Samtidens gröna frågor springer ifatt historien, skriver Annica Kvint i en recension av Nationalmuseums utställning Trädgården.

Trädgården är just nu ett centralt tema i konstsammanhang. Inte nog med att dess historia skildras på Nationalmuseum. I slutet av augusti öppnar Färgfabriken utställningen Moulding Nature, som tar avstamp i dagens alltmer problematiserande inställning till grönska av alla slag. 

Samtiden trängde sig för övrigt in även på Nationalmuseum härom veckan, då två personer från organisationen Återställ våtmarkerna i en ambition att uppmärksamma klimatfrågan satte röda handavtryck på skyddsglaset till Claude Monets målning ”Konstnärens trädgård i Giverny”.  

Utställningen Trädgården fokuserar på dåtiden, men bjuder också på två samtida verk. Det som gör störst intryck på mig är Peter Fries samling bronsskulpturer, Porträtt av en skog. Det består av tunga, svarta trädkronor som vilar på betänkligt pinniga stammar. Jag tolkar trädkronorna som mörka orosmoln. 

Som besökare rör man sig annars från renässans till nutid, via barockens geometri och formtukt, rokokons hybrider av lust- och grönsaksträdgårdar och det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets trädgårdsskildringar präglade av friluftsrealism, impressionism och naivism. Totalt visas nästan 300 konst- och konsthantverksföremål av internationella storheter som Rembrandt, Watteau, Monet, Renoir och inhemska som Larsson och Pauli. Måleriet dominerar och urvalet imponerar. 

Trädgården som skulpturalt element och tuktad natur går som en röd tråd genom salarna. Att ha råd att ha en trädgård att visa upp och en trädgårdsmästare som sköter om den har länge varit ett sätt att manifestera såväl välstånd som makt. Växter som är svårskötta eller behöver växthus eller orangeri gav i linje med detta extra status. 

Det franska, snudd på militäriskt disciplinära inflytandet på svensk trädgårdsarkitektur syns till exempel i Pierre-Denis Martins monumentalmålning Vy av Château de Pontchartrain från cirka 1700. Den visar ett fågelperspektiv över parken som anlades av landskapsarkitekten André Le Nôtre, mest känd som upphovsman till Versailles magnifika barockträdgård. Han var också lärare till Tessin den yngre, som i Drottningsholmsparken med precision anpassade topografin till de franska idealen. 

I måleriet kan man också spåra att människan, när hon under 1700-talet insåg att hon själv kunde hota naturen, fullständigt omvärderade den. De mörka skogarna och kantiga bergen upplevdes inte längre som hotfulla, utan snarare åtråvärda. En ännu icke exploaterad natur blev idealet inte minst i den engelska landskapsparken.

Trädgården är en både omfattande och rik odyssé genom konsthistorien. Men jag hade gärna sett fler relevanta kopplingar till vår tid. Planerade sådana. För visst spelar trädgården en viktig roll i dag? Tack vare den kan ju artrikedomen vara större i städer än i områden där rationella jord- och skogsbruk dominerar. Ändå består många samtida trädgårdar, motsägelsefullt nog, till stora delar av trädäck och stenläggning. Idealet handlar fortfarande om tukt och form. Frågan är: hur länge till?