I pandemins kölvatten ifrågasätts stads­­­byggnadsidealet med ständigt växande, allt tätare städer. Annica Kvint lyssnar till röster som talar om ett grönare och människovänligare ideal.

Kan coronapandemin bli en katalysator för en människovänligare stad? När Vetenskapsradions På djupet i P1 nyligen ställde frågan blev svaret: Ja!

I och med pandemin har vi fått bevis för att snabba och radikala förändringar är möjliga. Från städer som Oslo, Helsingfors, Köpenhamn, Milano och Wien rapporteras om körfält som markerats om till förmån för gågator, fickparker och cykelbanor. Nu måste vi hålla avstånd till varandra och då får bilarna maka på sig. Plötsligt blev det ganska enkelt att rucka på trafikmaktordningen.

I Bryssel har hela citykärnan gjorts om till en gåzon, där bilar får köra i högst 20 kilometer i timmen. Men de största förändringarna rapporteras från Paris. Där för nu borgmästaren Anne Hidalgo en politik som ska förbättra folkhälsan, samtidigt som den mildrar effekterna av klimatförändringarna. 60 000 parkeringsplatser ska bort vilket kommer att resultera i 230 bilfria gator. 150 trottoarer ska breddas och 20 stadsgator designas för att uppmuntra till lek och fysisk aktivitet. Samtidigt byggs kollektivtrafiken ut. Staden kommer också att plantera 170 000 nya träd och skapa fyra nya stadsparker. Allt med det långsiktiga målet att förbättra den usla luftkvaliteten och på så sätt göra staden både hälsosammare och trevligare att vistas i.

Stadsbyggnadsidealet med ständigt växande, allt tätare städer ifrågasätts också på andra sätt. I Paris vill Sorbonneprofessorn Carlos Moreno se en mer lokal stad och har därför lanserat begreppet la ville de quinze minutes (15-minutersstaden). Allt man behöver ska finnas inom en kvarts promenad eller cykeltur. Skola, arbetsplats, mataffär, grönområden och kultur i kvarteret, alltså. En ”kvartersstad” i ny bemärkelse.

Även Barcelona står inför stora förändringar. Här har man tre kvadratmeter grönyta per person och luftföroreningar som orsakar 3 500 dödsfall varje år. Det har bidragit till att man planerar 500 nya så kallade superblocks – bostadskvarter där bilgatorna mellan husen får lämna plats för gågator och cykelstråk.

I städer som Paris och Barcelona har man helt enkelt nått den punkt då kombinationen förtätning, luftföroreningar och pandemi tvingar fram förändringar. Där är vi inte i Sverige, men också här höjs nu röster för ett skifte till mer gåvänliga och resilienta städer.

Andrew Karvonen, som forskar om stadsutveckling på KTH, ser paralleller mellan dagens stadsbyggnadstankar och 1800-talets sanitary city.

– På 1800-talet ledde sjukdomar som kolera till utbyggnad av avloppssystem och grönare stadsmiljöer. Dagens motsvarighet till en ”hälsosam” stad skulle vara en mer gåvänlig sådan. Den staden borde också innehålla fler och större offentliga platser, där man till exempel kan förlänga uteätarsäsongen, menar Andrew Karvonen.

Mer plats för människor och mindre plats för bilar, alltså. Men mer integrerad natur är också en viktig beståndsdel i en framtida, mänskligare stad, anser Hanna Erixon Aalto, som även hon forskar om stadsutveckling på KTH.

Det finns många exempel på hur sjukdomar, pandemier och andra kriser lett till paradigmskiften för hur vi organiserar våra städer. Ändå är dagens situation unik, menar Hanna Erixon Aalto. På 1800-talet var problemen både synliga och kännbara – det handlade om sjukdom, smuts, sot, stank och trångboddhet. Vår tids hot är mer osynliga.

– De klimatförändringar vi redan känner av är nyckfulla och kan lika gärna leda till extrema torrperioder som till översvämningar, biodiversitetsförluster eller nya pandemier. Det här är en ny typ av osäkerhet som vi stadsplanerare och arkitekter måste lära oss att förhålla oss till. Snabba och plötsliga förändringar är det nya normala. Nu måste vi planera för ett samhälle som tål kriser.

En av vår tids största utmaningar, menar Hanna Erixon Aalto, är att ompröva den rådande idén om att naturen är en motsats till staden. Den typ av storskaliga grönstrukturkoncept som dominerat under 1900-talet, med gröna bälten, hjärtan, fingrar eller kilar, är inte anpassade för att tackla dagens urbana utmaningar.

– För att bygga den stad som kan stå emot extrem­väder och utarmning av den biologiska mångfalden bör vi lägga ut gröna nät över staden. Fläta samman byggnader och grönska.

– Att bygga en resilient stad handlar både om att utveckla nya naturvärden och att bevara strategiskt placerad grönska, inte minst för att den gratis både renar luften vi andas och vattnet som omger oss och dessutom reglerar temperatur och nederbörd. I det konceptet finns stora pengar att spara – på sikt.

