För Malmös stadsarkitekt Finn Williams handlar jobbet om att gestalta utan att rita. Katarina Rundgren har träffat honom hemma i Rosengård.

Malmös stadsarkitekt Finn Williams brinner för ett mer inkluderande sätt att planera, rita och bygga stad, och har ägnat sitt yrkesliv åt att utveckla offentlig förvaltning. På en distinkt och lite dröjande svenska förmedlar han riktningen som stakats ut under hans första år på jobbet, och glider över i engelska när han bli extra engagerad.

Vi sitter i köket i hans hyreslägenhet i Rosengård där han bor under arbetsveckorna. Lägenheten har en omisskännlig prägel av sent 1960-tal, den är välplanerad och standardiserad. I hallen hänger en blåvitrandig Malmö FF-halsduk, och en hopvikt Bromptoncykel står redo för nästa jobbmöte. Williams har jobbat med stadsutveckling i Croydon Council och vid Greater London Authority, och är en av grundarna av det icke vinstdrivande företaget Public Practice, som stöttar den offentliga sektorn. Hur kommer det sig att han sökte sig till Sverige och stadsarkitektrollen i Malmö?

– Kopplingen hit går tillbaka till tidigt 2000-tal, när jag och en svensk kompis gjorde en ”Lewerentz tour” och tittade på varenda byggnad han ritat. Och det var något med Malmö som förvånade mig … en stad med hela världen i sig. För mig som är uppvuxen i London var det något med det som kändes välbekant, som hemma.

Kort efteråt träffade han sin svenska partner, också hon arkitekt, vilket gav en inblick i det svenska kultur- och arkitekturfältet. Mycket av det han jobbade med i Storbritannien handlade om att bygga upp en stadsbyggnads- och designkultur inom offentlig sektor. För detta arbete hämtade han idéer från det svenska folkhemmets planeringskultur, genom exempelvis KF:s arkitektkontor och Acceptera-rörelsen.

Planen att flytta till Sverige hade funnits med länge, liksom nyfikenheten på rollen som stadsarkitekt. Att det skulle bli i en så stor stad som Malmö var inget han vågat föreställa sig, men hans erfarenheter från London visar sig landa väldigt bra just här.

Uppdraget formulerades som att staden ville ha ”ett stadsbyggnadskontor som känns som att det inte bara har en utan 230 stadsarkitekter” (så många är de anställda på Malmös stadsbyggnadskontor). För att nå dit försöker Williams vända ut och in på rollen och bygga en kultur där alla gemensamt tar ansvar för kvalitet.

– I stället för att fokusera på hur mycket makt jag kan samla hos mig vill jag engagera medarbetare och andra att bättre använda de verktyg vi redan har för att förändra hur vi utvecklar staden.

Det gör de bland annat genom att inom systemet skruva på allt från gestaltningsprogram till ramavtal. För att arbetet ska kännas meningsfullt, särskilt i en stor offentlig organisation, är det viktigt att visualisera stegen framåt. Här lånar Williams en dansk teori för hur design kan vara ett verktyg för förändring inom institutioner. Som stegen i en trappa kliver utvecklingsarbetet upp från ett nolläge med business as usual vidare till steg ett, estetik, följt av process, strategi, systemförändring och så sista steget, där staden uppnått en förändring av själva kulturen, som exempelvis omfattar de arbetssätt och erfarenheter som alla delar.

– Rent konkret så trevar jag mig fortfarande fram på de första stegen här. Men det hör till en stadsarkitekts jobb att tänka på hur design kan påverka de omständigheter som förändrar vår omgivning, och inte bara på hur omgivningen ser ut. Att förflytta sig ett steg här är självklart positivt, men vi måste fortsätta utmana oss själva.

