Det är i planeringen av världens städer som lösningen på klimatfrågan finns, skriver Sverker Sörlin, och ser möjligheter i krisen. Arkitektur publicerar hans personliga reflektion tillsammans med ett utdrag ur boken ”Kris! Från Estonia till corona”.

Det har funnits ögonblick när jag tänkt att det nog ändå är på väg. Ett var i Bordeaux i juli 2012. Mitt första besök i denna välkända stad. Där fanns, upptäckte jag, ett rikt förgrenat spårvagnsnät med alldeles nya vagnar som ljudlöst pilade fram längs de urgamla gatorna. Ett annat kom i Vancouver vintern 2016 när jag tillbringade en period vid University of British Columbia. Stadens grönmålade cykelbanor hade blivit väldigt breda och fanns överallt, och kring False Creek hade de bilfria områdena tagit över och förenade sig med den skog av höghus som byggdes efter inflyttningsboomen från Kina, när Hongkong skulle bli en del av Kina 1997.

Då tänkte jag att snart kommer genombrottet. För vi vet ju det mesta redan om hur det borde vara. Vi vet att städerna är nyckeln till jordens framtid. De utgör mer än en tredjedel av civilisationens massa – den har beräknats av antropocenforskare till trettio triljoner ton. Tio triljoner ton är stad. Städer täcker två procent av jordens yta, sju gånger lilla Sveriges. Men de slukar den överväldigande majoriteten av jordens resurser på alla områden, vatten, mat, mineraler och energi, och gör att vi överskrider planetens gränser. London har ett ekologiskt fotavtryck som är 300 gånger stadens geografiska område, mer än hela Storbritannien.

År 2050 beräknas åttio procent av världens befolkning leva i städer, men kanske bromsar den takten in med den kris vi nu har. Folkmängden i Dhaka kan 2075 uppgå till åttio miljoner. Bara fyra procent av världens djur är vilda. De övriga 96 procenten är domesticerade. Bolsonaro och hans rövargäng eldar på, men det är världens städer som avskogar Amazonas med sin konsumtion av kött och soja.

Städerna är nyckeln till världens framtid. Och när jag tänker på det inser jag att det är alldeles för sällan som jag upplever de där ögonblicken, när jag tänker att det nog är på väg, bara strax bortom hörnet, att vi ändrar på alltsammans. Att vi sätter oss ned vid bordet allihop och säger: Vi vet ju vad vi måste göra. Nu slutar vi hyckla och gör det i stället!

Men det sker inte. Igen och igen och igen – sker det inte. Jo, säger någon, det har blivit bättre. Tänk när man inte kunde bada i Stockholms innerstad! Och, visst, okej. Visserligen har det sommaren 2020 på nytt inte gått att bada på alla Stockholms bad. Men låt gå. Lite bättre här och var. Portland, Curitiba, Amsterdam är vackra föredömen. Seattle, most livable city in the US år efter år. Och bina på operans tak i Paris, som ger 500 kilo honung per år. Låt oss inte glömma ljuspunkterna. Men vad är 500 kilo honung i Paris mot åttio miljoner människor i Dhaka och skövlingen av Amazonas?

I början av 1990-talet blev jag ledamot av Stadsmiljörådet. Vi lydde under Miljödepartementet, först Görel Thurdin (C), sedan Anna Lindh (S). Där satt några av landets ledande byggmästare, arkitekter och planerare, P C Jersild, Peter Paul Heinemann och Barbro Lindgren. Klokskapen var det inget fel på. På det hela taget visste vi redan då vad som behövde göras. Vi var motståndare till externetableringar av köpcentrum och ville slå vakt om sammanhållna städer. Vi förutsåg mer bilpendling och förödda stadskärnor. Alla tyckte, officiellt, att vi tänkte helt rätt. Men de gjorde tvärtemot vad vi föreslog. Alla vet. Ändå gör alla tvärtemot. Nästan alla.