Hur kan man då göra osynliga klimatförändringar synliga? Den amerikanska konstnären Eve Mosher bidrog med en tydlig gestaltning när konstföreningen Mossutställningar nyligen bjöd in till den fjärde delen av mastodontprojektet Konstnärliga avsmyckningar i Norra Djurgårdsstaden.

I verket High Water Line målade hon helt enkelt upp den framtida strandlinjen på gatorna i stadsdelen. Den tre meters havshöjning som markerades ut i Norra Djurgårdsstaden kommer visserligen inte att inträffa förrän år 2300 om man ska tro forskarna, men att ifrågasätta vad vi menar med att planera städer på ”lång sikt” var å andra sidan också en del av projektet. Det finns hus i Gamla Stan som är 280 år gamla – varför skulle vi inte planera för att Norra Djurgårdsstaden ska finnas kvar om lika lång tid?

Om Stockholm än så länge är relativt förskonat från klimatförändringar är situationen i Skåne desto mer dramatisk. Här är effekterna av havsnivåhöjningen redan påtagliga. Även om det inte är alla som vill se dem.

I den nyligen publicerade boken Klimatkrisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder berättar SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström om den senaste tidens utveckling på Falsterbonäset. Där har boende protesterat mot de översvämningsskydd som kommunen nu fått tillstånd att sätta upp eftersom en flodvåg när som helst kan dränka näset.

Länsstyrelsen i Skåne har gått så långt att man föreslagit att 10 000 invånare längs den skånska kusten ska flyttas permanent. Staten har vid ett tillfälle stoppat nya bostäder inom Vellinge kommun med motiveringen att de är olämpliga med tanke på havsnivåhöjningarna. Ändå tycks många av de boende på Falsterbonäset mest tänka på den utsikt de kommer att förlora när murar och vegetationsbeklädda jordvallar sätts upp.

I Skåne finns det ingen landhöjning och den höjning av havsnivån som klimatförändringarna medför är ett reellt hot mot stora delar av kusten. Risken för översvämningar ökar för varje centimeter som havsnivån stiger och enligt SMHI:s senaste prognoser (maj 2020) kan havsnivån vid Skånes kuster höjas uppemot 30 till 40 centimeter till år 2050, och cirka en meter till år 2100.

Om man inte gör någonting åt saken kommer de flesta av Skånes sandstränder helt enkelt att utplånas. Vad som händer i framtiden med de fastighetsvärden i Fals­terbo som i dag värderas till över 70 miljarder kronor kan vi bara ana. Men att klimatförändringarna kommer att förändra våra liv kan vi vara säkra på. Det gäller inte bara Falsterboborna utan också alla som bor i stora städer. Faktum är att städer är extra utsatta, både för skyfall och för värmeböljor.

Norrköping tillhör de städer som redan gjort dyrköpta erfarenheter av klimatförändringarna, berättar Erika Bjerström. 2009 drabbades staden av så häftiga skyfall att översvämningar slog ut stadens datornät i en vecka. I centrum av den gamla, vackra stenstaden står också både Rådhuset och många andra gamla byggnader på pålar, eftersom de annars skulle sjunka ned i den fuktiga jorden. Den rekordvarma sommaren 2018 blev det kris. Sjunkande grundvattennivåer, orsakade av klimatförändringar, fick pålarna att torka på ett gammalt hus längs Östra Promenaden. Det ledde till sättningar och att en del av huset sjönk tio centimeter.

Nu gapar fönstren tomma i en fastighet på en av stadens mest attraktiva adresser. Huset ska pålas om, till en beräknad kostnad om 35 miljoner kronor, vilket skapat en komplicerad debatt. Bostadsbolagen kräver att kommunen gör vad den kan för att förhindra att hus förstörs av det sjunkande grundvattentrycket. Men sänkt grundvatten räknas som en del av de pågående klimatförändringarna. Kan en kommun hållas ansvarig för att regnet uteblir på somrarna så att grundvattnet sjunker? Ska kommunala skatteintäkter gå till att rädda fastighetsbolagens bestånd?

Som ett resultat av sina erfarenheter har Norrköping, som hittills enda kommun i landet, infört en bred, tvärvetenskaplig klimatanpassningsgrupp. I den ingår 15 personer från samhällsbyggnadskontoret, bostadsbolagen, räddningstjänsten, renhållning, skola, vård och omsorg, miljö- och hälsokontoret, tekniska nämnden och SMHI.

När klimatforskare vid Lunds universitet studerat vad som utmärker den motståndskraftiga staden är vikten av fungerande nätverk mellan olika aktörer en av de centrala aspekterna.

Gränsöverskridande samarbete och en mer holistisk syn på stadsplanering poängteras också i forskningsinstitutet RISE:s pågående projekt Nationell samverkan mellan innovationsplattformar för hållbara attraktiva städer, som har som mål att underlätta kommunernas omställningsarbete.

