Så bra är nya Malmö Live

”Det är en konst att göra arkitektur av dessa stora ytor. Att få dem att leva och vibrera, och komma till användning”, skriver Ylva Frid om storbygget Malmö Live i nya numret av Arkitektur

De tre ljusa tornen är det första som kommer emot en utanför Malmö Centralstation. Smala och eleganta sträcker de sig mot himlen – en silhuett för ett nytt Malmö, ett som slutgiltigt lämnat varvsepoken bakom sig och trätt in i en ny tid. Hotellentrén ligger självklart placerad i en kort diagonal från stationen, som en angöringspunkt mot världen. Därinne råder sval skandinavisk elegans med rött ylle, guld och björkar. Det känns naturligt att det ska finnas renbäddade sängar med havsutsikt nära till hands, perfekt kaffe och dyra danska soffor att sitta och småjobba i med en laptop. Och antagligen är det just detta Malmö Live vill  placera i staden: ett lent, berusande tillstånd av världsvan nonchalans, en port mot den stora världen.

Djupare in i byggnaden övergår hotellobbyn i den höga foajé som binder samman hotell, konserthuset och kongresscentrum. Ett flitigt använt uttryck i beskrivningen av projektet är att det ska bli en ”kulturell stad i staden”,  en gränsöverskridande mötesplats. Men foajérummet liknar ingen stad. Det liknar mer ett bergsmassiv: vilt, dramatiskt och skrovligt med de höga betongväggarna som genomskärs av tunna mässingslister. Den vågar låta bli att vara folklig och snäll. Under kongressalen finns en bar, med mässingslampor som glänser ur dunklet. Åt andra hållet öppnar det sig till ett bländande vitt motljus som strilar in genom de höga väggarna in mot staden. Därutanför kanalen. Trädäcken. En delibar med miniatyrdesserter som köps i set om tre: pannacotta,  tryffel och mörk chokladmousse.

Vilda bergslandskap behöver inte vara fyllda av människor för att vara intressanta. Så är det här också. Man kan röra sig lite runt och upp och ned, betrakta det ur olika vinklar, fotografera stora vyer och små detaljer och bara uppleva rummen i sin väldighet. Men de tål också att vid fullsatt konsert i stället fyllas av nära 2 000 personer. Kostymer, klänningar och håruppsättningar avtecknar sig då elegant mot de mörka väggarna i det mjuka kvällsljus som strilar in utifrån.

Att göra en mönstergjutning i betongen och låta den vara rå i stället för att klä in alltihop i något material gav dels en ekonomisk rationalitet i projektet, men också möjlighet att utforma gjutformen utifrån akustiska beräkningar. Väggarna åstadkommer en akustisk miljö i foajéerna, så att de, vid sidan av konsertsalen kan fungera som mer informella konsertlokaler. Mittemot ligger kongres­s­salen – den som tjänat som alibi för projektets tillblivelse, och som slukar 1 000 besökare i sin funktionella, svarta låda.

Det är en konst att göra arkitektur av dessa stora ytor. Att få dem att leva och vibrera, och komma till användning. Kristian Ahlmark på schmidt hammer lassen har ansvarat för projektet från start till slut, och ritningarna till det som nu blir Malmös främsta symbolbyggnad har arbetats fram på kontoret i Köpenhamn. Han beskriver hur överlappningen av de olika funktionerna kongress, hotellobby och konsertverksamhet är det starkaste greppet för att få ytorna att leva över dygnets alla timmar, och jämför med Danmarks Radio i Örestad av Jean Nouvel. Där är lobbyrummen uppemot 20 procent större, men ligger öde de tider det inte pågår någon konsert. Här uppstår synergieffekter genom blandningen av funktioner.

Med tidigare byggnader som Det Kongelige Bibliotek i Köpen­hamn, Aarhus Kunstmuseum och Halifax-biblioteket för att nämna några, har kontoret etablerat en tydlig linje kring stora, publika byggnader. Biblioteket i Köpenhamn stod färdigt 1999 – en tid när avskalad minimalism ännu var en eftersträvansvärd kvalitet i sig, vilket följaktligen gett en byggnad som inte ökar så mycket i detaljeringsgrad när man väl tagit sig till insidan av den skarpskurna svarta volymen.