Under samma 1990-tal bestämdes det att Sverige inte behövde några beredskapslager i jordbruket. Vi skulle ha transporter just in time. Vägarna behövde alltså byggas ut. Vi visste redan då att det skulle leda till fler bilar, varmare klimat, större risker. Men att veta räcker inte, uppenbarligen. Nu har vi, helt nyligen, också kommit på att vi nog kan behöva mer beredskapslager. För det krävdes en kris och snart en miljon döda i världen och oöverskådliga konsekvenser överallt.

Jag skulle önska att krisen används till en ny ärlighet. Alla som bygger och utvecklar städer borde sluta hyckla. De borde sluta le och säga att de vet hur framtidens stad borde vara beskaffad och hur den ska bli hållbar – och sedan beställa en guldbro byggd för oräkneliga mängder bilar. De borde erkänna att de har misslyckats, att de inte fört oss på rätt väg, att resultatet är undermåligt.

De borde också fundera på hur de kan investera i en infrastruktur som tar oss ut ur det globala förstörelseverk som pågår. Det kan inte delegeras till andra. Det finns tiotusentals städer i världen, det finns dussintals megastäder med över tio miljoner invånare. Alla måste börja där de befinner sig. Det skulle väcka respekt hos medborgarna om man levde som man lär.

Det gäller även professionerna. Det är arkitekter och planerare som genomför alltsammans. De säger förstås att det är beställarna som bestämmer. Men de medverkar. Precis som de alltid medverkat och ritat de externa köpcentren och planerat de externa förorterna och parkeringsplatserna i Bilsamhället – som Per Lundins avslöjande bok om planerarprofessionens makt över stads- och trafikplaneringen heter. Den publicerades 2008 och går fortfarande bra att läsa för den som inte hunnit med det än. Samma grupper har underprioriterat spårbunden trafik. Och de har fullkomligt saknat intresse för landsbygden, som fått förfalla, tanklöst, utan alternativ och utan respekt. Att bygga ”bilsamhället” gick snabbt, under 1950 och 1960-talen, viljan fanns. Att bygga en hållbar stad borde ske lika målmedvetet, intensivt.

De professionella har kunskap, därför makt. De använder den inte på långa vägar så aktivt som de skulle kunna. Deras utbildning ger dem också svaga redskap. De lär sig för lite om samhället, människorna, historien och världen. Den kris vi lever i är en möjlighet också för städernas framtid, som är vår gemensamma framtid. Ett huvud­tema i den bok jag skrivit om kriser i historien och i vår tid är att kriser fungerar som påskyndare. I det ser jag ett hopp. Jag tror det är lättare att vara ärlig nu. Lättare att säga: Låt oss sluta hyckla för varandra. Låt oss bara släppa sådant vi inte tror på och börja göra det vi vet är rätt. Och göra det nu. Vad vi ser i Europa just nu är massiva investeringar som släpps fram för att lindra krisens bördor. Det finns ingen bättre nyhet för städers framtid. Vi har haft flera årtionden av ökad privat konsumtion som lett till växande klyftor och ökande sociala spänningar och fungerat som gödningsmedel till den populistiska revolten. Vi behöver skifta över samhällets prioriteringar, från privat konsumtion till att bygga en hållbar framtid. Jag har svårt att tänka mig en intressantare uppgift. Den som ändrar städers öden räddar världen.

”Krismedvetande”, epilog ur boken Kris! Från Estonia till corona

Det faller oss sällan in att vi skulle kunna åstadkomma en stor och plötslig förändring. Om man har den önskan brukar man engagera sig i någon social rörelse eller börja arbeta politiskt. Men inte ens då brukar vi hoppas på snabba och omfattande resultat. Vi är realister, vilket innebär att en riktigt god ordning alltid ter sig orealistisk och därför en smula utopisk och lätt att förlöjliga. Medan upprätthållandet av en icke önskvärd, rentav undermålig ordning betraktas som fullt normal. En kris gör allt annorlunda. Vi har redan råkat ut för en ”ödesdiger rubbning”, som det heter i ordboken. Men vilket öde vi står inför vet vi sällan. Just då gäller det, mer än annars, att ställa sig frågan: Hur kan det komma sig att det är som det är? Och vilken är vår verkliga kris?

