På en bar i stadsdelen Ziskov är religion punk. Den hussitske härföraren, den enögde, Jan Ziska är tillsammans med sin andlige ledare Jan Hus – båda från 1400-talet – själva urdissidenterna. Deras uppror mot den katolska överheten – att även folket ska dricka av kalken och förstå det predikade språket samt att ingen ska kunna köpa sig en plats i himlen – var början på berättelsen om det tjeckiska folkets idé om att de var satta på jorden för att stå för jämlikhet, humanism och på den vanliga – lilla – människans sida. Varför ska det annars finnas tjecker, frågade sig såväl republiken Tjeckoslovakiens första president Masaryk som den första efter kommunismen Vaclav Havel.

Vi reser runt i ett Prag präglat av idén om den vanliga lilla människan. Från Solidarita, det första försöket efter andra världskriget att bygga för idén om denna människa, vidare ut i de allt större panelaky-stadsdelarna, byggda mellan 1958 och 1994. Stadsdelar av den typ som i alla andra europeiska länder stått för segregation och sociala problem. I Prag är allt jämlikt och stabilt hos den små människorna i lägenheterna Europas mest standardiserade bostadsbestånd.

Men finns en begynnande bortvändhet i utvaldheten? Har den lilla människan börjat bli rädd? Har nationen – den som skulle definieras av jämlikheten – blivit viktigare än jämlikheten själv. I avsaknad av en fiende vänder sig kanske staden Prag ryggen mot världen och vårdar sin ensamhet.