att David Chipperfields Nobel center redan demonterats.
Från det tidigaste förslaget har mycket av det distinkta försvunnit. Första misstaget var att kritisera att byggnaden var för sluten och guldglänsande, det andra att angripa dess storlek. Varför inte börja analysen med en förståelse för vad som gör byggnaden laddad och unik? Nu tycks hela projektet vara på väg mot en vanlig och ordinär variant av en världsarkitekt. Vad har Stockholm och Sverige vunnit på det?

De flesta europeiska storstäder har i dag exempel på hur tillägg kan göras i en känslig stadsmiljö. Bevisen är många på att kultur­miljöer tål mycket. Renzo Pianos Centre Pompidou har nu i snart 50 år varit ett av de mest hårda intrången. Inte ett ögonblick har det därför förstört en av de känsligaste delarna av Paris. Inte ens Frank Gehrys Guggenheim har, trots sin överdrivna skala och avoga stil, lyckats slå ut Bilbao, tvärtom. Chipperfield har själv bildat skola med lågmälda tillägg i Berlin där balansen mellan nytt och gammalt är fint kalibrerad.

En gemensam nämnare för alla lyckade tillägg är konsekvens. De för också en dialog med den äldre bebyggelsen. En vördnadsfull dialog som inte är detsamma som att underordna sig och låta ett kulturarv vara i fred och slumra.
Att vara kontroversiell eller subversiv är svårt att undvika i sammanhanget. En offentlig märkesbyggnad måste tillåtas att vara det. Det konstnärliga måste kunna få ett större utrymme än när det gäller andra byggnader.  Syftet är att väcka frågor, öppna upp och vidga perspektiven, snarare än att resa murar och stänga igen. Det handlar om Stockholms och Sveriges självbild.