Det första steget handlar alltså om estetik, och visst, hur byggnader ser ut kan göra en symbolisk skillnad. Men för att komma längre anser Williams att man behöver arbeta mer med nästa steg, processen, och där se över hur våra planerings- och förädlingsprocesser utformas. I dag är det nästan ett mirakel om det blir en kontinuitet från den fördjupade översiktsplanen till det som faktiskt utförs när det krävs hundratals aktörer och många år för att något ska bli byggt.

– Denna process känns ibland som viskleken, eftersom själva stadsbyggnadsidén så lätt förvanskas längs vägen. Därför fokuserar Malmös stadsarkitektteam på att arbeta i glappen mellan processens olika steg för att försöka få till en kontinuerlig ambitionsnivå – en röd tråd – från vision till leverans.

Men även en bra process behöver en tydlig strategi för var och hur staden agerar och investerar. Det kan till exempel handla om att de offentliga investeringarna ska fördelas likvärdigt i Malmö – med syfte att bryta barriärer.

För att kunna realisera strategierna kan det krävas en systemförändring. En sådan systemförändring skulle kunna innebära att staden använder sina redskap för att påverka branschen, och bland annat ser över vilka som handlas upp, får markanvisningar eller ramavtal. Här kommer Malmö stad att göra riktade satsningar på byggande arkitekter framöver.

Och så är vi uppe på sista steget i modellen, vid kulturen. Svårast och långsammast att ändra på, eftersom den rör både värderingar och människor, med alla deras levda erfarenheter och perspektiv.

– Som kommun har Malmö redan ett etablerat anseende inom arkitektur. Men som stad behöver vi skapa förutsättningar för att en mer blandad designkultur ska blomstra. Och just vilka som får vara med är något som faktiskt kan designas. Vilka sitter med vid bordet? Vad har de för bakgrund, vilka yrkesmässiga och personliga kunskaper tar de med sig?

I arbetet med denna förändringsprocess ser Finn Williams alla presentationer, mötesanteckningar, Exceldokument, avtal och rapporter som produceras som ett parallellt sätt att använda sin arkitektkompetens, men fortfarande skapa medryckande idéer för samhällsförändring. Att gestalta utan att rita handlar om att väga varje enskilt ord för att på bästa sätt förmedla idén och visionen.

Att Finn Williams är en språkmänniska som månar om ordens förmåga att engagera märks både i vårt samtal och i hans egna texter och presentationer. Han verkar njuta av att hitta enkla och eleganta formuleringar som kan ta sig igenom bruset av visionsord. En sådan skärpa och tydlighet vill han även ska prägla stadens skrivarbete.

– Något jag blir upprörd över – eller utmanad av – är när planerna är för generella, för utslätade i sina målsättningar. Jag har läst så många visioner, inte bara för Malmö, som kunde funka var som helst om man bara bytte ut namnen. Allt är lika hållbart, attraktivt, blandat. Givetvis ska det vara hållbart, men det är ju ett minimikrav, det vi börjar med. Det är ingen vision för en plats.

I arbetet med att ge måldokument och policyer mer stringens har Williams medverkat till att tre kriterier ska kunna checkas av. För det första måste texten baseras på det som gör platsen unik, och formuleras på ett sätt som gör att målet skulle bli obegriplig om namnet på platsen byttes ut. För det andra måste det vara möjligt att inte hålla med om det som sägs, annars tar påståendena dem ingenstans. Den tredje punkten handlar om att formuleringen måste gå att skala både upp och ned, så att den kan fungera i alla skeden i processen.

Trots sin aversion mot visionsfloskler upplever Williams att den nationella politiken ”Gestaltad livsmiljö” och det lokala arkitekturprogrammet ”Arkitekturstaden Malmö” utgör viktig draghjälp. Inte minst för att dessa dokument kommer med ett stark politiskt stöd, både nationellt och kommunalt.

Stadsarkitekten har tillsammans med sitt team mejslat fram tre nya formuleringar eller nyckelfrågor som ger Malmös arkitekturprogram en tydligare riktning. Dessa handlar om ”lika rätt till kvalitet”, ”ett nytt lokalt uttryck för Malmö” och att ”skapa värden som varar”.

