Utställningen Kiruna Forever på ArkDes undersöker den pågående flytten av staden genom att visa över hundra verk av arkitekter, stadsplanerare och konstnärer som har omvandlat samhället och synliggjort de utmaningar som format regionen. Ända från den första industrialiseringen och vidare in i framtiden. Rasmus Wærn har sett utställningen som pågår till den 7 februari 2021.

Berättelsen om idealstaden som slukades av sin moder gruvan har episka dimensioner. Bergatrollet vars rikedom egentligen bara gjorde sig synlig i några få märkvärdiga hus åt till slut också upp dessa. Ja, några av dem i alla fall. För att överleva måste staden dö.

En sådan berättelse är gefundenes fressen för varje museum ägnat åt vårt byggda kulturarv. ArkDes har förvaltat uppdraget med en strålande show. Här finns stora modeller, illustrativa projektioner, originalkonstverk, filmer och ritningar. Pernilla Ohrstedts utställningsformgivning är såväl suggestiv som tydlig och pedagogisk.

Nybyggarstaden blev en inkarnation av välfärdsstaten med alla dess förtjänster och tillkortakommanden innan marken under den började skälva. ArkDes vill berätta om allt detta. Men det visar sig i själva verket vara mycket svårt att fånga stadens öde i en utställning, i synnerhet som dramat ännu pågår och slutet är okänt. Det är många konflikter som teamet bakom utställningen knappast nuddar. Artur von Schmalensees stadshus från 1959, som grävskoporna nyligen pulvriserade, står som en grandios kuliss i rummets fond. Det är naturligtvis möjligt att tolka frånvaron av en motsvarande uppvisning av Henning Larsens nya stadshus som ett ställningstagande, men det är i så fall en subtil kritik som förmodligen går de flesta förbi. Hur står det egentligen till med arkitekturen i Kiruna? Det utställningen rimligen borde ha i fokus?

Trots allt det välstånd som gruvan skapat är det uppenbart att det nya Kiruna inte byggs med samma höga ambitioner som det gamla. Detta skulle kunna vara den stora berättelsen, för den säger mycket om hur synen på arkitekturen förändrats. I katalogen kommer etnologen Elisa Maria López in på frågan när hon beskriver konflikterna mellan LKAB och kommunen, som började med att bolaget inte ville bekosta en järnvägsstation vid den nya staden.

Ett syfte med ett statligt arkitektur- och designcentrum är att det ska peka ut de kvaliteter som annars riskerar att försvinna i bruset. När det gäller stadshuset har man också ansträngt sig, även om slutsatserna överlämnas till besökaren. Men om den byggnad som alldeles nyss gällde för att vara ortens verkliga paradnummer, kyrkan, lämnas inte mycket besked: ”Kyrkan, byggd i nygotisk stil, anses vara en av de största och främsta träkyrkorna i Sverige.” Anses? Här borde expertmyndigheten ArkDes satt ned foten. Nygotik har mycket lite att göra med det Fredric Bedoire beskrivit som ett möte mellan amerikansk shingle style och en kåta. Och Ulrica Pia i Karlskrona är med sina 3 000 platser mer än tre gånger så stor.

Precisionen har betydelse, eftersom en utställning och en katalog som denna till stor del avgör vad som går till historien och vad som glöms bort. Den närmast förälskade fascinationen för staden i norr verkar ha lagt sig i vägen för en kritisk syn. Ralph Erskines syn att en stad långt norrut måste vända sig som en parabol mot söder var turistens. Lokala arkitekter vet att ljuset norrifrån är en kvalitet att måna om.

Trots sina goda avsikter står exotiserandet ändå på lur i innehållet. Det påstås till exempel att samiska arkitekter är något mycket sällsynt. Hur det ligger till med den saken vet varken kuratorerna eller jag något om; jag kan bara konstatera att jag känner några stycken. Men sista ordet är inte sagt om Kiruna. Detta är ArkDes andra utställning om staden och jag tror det kan bli fler. För man blir ju nyfiken. Hur ska det gå?

UTSTÄLLNINGEN Kiruna Forever pågår till den 7 februari 2021 och går också att besöka virtuellt.

BOKEN Kiruna Forever
I samband med utställningen har ArkDes tillsammans med Arkitektur Förlag gett ut boken Kiruna Forever.