Sedan början av detta århundrade har begreppet ”antropocen” cirkulerat. Mänskligheten – anthropos betyder människa – påverkar jorden och naturen så djupt att vi lämnar geologiska spår som kommer att bestå för alltid. Vi borde därför kalla vår tid antropocen, en ny epok. Det är särskilt världens resursstarka och högkonsumerande grupper som undergräver livets grundvillkor genom vår konsumtion och vår expansion. Vi hettar upp jordens atmosfär på ett sätt som gör allt större delar av planeten obeboeliga. För varje grads uppvärmning beräknas en miljard människor behöva fly från de områden där de lever.

Det är ny forskning publicerad i maj 2020 som ger oss detta besked. Enligt andra vetenskapliga bedömningar, från 2018, finns en stor risk för att temperaturen kan nå nivåer där uppvärmningen blir självförstärkande och i praktiken omöjlig att stoppa. Artutrotningen har nu nått en hastighet som med flera hundra gånger överskrider det underliggande naturliga utdöendet. Det kallas ”den sjätte utrotningen”, den första var för 65 miljoner år sedan, den senaste under pleistocen – vår närmaste istid – för tiotusen till hundrafemtio tusen år sedan. Avskogning härjar på världens kontinenter. Även risken för pandemier ökar när regnskogarnas djur förlorar sina habitat och kommer närmare människor och samhällen.

Vidden av den kris som kan drabba mänskligheten och våra samhällen till följd av dessa förlopp är svår att föreställa sig. Vår nuvarande hälsokris är i jämförelse en första krusning på ett hav vars yta snart kan råka i uppror. Vi kan under detta århundrade stå inför ett moment i historien då kris övergår i katastrof och de två begreppen ser ut att helt sammanfalla.

Men då glömmer vi en sak, den kanske allra viktigaste: krisen har redan börjat. Katastrofen har ännu inte inträffat, men i klimat- och miljökrisen lever vi alla här och nu. Vi har ännu tid. Men tiden är knapp. Vi inser, på något abstrakt vis, att vi står inför ett avgörande. Vi våndas redan, många av oss. Några har börjat arbeta målmedvetet på en förändring som vi hoppas ska kunna möta krisen, men våra insatser är än så länge ofullkomliga. Vi förstår inte fullt ut vad som kan bli verklighet för oss och våra barn redan under detta århundrade. Vi lever, tänker och handlar som om det ännu var december 2019 och vi fanns i Wuhan, Bergamo, New York eller i Järva i norra Stockholm. Vi lever men ser inte. Krisen har varit ett faktum länge.

Vad som saknats har varit krismedvetande. Hur kan det vara så? Svaret är inte svårt att ge. De samhällen och ekonomier som vi byggt upp har varit, just precis – ofullkomliga. Att göra dessa grova avtryck på planeten är inte ekonomiernas främsta ambition, snarare en bieffekt. Men denna effekt har blivit så stor att den undergräver planetens sätt att fungera på de tidsskalor som angår oss människor: årtionden, generationer, sekler. En gång kommer en ny istid förmodligen att ändra alla villkor på nytt, men först om flera tusen år. Det är ett budskap ingen kan gå till val på och det är heller inget ämne för ett tal till nationen.

Svaret är: Vi har själva åstadkommit detta. Det är ett sant svar, och det är ett svar vi borde glädjas åt, för det betyder att vi själva kan ta oss ur det. Vi har all denna makt. Vårt eget samhälle, där vi ofta känner oss makt­lösa, kan faktiskt åstadkomma så mäktiga resultat, fast de inte ens varit avsedda.

