Ingrid Wallberg var Sveriges första kvinnliga arkitekt med eget kontor. Trots det tillhörde hon länge den stora kategorin ”bortglömda kvinnliga arkitekter genom tiderna”. Men nu tillägnas hon både en utställning på Hallands konstmuseum, till och med 24 januari, och boken Ingrid Wallberg – arkitekt och funktionalist, skriven av Anne Brügge (Balkong Förlag). 

Medan utställningen framför allt speglar hennes arkitektgärning, med foton och planritningar från några av hennes nästan hundra uppdrag, domineras boken av hennes privatliv. Ett privatliv fullt av namnkunniga arkitekter. Ingrid Wallberg kom från en välbärgad industrifamilj i Halmstad, var gift med stadsplaneraren Albert Lilienberg och startade sin arkitektbana på hans kontor under 1910- talet. Eftersom hennes syster råkade vara gift med Le Corbusiers bror, Albert Jeanneret, fick hon efter utbildning i München praktikplats hos Le Corbusier, samtidigt som Charlotte Perriand praktiserade där. 1930 startade hon arkitektkontoret Roth & Wallberg i Göteborg tillsammans med den schweiziske kollegan Alfred Roth, och fortsatte på egen hand efter ett par år.

Ingrid Wallberg ritade äldreboende i Halmstad, funkisradhus och flerfamiljshus i Göteborg och Halmstad och fabrikslokaler till familjens tegelbruk i Halmstad. I samarbete med HSB utredde hon också bostadssociala frågor och ansåg att ”det hör till bildningens största ansvar att vad som görs för de fattiga görs väl”.

Boken bygger i hög grad på brev och dagboksanteckningar, vilket är både en styrka och en svaghet. Visst är det intressant att läsa om Le Corbusiers bitvis fräcka arbetsmetoder och Albert Lilienbergs oförmåga att hålla i pengar. Men jag hade gärna bytt ut en del dagboksanteckningar av privat karaktär mot fler arkitekturrelaterade tankar.