Inspiritation Östasien, Röhsska Museet Göteborg. Foto: Hendrik Zeitler

Röhsska museet i ny kostym

I februari slog Röhsska museet återigen upp portarna. Per Bornstien har varit där och konstaterar att den mindre kurerade delen klingar bättre med samtiden än de mer tillrättalagda utställningarna.

Det var ett stukat Röhsska museet som stängde dörrarna 2017, märkt av förlusten av sitt statliga uppdrag 2015. När portarna åter öppnades i februari 2019, var det således mycket som stod på spel för institutionen på Vasagatan i Göteborg. I ryggen hade man omfattande investeringar i fastigheten och, framför allt, samlingarna med totalt över 50 000 objekt inom design och konsthantverk. Frågan är om det är tillräckligt för att locka publiken tillbaka?

Den första förändringen möter besökaren på gatan, där Carl Westmans tegelarkitektur från 1916 kompletterats med en tillgänglig entré i gatunivå. Tillägget är respektfullt infogat och redovisas tydligt med moderna lätta material.

Interiört är förändringarna mindre omfattande. Arkitektkontoret Marge har tagit fram en serie hexagonala inredningsenheter med inspiration från entréhallens kassettak. Det är ett friskt tillskott, som dock inte på allvar utmanar rummens statiska tyngd.

Som en del i nyinvigningen öppnade den permanenta utställningen Inspiration Östasien. I en stad där de kinesiska influenserna

dag för dag blir allt tydligare, inte minst genom bilföretaget Geelys närvaro, hade det varit närmast självmål att inte lyfta fram de östasiatiska samlingarna och ge dem ett nytt sammanhang. Utställningen är omsorgsfullt gestaltad och ljussatt, men tar knappast några onödiga risker. Här har målet uppenbarligen varit att leverera.

Den gamla basutställningen, Formhistoria – från 1800 till i dag, formgiven av Mattias Lind och undertecknad, lever vidare men kommer sannolikt att ersättas efterhand.

På det hela taget innebär förändringarna ett viktigt steg framåt. Det är knappast några revolutionerande nyheter, men det bestående intrycket är att man har köpt sig tid. Med i alla fall en näsborre över vattenytan kan man bygga vidare på det man nu startat. Som besökare kan man dock inte låta bli att önska att Röhsska någon dag kunde befrias från den mörka museibyggnaden. Tillbyggnaden i glas, som i dag härbärgerar tillfälliga utställningar, är som frisk luft efter en vandring genom de mörka utställningssalarna.

Bäst är kanske ändå stolutställningen i källarplan. Här, på en lång vägg längs auditoriet, har närmare 150 stolar från olika tider hängts upp i enkla hyllkonsoler. Det är ett enkelt grepp som prövats tidigare av andra, men själva grundtesen, att inte kurera mer än nödvändigt, utan att låta besökaren ta in helheten och göra sina egna tolkningar, känns i slutändan mer samtida än de mer tillrättalagda utställningarna.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet