Utställningen Emerging Ecologies: Architecture and the Rise of Environmentalism på MoMa har större värde som varnande exempel än som programförklaring för framtidens klimatarbete, skriver Helen Rix Runting.

“Carson och Matt hittade mig i öknen” säger Glen Small och ler 
konspiratoriskt åt den lilla samling åhörare han lyckats samla i ett hörn av det stora Philip Johnson-galleriet på tredje våningen av Museum of Modern Art i New York.

Det är öppningsdag för utställningen Emerging Ecologies: Architecture and the 
Rise of Environmentalism och även om jag tvivlar på att curatorn Carson Chan (eller research-assistenten Matthew Wagstaffe för den delen) har gett sitt medgivande till den improviserade presentationen, är jag glad över att få bevittna den 86-åriga arkitektens spretiga föredrag om sin karriär i biomorfiskt byggande. ”Vi lever i en hemsk värld” säger han, sneglandes mot en flummig ritning av ett flygande hus som promenerar genom landskapet på tentakler: ”…med krig och svält. Det finns inget behov av det där”.

En del av mig vill ansluta till Small i den kaliforniska öknen, någonstans nära Joshua Tree, och ägna mina dagar åt att drömma om a soft-edged society (som han uttrycker det) och kanske stundtals unnar sig åt att vara lite arg över hur allt blev, så här i efterhand.

Den hallucinatoriska utopism som är närvarande i skisser av arkitekter som Glen Small, Eugene Tssui, Roy Scarfo, Curtis Schreier, Cambridge Seven Associates och Carolyn Dry – sida vid sida med avantgardefigurer som Don Davis och Ant Farm och dokumentationen av hippiesamhällen som såväl Sea Ranch som Prince Edward Island Ark samt proteströrelsen kring Orme Dam 
– fyller Emerging Ecologies med en känsla av arkitekturens radikala potential.

Materialet är både sällsynt och knasigt, vilket indikerar rigorösa efterforskningar och en ihärdighet hos curatorn och forskarna bakom utställningen. Arkitektur, antyder detta, var en gång i tiden kapabel att låta oss drömma om radikalt nya sätt att leva. Dagens situation hade kunnat vara väldigt annorlunda.

De radikala utopiska fantasierna utesluts dock lika starkt i Emerging Ecologies som de avslutades i verkliga livet: runt varje ny krök i den sobra utställningsscenografin tvingas besökaren möta arkitekturkanon i sin stelaste form. Utställningen öppnar med Frank Lloyd Wrights Fallingwater, innehåller en svit av Buckminster Fuller-verk och en landskapsstudie av Ian McHarg, och avslutas med hela åtta projekt av Emilio Ambasz, som gett namn åt det MoMA-institut som ligger bakom utställningen och därmed betalar Carson Chans lön.

Ambasz förhållande till Emerging Ecologies är därmed att jämföra med leksakstillverkaren Mattels förhållande till Greta Gerwigs Barbie-film: en välvillig mecenat som i smyg uppdaterar sin image genom en ny, glassig och kritisk paketering. Men att uttala ordet ”patriarkatet” är inte detsamma som att faktiskt förändra något i verkligheten (Gerwig!). Och på samma sätt är det inte heller, menar jag, nog att ”erkänna” kolonialismens roll eller ”inkludera” urfolks rättigheter eller verk av kvinnor som Beverly Willis, Phyllis Birkby och Eleanor Raymond, om man samtidigt låter det militärindustriella komplexet, det moderna projektet och själva kapitalismen – för att inte tala om begreppet hållbarhet – passera icke-analyserat och icke-utmanat.

Emerging Ecologies gör dock ett viktigt arbete i förhållande till dagens tendenser att avpolitisera (”det är naturligt!”) och avhistorisera (”det är nytt!”) hållbarhetsbegreppet genom grön teknik, digitalisering, automatisering och välsanerade visioner om ett kontrollerat urbant liv: dessa idéer närmar sig trots allt snart sin hundraårsdag. Det gör i sig utställningen värd ett besök för alla som studerar arkitektur.

Det finns en betryggande nostalgi i boomer-optimismens skygglappar (prylar, rymdraketer, scoutknep och geodesiska kupoler har alla sin egen charm). Men vi behöver inte leta längre än till The Line och Neom i Saudiarabien eller till bilder av Elon Musk som skjuts ut i rymden för att konstatera att drömmen om ”ekologisk arkitektur” inte automatiskt leder till den sorts samhälle med mjukare kanter som proggiga arkitekter eller miljö- och rättighetsaktivister drömde om på 1960- och -70-talen.

Så, snarare än som en programförklaring för framtida arbete inom detta område, skulle jag säga att Emerging Ecologies sanna värde ligger i det varnande exempel utställningen erbjuder. Vi måste konfrontera katastrofala klimatförändringar. Men, som Audre Lorde uttryckte det: ”the master’s tools will never dismantle the master’s house” – ironiskt nog 1979, vid ungefär samma tidpunkt som ekologi och hållbarhet började närma sig mainstream, inte bara i arkitektur utan även i politiken. Att dra sig undan i öknen kommer dock inte heller hjälpa, hur lockande det än kan verka.

Helen Rix Runting

Emerging Ecologies: Architecture and the Rise of Environmentalism
Curator Carson Chan. MoMA, New York
Till och med 20 januari 2024