Byggnaden i Lorensberg, ritad av Albert Svensson på Arkitekt Albert i samarbete med Inobi/Huda Hakky och Fredrik Rosenhall, kommer innehålla bostäder och arbetsplatser för gästforskare. Visualisering Tomorrow

Vad folk vill ha

Vad som kännetecknar vacker arkitektur och trevliga städer finns det många åsikter om. Ändå tycks arkitekturdebatten ha fastnat på ytan. Annica Kvint undersöker varför.

Det nybyggda bostadskvarteret Sofia i Malmö orsakade snabbt debatt. Men det som upprörde var knappast det faktum att det byggts 166 nya hyresrätter eller läget vid den lummiga Rörsjöparken. Det var husets fasad i cortén som skapade ilska. Enligt vissa reducerade fasaden hela kvarteret till en ”modernistisk rostlåda”. Enligt andra var den snarare resultatet av en tidstypisk byggprocess.

Parallellt med att Sveriges Arkitekter delade ut årets Kasper Salin-pris delade den ideella föreningen Arkitekturupproret ut sitt motpris ”Kasper Kalkon” till det corténplåtsklädda flerfamiljshuset som ägs av kommunala MKB. I motiveringen talade man om att ”corténstålet ger associationer till en övergiven industribyggnad i USA:s rostbälte” och när jag ringer upp Arkitekturupprorets Jerker Söderlind säger han att kvarteret är ”ytterligare ett exempel på den typ av intern, självbespeglande arkitektur som elitarkitekter premierar. Cortén är något folk i allmänhet ogillar och det gäller även modernistisk arkitektur.”

Christer Larsson, stadsbyggnadsdirektör i Malmö och ansvarig för det betänkande som föregick propositionen för den nationella arkitekturpolitiken ”Gestaltad livsmiljö”, målar upp en helt annan bild:

– Kvarteret Sofia är ett bra kvarter som gör sitt jobb på platsen. Det har en bra skala och en öppenhet, det innehåller en förskola och är väl gestaltat. Dessutom är det mycket populärt att bo i. Och hyresnivån, för det här handlar alltså om bostäder man inte måste köpa, är i förhållande till läget rimlig.

– Jag tycker att Arkitekturupproret gör kåren en björntjänst genom att placera arkitekturen vid sidan av samhällsbygget. Fasader är naturligtvis inte oviktiga men man kan inte reducera arkitektur enbart till yta.

Att fasaden i kvarteret Sofia skulle vara av cortén var det danska arkitektkontoret Vandkunstens idé. Men cortén kan se ut på många olika sätt, och i pressen har det förekommit uppgifter om att man på Vandkunsten misstänker att det kvalitativa cortén man föreskrivit kompromissades bort under byggprocessen.

När kvarteret Sofia byggdes bytte man arkitekt tre gånger under processen. Det är inte ovanligt i dag och det är något vi borde prata mer om, menar Christer Larsson:

– Jag har många synpunkter på hur den svenska byggprocessen ser ut utifrån arkitektens perspektiv. Hur skapar vi förutsättningar för att bygga en kontinuerlig kedja av kunskap i byggprocessen? Det är en av många viktiga frågor som vi borde diskutera, snarare än enbart fasader.

Bostadskvarteret Sofia i Malmö, ritat av det danska arkitektkontoret Tegnestuen Vandkunsten. Foto: Gugge Zelander

Kvarteret Sofia är ett utmärkt exempel på den komplexitet som omger det storskaliga byggandet av i dag. Det styrs inte bara av politiker som ställer krav på att ett visst antal bostäder ska byggas utan också av byggbolag med stora vinstkrav. För att inte tala om kommunala beslutsprocesser, standardiserade produktionsmetoder, entreprenadformer och markanvisningsförfaranden.

Det finns med andra ord enormt mycket att diskutera. Men Arkitekturupproret har allt att vinna på att hålla debatten på en ytlig nivå.

För det finns en lika enkel som deprimerande förklaring till att den omröstning om ”Sveriges fulaste stad” som Arkitekturupproret initierade i höstas fick rekordstort medialt utrymme, inklusive en ytlig debatt i SVT:s Aktuellt och Opinion Live.