Här finns däremot ett elegant växelspel mellan byggnadens yttre volym och den invändiga detaljeringen. Bearbetningen av fasadens våningshöga fönster gör sitt jobb i flera skalor:  på avstånd är de bara små perforeringar som lättar upp tornens gestalt. Inne i hotellrummen är de stora väggöppningar  som sträcker sig från golv till tak och ramar in den slående utsikten.

På hotellvåningarna ligger fönstren som slutpunkter av  varje korridor, med utsikten som fond till interiören. Korridorerna blir kortare ju högre upp man kommer. Från att ha varit långsträckta passager genom de tre sammanlänkade  tornen blir de högst upp bara så långa som ett torn är brett. Där kommer utsikten emot en med full kraft – den är nu både från högre håll och på närmare avstånd. Det är hisnande. Som att någon skrivit en formel för hur utsiktens dramatik skulle öka exponentiellt i stället för linjärt: ökad byggnadshöjd multipliceras med en allt kortare korridorlängd. På samma sätt som fönstren studerats omsorgsfullt för sina olika placeringar finns det en konsekvens i hur material och färger återkommer genom hela byggnaden. Uppdraget att inreda hotellet gjordes som en separat tävling – som även den vanns av schmidt hammer lassen. Rummen är befriande enkelt hållna, med material och färger som går igen från byggnaden i övrigt. Det får rummen och utsikten att träda fram tydligare.

85 meter över marken kommer man så inte högre upp. Där ligger skybaren, med kocken Marcus Samuelssons restaurang Kitchen&Table.  Att det aldrig blev någon skybar i Turning Torso blir än mer obegripligt så här med facit i hand på hur en skybar vid Öresund kan te sig. Vid middagsbordet ligger hela stadskärnan utbredd framför fötterna, med alla sina gränder, torg och fönsterkupor. Åt andra hållet Västra Hamnen, Kockums, byggkranarna, slottet, sundet, havsskimret och ur diset konturerna av Köpenhamn.

Väggarna är mörka, och när skymningen faller tonar de samman med natthimlen därutanför. Rummet löser upp sig, man sitter fritt placerad högt över mark med de glittrande ljusen långt därunder. Staden ligger som fond mot den byggnad som kopplar sig betydligt längre ut i världen än utsikten sträcker sig. Den tillhör den globala ekonomin, och den globala arkitekturen, om än i en färgskala på fasaderna som anpassats efter Malmös palett. Och det är kanske inte i första hand mot det lokala i Malmö man vänder sig. Det är mot den internationella besökaren, den långväga resenären och den kräsne konsertbesökaren.

Allt är skickligt gestaltat, och det är en djärv satsning som rotts i land med säker hand. Bara det här att processa dansk arkitektur genom svensk byggnadsindustri hade kunnat sluta lite hur som helst. Här har det lyckats väl. Ett exempel på det är den omsorg som lagts på fasaden, som tagits fram på ett litet litet hantverksmässigt tegelbruk i södra Tyskland, med oändliga tester av form och frostbeständighet. Att sedan höra en Skanskachef tala om vikten av att hitta rätt kulör och mängd chamott i leran för att få fram rätt karaktär tycks unikt i svenskt byggande.

Med tiden kommer de ord och berättelser som burit upp projekt att blekna – de om en stad i staden, en öppen mötesplats och flytande gränser mellan inne och ute, som flitigt används från initiativtagare och stadsplanerare. En dag kommer också Marcus Samuelssons maträtter att framstå i samma nostalgiska dager som en Biff à la Lindström på Kronprinsen. Men Malmö Live har som byggnad en egen lyskraft. När stadsbyggandets modeord har bytts ut kommer det vara den arkitektoniska gestaltningen som kvarstår, och som avgör hur väl byggnaden står sig. Här finns en taktilitet och omsorg i alla skalor, som sannolikt kommer bära byggnaden långt in i framtiden.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet

I Bostadspriset är 3 av 4 nominerade projekt skånska. I dag släppte Sveriges Arkitekter de fyra nominerade till bostadspris, som…