När människor mitt i krisens tragik ändå upplever lättnad, rentav hopp, och när vi säger att krisen är ett möjlighetsfönster mot en ny och annorlunda framtid – då tror jag att det är just denna glädje de känner. Visserligen talar de om annat. Deras vittnesbörd handlar om att luften nu går lättare att andas när föroreningarna inte längre alst­rar dessa slöjor av dis som funnits så länge att hela generationer inte vet hur ren luft ser ut – förrän nu. De har skäl; sju miljoner människor dör i förtid varje år på grund av luftföroreningar, flera tusen bara i Sverige. De talar om att bullret från flygplanen är borta och att deras vita avgasplymer inte längre ligger som utspillt skum över himlen och gör att en blå himmel aldrig längre är bara blå. De talar om att de hör fåglarna och att de har tid att stanna en stund på en plats. Ofta en plats där det finns natur som de kan känna och ta på, när de inte kan känna och ta på sina medmänniskor. Vandringsleder kring de svenska städerna har besökstal som vuxit med flera hundra procent coronavåren 2020. De talar om hur de hjälper varandra mer, bär ut mat till gamla, blir frivilliga.

Vi talar om det vi gör och ser och de dofter vi känner och de ljud vi glömt att vi kunde höra och om lyckan i att hjälpa varandra. Men vad vi känner är samtidigt också något annat och mer. Det är en vagare form av glädje som har sin grund i att vi upptäckt att den makt vi har kan användas för att göra vårt avtryck i världen på ett annat sätt. Det sättet är inte bara vackrare, det gör oss också mindre sårbara, det minskar risken för att våra samhällen glider mot framtida katastrof. Det vi känner är en gryende förhoppning om att vi kanske verkligen kan göra det bättre i framtiden.

Det hjälper oss krisen att upptäcka. Förut har vi vetat att vi måste och kanske tvivlat på om vi kunnat. Nu ser vi med egna ögon att det är möjligt. Kanske är detta det skred vi väntat på? När en ordning ger vika och en annan stiger upp?

Vi har sett det komma. Vi kan säga sedan 2011. Som vanligt får man leta de tidiga signalerna i konsten och kulturen. Det året utgav den norska författaren Lars Mytting boken Hel ved. Kapning, klyvning, stapling, torkning, eldning. För, när allt kommer omkring, visst kan livets mening byggas med ved? Är inte ved själva grunden för överlevnad, särskilt i ett kallt klimat? En diffus känsla av att det även i världens rikaste land finns ett hot, även om man ännu inte kan se det. På norska betyder ”hel ved” dessutom ”rejäl”. Ordet på svenska är ”helylle”, något (en varm tröja?) eller någon man kan lita på.

Boken slog alla försäljningsrekord. Det betydde att det fanns något annat som människor samtidigt började misstro. Vad? Motsatsen till ”hel ved”. Vad är det? Ett samhälle som genererade opålitlighet, vikande trygghet. Varje land har sina tidiga tecken. Vedvurmen var en nordisk variant.

Misstron gällde själva grunden. Finanskrisen 2008 hade visat att de globala kreditsystemen stod på randen till en avgrund, och att det blev folket som fick betala. En artikel i Nature 2009 – en av de mest citerade det senaste årtiondet – pekade på att mänskligheten med en alarmerande hastighet överskred ”planetens gränser”. Malcolm Gladwells bok Tipping Point (2000) hade formulerat en av grundtankarna: när tiden är mogen räcker det med en liten knuff för att stora förändringar ska ske. Om en kritisk begränsning överskrids, om koldioxidhalten blir för stor i atmosfären eller om den ekologiska väven får för många revor – då kan skreden gå åt fel håll.

Vi började undra. Skulle samhället orka bära sina växande bördor? Skulle maten komma till butiken? Strömmen till datorn och frysen? Skulle det finnas någon där för att ta hand om oss när vi blev gamla och sjuka? Skulle planeten orka bära alla miljarder mänskliga anspråk? Kanske vi måste klara oss själva.