I vår populistiska tid styrs medier i allt högre grad av klickvänlighet och i det klimatet passar såväl en onyanserad smakdebatt som Arkitekturupprorets dräpande formuleringar som hand i handske. Det är lätt att ha åsikter om hur hus ser ut. Ledarskribenter och journalister, också inom public service, nappar på betet. Politiker hänger på. Allt ”i folkets tjänst”.

Stadsbyggnadsfrågor berör varenda medborgare. Att det inte tycks finnas kompetens inom frågorna på skattefinansierade Sveriges Television är under all kritik. Varför ifrågasatte ingen relevansen i att ge utrymme åt resultatet av en Facebookomröstning på Arkitekturupprorets egen sida där bara 7 000 personer deltog? Varför satte ingen in diskussionen i en större kontext? Varför fick Arkitekturupprorets Jerker Söderlind inga kritiska följdfrågor?

Att fokusera på smakfrågan med hänvisning till att ”folk” blir gladare av en viss typ av estetik är ju ett mycket effektivt sätt att inte diskutera andra delar av stadsbyggandet som är minst lika viktiga för folket. Som dagsljus i bostaden, en grön plätt i närheten. Att en byggnad, oavsett stil, håller över tid. Eller att man som medborgare bör vara extremt vaksam innan man köper den där nyproducerade bostadsrätten, så att det inte ligger en massa dolda lån i bostadsrättsföreningen och/eller ingår snabbt annalkande fuktskador i priset.

Inte blir det bättre av att stora delar av arkitektkåren suckar och himlar med ögonen över Arkitekturupprorets framfart och, med hänvisning till den låga nivån på debatten, väljer att inte delta i den. För hur ska den breda allmänheten förstå att estetik är en liten, om än synlig, del i en mycket större helhet, om ingen förklarar hur helheten ser ut?

Arkitekturupproret, som startade som en Facebookgrupp 2014, vill se mer ”nybyggnation enligt klassisk arkitekturtradition” eftersom det, enligt dem, är det som ”folket” vill ha. Att det faktiskt finns en längtan efter en annan typ av nybyggande visade också höstens kommunalval i Knivsta och Vaxholm, där lokala partier som fångade upp missnöjet med dagens situation lockade många nya väljare. Frågan är bara vad missnöjet är ett uttryck för. Hittills har Arkitekturupproret framför allt utmärkt sig för sina hätska utfall och personangrepp (nyligen beskrivna i ett reportage i Arkitekten), vilket knappast lett till en konstruktiv debatt.

”Bygg det folk gillar – om arkitektur och stadsplanering för vackrare hus och trevligare städer” är också titeln på den debattbok som Jerker Söderlind nyligen publicerade på bygg- och fastighetssektorns informationsföretag Svensk Byggtjänst. Av boken framgår att han inte bara vill att det ska byggas mer i klassisk stil utan att klassicistiska fasader ska pryda nya stadsdelar som är lika täta som Gamla Stan. I boken förespråkar han också direktdemokrati i stadsbyggandet och medborgarrepresentation i Kasper Salin-juryn. Men det mest intressantai det här sammanhanget är bokens struktur och tilltal. För Söderlind använder mycket medvetet ett enkelt språk: byggnader är fula eller fina, det är elakt att riva. ”Frihet” och ”glädje” ställs mot ”storskaligt” och ”identiskt”. Ord som ”klimatförändringar” lyser med sin frånvaro.

Utan en viss kunskap i arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor är det lätt hänt att man köper Söderlinds förenklade argumentation. Vem vill inte bo i en trevligare stad?

I slutet av boken uppmanar Söderlind de kommunalpolitiker han uppenbarligen ser som en av bokens huvudmålgrupper att inspireras av 1890-talets arkitektur och att ”ta modiga beslut som uppskattas av medborgarna”.

Jerker Söderlind är både arkitekt- och journalistutbildad. I dag arbetar han som stadsbyggnadskonsult och vd för det egna företaget Stadsliv. Han har initierat stadbyggnadsprojekt i Stockholm, gjort utredningar om handelsplatser, skrivit artiklar och böcker och hållit föredrag om sin syn på städer. I boken marknadsför han alltså inte bara sin syn på arkitektur och stadsutveckling utan även sin egen affärsverksamhet.