Samtliga kommuner i Sverige står nu inför mer eller mindre tydliga klimatutmaningar. Men märkligt nog finns det i dag ingen ytterst ansvarig part för Sveriges klimatanpassning. En statlig utredning undersökte frågan 2017, men den kom bara fram till att det var för många lagar som skulle behöva skrivas om för att en enda ansvarig part skulle kunna utses. Så i dag är ansvaret för Sveriges klimatanpassning delat mellan Boverket, som svarar för den bebyggda miljön, och SMHI, som ska bidra med stöd när myndigheter tar fram planer för just sitt verksamhetsområde.

Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) är däremot väldigt tydliga i sina rekommendationer. De uppmanar kommunerna att tänka så långt som 100 år framåt i tiden. Särskilt bör kommunerna agera för att avvärja hoten från skyfall och planera för lösningar som förhindrar att vatten tar sig in i fastigheter. De uppmanas också att lära av hur man planerade bebyggelsen förr i tiden, ”då man hade kunskap om var det var mest lämpligt att bygga utifrån naturens nycker”.

Så vad händer i praktiken? I Stockholms stads initiativ Grönare Stockholm ingår inte minst satsningar för att utveckla de för den biologiska mångfalden viktiga våtmarkerna. Ett exempel är Karavan Landskaps rekreationsstråk Farsta strandbad, en deletapp i ett längre promenadstråk längs med sjön Magelungen som framhäver naturupplevelsen utan att störa den.

I Rålambshovsparken pågår också ett av stadens få specifika skyfallshanteringsprojekt. Den ligger i en sänka och riskerar därför att vid skyfall förvandlas till en stor vattenpöl. Dagvattenbrunnarna klarar inte av att leda bort den typ av vattenmassor det handlar om och i värsta fall kan förorenat vatten rinna rakt ut i Riddarfjärden.

Under 2021 beräknas landskapsarkitektkontoret Urbios arbete med skyfallsdamm och regnpark vara klart. En konstgjord bäckfåra ska leda bort vatten vid skyfall och intill viadukten över Rålambshovsparken anläggs en växtbädd, i vilken biofilter fördröjer och renar vattnet. I en sänka skapas också en damm med hårdgjord yta. Till vardags kan den användas för sporter av olika slag, vid skyfall förhindrar den att parken svämmas över.

Även den intilliggande, naturlika strandpromenaden vid Norr Mälarstrand är faktiskt ett stycke skapad natur, som kan tjäna som inspiration för framtiden. De som flyttade in i funkishusen på 1930-talet hade utsikt över gamla skjul, tillfälliga bryggor och pontoner, vattensjuk mark och diverse bråte. Ute på fjärden låg flottningstimmer. Stranden var en arbetsplats och Rålambshovsparken en dyig strandäng.

Den slingrande strandlinje som vi nu för tiden kan promenera utefter är skapad med stabilisering av klippblock och stenar. Arkitektbyrån vid Gatukontorets parkavdelning, med Erik Glemme i spetsen, skapade på 1930-talet ett Mälarlandskap i miniatyr, med såväl björkskog som hassellund, en liten indragen insjövik och en udde med alar.

Att vi även i tider av klimatförändringar har intresse av att integrera natur och kultur i staden är också grundtanken bakom kursen Urbanism and Landscape, som startar på KTH våren 2021. Forskningsledarna Hanna Erixon Aalto och Ania Öst kommer här att närma sig stadsplanering utifrån ett ”landskapligt” perspektiv. En praktisk utgångspunkt är hanteringen av de sju miljoner ton landmassor i form av sprängsten som Stockholms stad står inför i och med utbyggnaden av tunnelbanan. Vad kan landmassorna användas till den här gången? Kan de kanske förändra de hårda och skarpa gränser som Stockholms många kajkanter utgör, och på så sätt förbättra gäddors och abborrars habitat? Kan de användas för grundläggning, eller för att staga upp landmassor som är på väg att erodera?

Klimatförändringarna kräver en ny syn på förhållandet mellan natur och kultur i staden, menar Hanna Erixon Aalto:

– Vi måste bort från dagens polarisering mellan bevarandeintressen och utvecklingsintressen, där urbana gröna områden antingen ”skyddas” eller ”offras” i stället för att integreras konceptuellt, fysiskt, ekonomiskt och ekologiskt i stadsväven.

Inom resiliensforskningen ses människan som en integrerad del av naturen, förklarar hon. Som en följd av detta ses människor inte bara som en destruktiv kraft i förhållande till naturen. Tvärtom kan vi bidra till resiliens och biologisk mångfald i landskapet:

– När jag undervisar brukar jag prata om protecting through projecting, att genom arkitektur lyfta och artikulera de naturvärden som redan finns på en plats, säger Hanna Erixon Aalto.

Ett klassiskt exempel som hon brukar använda i sin undervisning är den kinesiske stadsplaneraren Kong­jian Yus Red Ribbon Park från 2007. I ett tidigare otillgängligt våtmarksområde i den kinesiska staden Qinhuangdao placerade Yu en 500 meter lång slingrande röd bänk med åtföljande boardwalk. Tack vare det för naturen inkännande projektet kunde man behålla den livsviktiga biodiversitet som finns i en våtmark samtidigt som det är fritt fram för promenader, fiske och joggning. Svårare än så behöver det inte vara att skapa resiliens.