Coronapandemin genomsyrar även det här numrets tre ord i tiden. Växtblinda går vi ut i den nynormala staden där sociotopytorna förhoppningsvis ökar framöver.

Sociotopyta

Naturen är stor på sociala medier denna coronasommar. Det knoppas, spirar och kvittrar. Minsta gräsplätt och risiga buskage verkar kunna ge tröst och glädje i denna tid av kris. Men innebär detta att de offentliga friytor med rekreationskvaliteter som numera kallas sociotopytor ökar mitt framför ögonen på oss? Och vad händer i så fall med uträkningarna av sociotopvärdet – är de nu helt åt skogen (ursäkta)? Kriser är klargörande, de hjälper oss att se vad som är viktigt på riktigt. Nu när naturen återigen påminner oss om det vi redan visste – att ju mer grönska i staden, desto bättre livskvalitet och ökad resiliens – så kanske vi kan sluta räkna ut ”värden” anpassade för Excel och kortsiktiga investeringar och i stället låta kunskap och erfarenhet styra mot en grönare stadsplanering post-corona?

Veronica Hejdelind

Nynormal

Under kriser börjar man snart tala om det nya normala, en annan verklighet. Pop-up-cykelbanor har dykt upp i Berlin och Paris för att avlasta kollektivtrafiken, men är det en vändpunkt för hur städerna fungerar? Det är inte otänkbart att betrakta samhällets motståndskraft under coronapandemin som en sorts generalrepetition för den klimatkris som väntar. Att städer behöver en ny normalitet var uppenbart redan före pandemin, men nu synliggörs deras tidigare självklara – ”normala” – svagheter och fixeringar på nytt: trångboddhet, sociala klyftor som syns i digitala klyftor, brist på friytor i nybyggda områden, en urban ekonomi som betraktar staden främst som ett finansiellt investeringsobjekt. Krisen vi går igenom kan, liksom tidigare kriser, visa på alternativ. Men bara om man är redo att ompröva sådant som många tagit för givet, och är redo att se det nynormala.

Dan Hallemar

Växtblindhet

Vi lägger inte märke till naturens nyanser längre. Träd och buskar framstår som en odefinierbar grön massa. Skogen är en främmande kuliss. Mänsklighetens oförmåga att se och förstå naturen har fått ett eget ord. Växtblindhet. Min pappa är född på 1930-talet. När han gick i skolan var det ett obligatorium att samla 200 växter till ett eget herbarium. I dag blir vi förvånade om barn kan skilja lönn från ek. När kunskap går om intet blir livet fattigare. Naturens särprägel fördunklas på samma sätt som ett språk man inte behärskar. Och när kunskapen om växterna och naturen går om intet förlorar vi även förståelsen att värna det vi är mest beroende av. Det vi inte ägnar uppmärksamhet åt kan vi inte känna något för. Det vi inte känner något för, det vi inte älskar, förlorar till slut sin betydelse.

Anders Kling