Per telefon förtydligar han sitt budskap för mig:

– Det är modernismen som är problemet, det är en ideologi som har intagit regelverk och system och som manglas in i hjärnorna på unga arkitekturstudenter. Byggnader från 1917 fram till i dag är ett enda elände. Nu måste vi återgå till att skapa platser och miljöer som människor vill ha. 

Christer Larsson avfärdar Arkitekturupprorets syn på arkitektur som otidsenlig och ytlig. Men kanske kan rörelsens framfart väcka en ny medvetenhet hos dem som ser arkitekturen som en del i ett samhällsuppdrag, spekulerar han. Kanske kan det leda till en motrörelse och en nyanserad diskussion?

– Både arkitekt- och journalistkåren har definitivt ett ansvar för att fördjupa debatten. För hur man bygger en ”vacker” och ”trevlig” stad finns det naturligtvis många alternativa åsikter om. Eva Eriksson, arkitekturhistoriker, författare och journalist, har andra prioriteringar än den arkitektoniska stilen.

– För mig är grundproblematiken i dagens stadsbyggande att det byggs för tätt och för högt och att det blir allt större brist på grönytor. Det har bland annat lett till mycket torftiga miljöer för barnen.

De problemen är svåra att skylla på modernismen, menar Eva Eriksson. Det är en gammal klichébild att den präglat arkitekturen, från 1930-talets funkis till 1960-talets miljonprogram. I själva verket var det stora variationer under denna period, på grund av helt olika förutsättningar vid olika tidpunkter. 1940- och -50-talens bostadsbyggande hade mycket stora kvaliteter med omsorg om vardagsmiljön inte minst för barnen. 1960-talets snabba urbanisering pressade sedan fram en snabb utbyggnad där en del förorter, men inte alls alla, blev så torftiga att arkitekturen råkade i vanrykte. Tyvärr bidrog också den storskaliga produktionen till en mycket stark koncentration av den svenska byggindustrin, som finns kvar i dag.

Enligt Eva Eriksson finns det ändå en logik i att vi har en debatt om stil och smak just nu. Vi har haft en byggboom de senaste åren och mycket av det nya som byggts bryter skalan, vilket inneburit stora förändringar i en sammanhållen stadsbild.

Byggboomen har gått ut inte minst över gamla kulturvärden. Det har rivits mycket och det är inte konstigt att människor reagerar över det.

Men många av de negativa reaktionerna handlar nog snarare om exploatering än om stilfrågan, menar Eriksson. Och exploateringen grundas ju på det ekonomiska trycket och byggbolagens intressen.

– Den nya Hagastaden, till exempel, förändrar Stockholms stadssiluett i grunden. Orsaken är den hårda exploatering som slogs fast redan i stadsplanen, där höga kostnader för överdäckningen skulle räknas hem. Det problemet hade knappast lösts genom att sätta kolonner och pilastrar på fasaderna.

Åretruntbostaden i Mölnlycke ritades av Albert Svensson och byggdes av beställaren, mestadels med återbrukat material som beställaren själv renoverat och restaurerat. Foto: Albert Svensson

I riksdagen är det framför allt Sverigedemokraterna som drivit frågan om mer klassisk arkitektur. Men att avfärda Arkitekturupproret som ett gäng Sverigedemokrater som vill bygga ”gamla stan-täta” städer med klassicistiska fasader vore ändå alldeles för enkelt. Föreningen har en spretig skara sympatisörer med diverse politiska hemvister och bland dem finns också en önskan om att behålla gammal gedigen bebyggelse och en längtan efter hantverk, materialitet och detaljering. Värden som många inom den del av arkitektkåren som Arkitekturupproret kallar ”de hjärntvättade modernisterna” också ser positivt på.

Att politiker börjat lyssna på föreningen visar inte minst ett aktuellt projekt i Göteborg. I det exklusiva villaområdet Lorensberg bakom Götaplatsen, präglat av byggnader från det tidiga 1900-talet, har byggbolaget TB-Gruppen fått en markanvisning för en byggnad med nyklassicistiskt yttre. Den är ritad av Arkitekturupprorets vice ordförande, arkitekten Albert Svensson, i samarbete med Inobi Arkitekter, och ska inrymma bostäder och arbetsplatser för gästforskare.