När man börjar undra är ofta en förändring nära. Coronakrisen innebär den slutliga bekräftelsen på denna misstro. Det måste finnas en annan väg. Vad var det vi såg komma? Vad såg vi tecknen på?

Estoniaolyckan gav oss en sorgens nationalatlas som lärde oss namnen på platserna som förenades av förlust. Krisen som följde bottnade i sorg och saknad och gav oss nya hjältar. Men den slutade också i en kris för förtroendet för makten. På Östersjöns botten ville regeringen ha en betongsarkofag. En viloplats för de döda och ett tecken på vår vördnad för deras minne. Men också en förslutning av vägarna till sanningen. Den byggdes aldrig.

Några år tidigare hade svensk ekonomi råkat in i en djup kris, den djupaste i Sverige sedan 1930-talet. Inte heller för den fanns någon beredskap. Lindbeckkommissionen som tog sig an krisen arbetade med sin tids tankar som redskap. Det hade börjat många år tidigare, men krisen fungerade som kriser ofta gör: den påskyndade omvandlingen, i detta fall mot mål- och marknadsstyrning. Annat kom bort eller fanns inte med i tänkandet. Ordet ”klimat” fanns inte i kommissionens program. ”Miljö” spelar en mycket undanskymd roll. Det mesta handlade om ekonomi och hur marknadens krafter skulle släppas fram. Idéerna om marknadisering och konkurrensutsättning av den offentliga sektorn var äldre, men krisen bröt ned motståndet. En gammal ordning kunde ge vika för en ny.

Det skedde en förskjutning av hela det politiska fältet. Normer och beteenden ändrades i institutioner och organisationer. Effektivitet och trygghet, som alltid stått i ett spänningsförhållande till varandra, omskiftades nu så att tryggheten tonades ned och effektiviteten uppvärderades. Den logik som funnits i näringslivet och utvecklats i en miljö av konkurrens flyttades allt djupare in i institutioner som vård, skola, omsorg, äldrevård, socialtjänst, polis, universitet. Kommissionen skrev uttryckligen att det fanns mycket som var ineffektivt i sjukvården, den skulle kunna göra mer utan att få mer pengar, om den bara styrdes annorlunda. Staten ålades ett utgiftstak. Misstron riktades mot politiken. Tilliten försköts mer och mer till entreprenörskap, privata initiativ, risktagande. Börsen steg kraftigt.

Något uppnåddes verkligen. Den ekonomiska krisen övervanns. Vi fick robustare statsfinanser. Förluster kom också. Närmare en miljon människor lämnade arbetsmarknaden. Avfolkningen av landsbygden accelererade. Psykisk sjukdom och otrygghet växte. Så hur övervanns krisen? Genom att bortse från andra kriser och genom att bygga in nya osäkerheter och nya hot. De som skulle lösa krisen gick långt, alltför långt, men de gick inte långt nog.

Riktigt djupa kriser är en inbjudan – till att ta itu med de stora utmaningarna. Rousseau, Diderot, Thomas Paine, Mary Wollstonecraft Shelley – de såg alla krisen som öppningen till det nya, som en moralisk plikt att bryta upp. ”Normalitet – aldrig mer”, som Martin Luther King formulerade det nästan tvåhundra år senare från Lincoln Memorial i augusti 1963. Jag tror att vi har en sådan inbjudan just nu. Vi har haft den länge, men kanske är det först nu som vi kan ta det till oss.

De gångna trettio åren har på sätt och vis varit en period av permanent och djupnande kris vars förklaring består i att den lösning på den ekonomiska krisen som lanserades i Sverige och andra länder inte accepterade den inbjudan. Lösningarna rörde sig på ytan. De förbisåg, delvis av tanklöshet, delvis av okunskap, delvis också av ideologiskt förakt för frågornas plågsamt stora betydelse, behovet av att tänka djupare, längre. Det allmänna tänkesättet främjade marknaden, men gick inte lika bra ihop med trygghet, beredskap och skydd av det svaga och bräckliga som människan också är. Liksom samhället, detta spröda ting. Och jordklotet, så skört och ömkligt litet.