Om 2010-talet handlade om att bygga en stor mängd bostäder börjar i dag tillgången komma i fas med efterfrågan. I stället har då kvalitet klivit fram som politisk prioritet. Men kvalitet handlar inte bara om estetik utan även om en bredare ambitionsnivå, där Malmö ska säkerställa en ”equality of quality”.

– Om vi går med på att byggnader ges lägre kvalitet på platser med lägre status vidgas stadens rumsliga ojämlikhet. Malmö ska aktivt arbeta i motsatt riktning – jobba hårdast på att höja ambitionsnivån där den är som lägst.

Finn Williams ser inte arkitektur och planering som den enda orsaken till rumslig och socioekonomisk segregation, och det är därför inte heller det enda svaret på dessa frågor. Men att arkitektur kan skapa gränser är uppenbart.

Från hans köksfönster ser man ut över Amiralsgatan, en motorväg som delar Rosengård i två delar. Där har staden ett ansvar: dels att se till att nya socialt problematiska gränssituationer inte uppstår när man bygger nytt, dels att göra något åt existerande barriärer.

Hur Malmö kan utveckla en ny vernakulär och platsspecifik arkitektur är stadens andra nyckelfråga. I dag finns en stark frustration över att mycket av det som byggts de senaste tio åren ser likadant ut, oavsett var 
i Sverige det ligger. Besvikelsen över bristen på till­hörighet, och analysen av problemet, förenar många männi­skor och grupperingar, tvärs över vårt politiska spektrum.

– Även om jag själv som arkitekt egentligen är totalt besatt av estetik tror jag det är viktigt att vi inte fokuserar på just stilfrågor – det leder bara till låsta positioner. Då är det mer givande att försöka förstå varför något ser ut som det gör och öppna för en bredare diskussion och förändrade attityder.

Stadsbyggnadskontoret har därför utvecklat en process för att hitta det lokala och det specifika och gräva djupare i det befintliga innan man börjar prata gestaltning. Vad på en plats kan påverka, inspirera och forma den framtida arkitekturens uttryck?

– Sofielunds kulturljudzon är ett perfekt exempel på en sådan planeringsmetod. Planen med sin otroliga kombination av industri, fritid, föreningsliv och kulturaktörer, som alla delar ett behov av att få låta mycket, kunde bara uppstått på just den här platsen. Hur skulle en motsvarighet på en annan plats se ut? Denna typ av högspecifikt planarbete kan på sikt generera både en meningsfull estetik och extraordinära byggnader, som representerar Malmös diversitet.

Att försöka sträcka ut tidshorisonten för nya investeringar är den tredje nyckelfrågan för Malmös stadsarkitektteam. Att bygga med hög kvalitet lönar sig i det långa loppet då kvalitetsarkitektur löper mindre risk att rivas, har ett längre funktionellt liv och därmed är ekonomiskt och miljömässigt hållbar. Här behöver kåren bli bättre på att arbeta med det som redan finns – såväl byggnader som människor – i stället för att så ofta envisas med att riva bort och börja från noll.

Men samarbete är inte alltid lätt, det kräver engagemang och lyhördhet av alla parter. Kan vi stela svenskar få lite draghjälp av Williams här?

– När jag kom till Sverige kunde jag inte längre helt förlita mig på min förmåga att kommunicera eller min kunskap om planeringssystemet. Så jag var tvungen att tänka på vad jag verkligen är bra på … och kanske är att samarbeta med folk det enda jag verkligen kan. Men det är också startpunkten för allt när man arbetar i det offentliga. För det finns ju tillräckligt många superbegåvade människor i Malmö, det är inte problemet. Det handlar bara om hur vi arbetar tillsammans!

Katarina Rundgren är arkitekt och kritiker.