Beslutet om markanvisningen togs efter en osedvanligt lång process. Tjänstepersonerna på fastighetskontoret i Göteborgs stad kom först fram till att fastighetsbolaget Sigillet bäst uppfyllde kriterierna i stadens markanvisningspolicy. Men Sigillet, som kompletterat sin ansökan med skisser och gestaltningskoncept av Utopia, gick ändå inte vinnande ur striden. För efter en stor mängd mejl från företrädare för Arkitekturupproret om att ”Sigillets skisser inte passade in i den känsliga kulturmiljön” skrev en av politikerna i fastighetsnämnden, Ali Moeeni (S), ett yrkande om att återremittera ärendet för förnyad bedömning. På nästa nämndmöte hade även Alliansen och Demokraterna slagit in på den klassiska linjen, vilket gav majoritet för att gå emot tjänsteutlåtandet och fatta beslut om att tilldela TB-Gruppen markanvisningen.

Albert Svensson tonar ned att han är Arkitekturupprorets vice ordförande när jag ringer. Han pratar hellre om en ackumulerad tusenårig estetisk kunskap som han tycker att det är absurt att kasta bort och hänvisar till länder som Tyskland, England, Ryssland och USA, där synen på klassisk arkitektur är mer tolerant än i Sverige och man hittar en mångfald av stilar.

– Vissa arkitektkontor i Sverige är också på väg mot en bredare syn på estetiska frågor och det välkomnar jag.

Albert Svensson är inte bara arkitekt, utan också utbildad möbelsnickare och konstnär. Han har länge varit specialiserad på arkitektur med klassiska förtecken och har ritat många villor och fritidshus, varav flera byggts med återbrukat material. På hans företags hemsida läser jag att visionen är att det han ritar ”ska byggas med traditionella material och med den skicklighet som är grundad i månghundraåriga hantverkstraditioner”. Frågan är hur det blir med den saken i Lorensberg?

– Byggnaden får en reslig frontfasad med joniska halvkolonner. Planen är rationell som i klassisk arkitektur. Allt tyder också på att jag kommer att vara med och projektera huset. Exakt hur konstruktionen kommer att se ut vet jag inte än, men TB-Gruppen har försäkrat mig om att de tagit höjd för att bygget ska bli väl utfört.

Den ”nybyggnation enligt klassisk arkitekturtradition” som Arkitekturupproret på sin hemsida beskriver som ett av sina ändamål kan alltså i praktiken handla om att byggnaden ser ut att vara byggd förr i tiden men är konstruerad med samma produktionsmetoder som byggnader med ett modernistiskt yttre. Ytan talar om en förgången tid, innehållet om vår. Men det spelar ingen roll, menar Albert Svensson:

– Det viktiga just nu är att vi bygger trivsamma och vackra miljöer, oavsett byggmetod. Hantverk i sig skapar inte trivsel och skönhet; det gör formgivning.

Att opponera sig mot modernismen är knappast ett nytt fenomen. Det gjorde Josef Frank redan på 1930-talet. Ändå framställs det ibland som kontroversiellt att som arkitekt av i dag, likt Frank, vilja använda sig av hela historiens verktygslåda.

Jag ringer till arkitekten Petra Gipp. Hon var en av dem som var kritisk till det kontorshus i Växjö av arkitektkontoret Spridd som sedan det presenterades 2016 gått under namnet ”1800-talspalatset”.

– Jag tycker inte att det är fel att använda sig av historien. Det jag vänder mig emot är rena pastischer eller kopior. Att plocka upp ett utseende kopplat till en annan tid är för mig inte att förhålla sig till historien, säger Petra Gipp.

Att bygga med bra material, detaljering och hantverksmässiga metoder, oberoende av stil, är däremot klart eftersträvansvärt, menar Petra Gipp. Hon tror att det är just längtan efter något som är ”på riktigt” som allmänhetens vurm för äldre byggnader egentligen handlar om.

Menar du att stilfrågan under ytan handlar om att människor längtar efter bättre byggnadskonst?

– Ja, jag tror många kan känna lika mycket för en 1940-talsbyggnad i kalksten med koppardetaljer som för en 1890-talsbyggnad. Jag tror att människor tycker om byggnader som klarar av att åldras bra, säger Petra Gipp.