Krisen på 1990-talet var visserligen ekonomisk men man skulle kunna säga att den fick en alltför ekonomisk lösning och att den vilade på en alltför ensidig förståelse av effektivitet. Den bortsåg från andra lika angelägna frågor. Krisen levde inte upp till Immanuel Kants egentligen ganska enkla kriterium på en verklig lösning på en kris: att tiden bortom krisen måste motsvara ”ett mora- liskt anspråk på en skillnad”. En skillnad mot det förflutna, mot det som en gång var en skadlig och orättfärdig normalitet.

Det finns många tecken på att det tidiga 1990-talets lösningar inte fungerade särskilt bra. De flesta system för målstyrning och konkurrensutsättning fungerar bara delvis, några rentav mycket illa. De står inför en reformering. Vi står inför stora teknikskiften med digitalisering och automatisering. Den gamla lösningen vilade ännu på en fossil ekonomi. Vår tids olja och kol är data.

Vem äger dessa data? Hur kan alla få tillgång till dem och förvandla dem till kunskap samtidigt som vi kan undvika missbruk och maktkoncentration. En ny ordning väntar, den gamla är i kris. Det har redan varit så länge. Men vi har inte nått det ögonblick där insikten blir allmän. Där krismedvetenheten blivit så hög att den kan följas av handling.

Stora epidemier är påskyndare. De skakar om samhällen så djupt att förändring blir möjlig. Vi har kommit till den stund när vi kommer att sätta oss ned och ta itu med ännu större uppgifter med samma tålamod och handlingskraft som regeringen och dess stödpartier redan visat prov på i coronakrisen.

Några saker vet vi redan att vi måste göra. Vi kommer att upphöra med subventioner av fossila bränslen. Vi kommer att investera under många år framöver i de nya infrastrukturer som krävs för att snabbt och kraftfullt tvinga ned klimatutsläppen.

Vi kommer att engagera oss med kraft i EU:s ansträngningar att genomföra sin Green Deal. Vi kommer i Sverige att sluta göra motstånd mot den större EU-budget som kommer att krävas för att skapa samarbete i stället för barriärer mellan Europas stater när de som bäst behöver varandra.

Vi kommer att verka för att restaurera globalisering och öppenhet, resande och utbyte, men avlägsna dess ansvarslöshet. Vi kommer att göra upp med de felbedömningar som gjorts under de gångna årtiondena – om självförsörjning och beredskapslager. Vi kommer att fundera på relationen mellan offentliga investeringar och privat konsumtion och inse att det kan vara klokt att använda mer av vår rikedom till att göra samhället tryggare.

Vi kommer att vara ödmjukare och mer samarbetsvilliga. Vi kommer att dela en upplevelse av att ha genomfört något som går tvärtemot den polarisering och misstro som grott som en farsot i våra samhällen. Vi kommer att ana konturerna av en möjlig värld där vi kan åstadkomma sådant som vi förut tyckte var alltför svårt.

Man kan kalla det vi är med om för återupprättandet av en politisk kultur som bygger på lyssnande och deltagande. Mitt i den nöd och den död som ännu en tid kommer att växa bör vi ingjuta mod i oss själva genom att tänka på hur också denna svåra kris ger oss möjlighetens gåva som vi kan ta emot om vi vill. Vi kommer att medverka till att göra världen säkrare och friare. Vi har fått en föraning om vad som annars kan komma. Vi har fått vittring på en annan värld, ett nytt 1945 – fast den här gången blir allt annorlunda.

Det uppstår ur denna själens mörka natt ett ljus över det årtionde som ligger framför oss och som vi redan lovat oss själva ska vara det då vi tar itu på allvar med Förenta Nationernas 17 hållbarhetsmål och nedbringar världens utsläpp med hälften.

Vår nuvarande kris är svår och akut men om vi tar ansvar i detta ögonblick av prövning kan den hjälpa oss att finna vår väg.