I Växjö har nu detaljplanen för det omdebatterade kontorshusetpå Ingelstadsvägen vunnit laga kraft och på arkitektkontoret Spridd funderar man på hur byggnadens inre ska utformas.

Byggnaden kommer att rymma huvudkontoret för IT-företaget IST, berättar Ola Broms Wessel från Spridd. IST utvecklar IT-produkter för skolor och samarbetar med Växjös alla skolor och stadens universitet, och tanken är att huset ska bli ett utbildningens hus och därmed ett slags halvoffentlig byggnad. Det bidrar till att Ola Broms Wessel ser byggnaden som ett forskningsprojekt på flera plan:

– I slutet av 1800-talet såg byggbranschen radikalt annorlunda ut än i dag. Det fanns stora möjligheter att integrera hantverkskunskap i byggprocessen, något som i dag gått förlorat. Just av den anledningen tycker jag att det är intressant att fråga sig: hur möter man i dag den vurm som människor uppenbarligen har för den tidens arkitektur?

Ola Broms Wessel konstaterar att samtliga politiska partier i Växjö röstade för projektet. Det var den före detta stadsarkitekten och ett antal äldre arkitekter som skrev inlägg emot. Deras invändningar handlade bland annat om att vi bör bygga ”med vår tid” och att byggnaden för IST var bakåtsträvande. Men vad definierar ett ”samtida” byggande, frågar han sig:

– Som jag ser det, är det bland det mest samtida man kan göra att koppla ihop vår tids möjligheter till digital, styckevis produktion med forna tiders hantverksmaterialitet och detaljering och det är vad vi har för avsikt att göra.

– Jag tycker att det är viktigt att ta alla sorters uttryck på allvar och vill inte hamna i en stil. Varje plats och varje projekts specifika ramar kräver sitt angreppssätt. Fasaden på kontorshuset i Växjö är ett slags collage inspirerat av det sena 1800-talet. Men på Spridd har vi också arbetat med renovering av miljonprogram och jag har just ritat en villa till min egen familj som skulle kunna betecknas som ett slags pastisch på betongbrutalism.

Ola Broms Wessel har en viss förståelse för Arkitekturupprorets kritik mot branschen, och hänför den till det homogena byggklimat som leder till att mycket av det som byggs saknar kvaliteter som finns i historiska byggnader. Arkitekter förväntas lösa byggnadsprogram och klä in husen i något lite intressant – ofta med inspiration från alltför exklusiva internationella projekt.

– Arkitektkåren har en tveksamhet till historiska inlån sedan modernismens dagar, som präglades av effektivitet och rationalitet. På grund av trygghet, en ofta marginaliserad roll och kraven på kostnadseffektivitet håller sig arkitekturen gärna till en smal fåra med likartade uttryck. Man måste göra rätt, det som förväntas. I dagens industrialiserade byggbransch finns sällan plats för projekt, likt det i Växjö, som provocerar med nygamla idéer, säger Ola Broms Wessel.

Att, som i Växjö, få en udda beställare med starka idéer ger möjlighet att undersöka nya sätt att arbeta och att utveckla arkitektrollen, menar Ola Broms Wessel.

Man kan med rätta vara kritisk mot public service-journalister som inte gjort hemläxan och därför faller för populism. Men man måste också förstå att Arkitekturupproret är ett fenomen av vår tid och att det inte ligger i föreningens intresse att fördjupa debatten. Fördjupning och nyanser måste andra företrädare för branschen stå för.

– Vi arkitekter har en sammansatt kunskap som vi borde utnyttja mer i debattsammanhang!

Annica Kvint
Annica Kvint är redaktör på tidskriften Arkitektur. Hon är också verksam som arkitektur- och designkritiker i Dagens Nyheter och har en bakgrund bland annat som chefredaktör för tidskriften Form.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet

A MAP: Interiörer

Arkitektur förlag presenterar: A MAP – En serie kartor över Stockholms mest sevärda arkitektur. A MAP: Interiörer Visar var du…

139kr

Köp

I Bostadspriset är 3 av 4 nominerade projekt skånska. I dag släppte Sveriges Arkitekter de fyra nominerade till bostadspris, som…