Musslor och maneter som blir vardagskost och matproduktion som ingår i landskapsarkitekters utbildning. Susanne Helgeson har träffat en grupp forskare som vill se självförsörjande städer i mitten av seklet.

Kan spekulativ design bidra till städers framtida självförsörjning? Ja, menar forskarna bakom projektet ”Norra Matgårdsstaden – vår urbana skördefest 2052”, som finansierats av Vinnova och är ett av många inom utlysningen ”Framtidsprototyper”.

I Norra Djurgårdsstaden i Stockholm träffar jag forskarna, som bjudit in till 2052 års skördefest och döpt om stadsdelen till Matgårdsstaden, dagen till ära.

– Skördefesten är ett emotionellt ramverk för något som i dag ofta diskuteras i rationella termer. Vi har använt spekulativ design för att i stället för att söka svar fokusera på att formulera frågor, berättar Anna Karlsson från Boris Design Studio/Manyone, som deltar i projektet tillsammans med Stockholms stad, strategibyrån Orvet Stockholm och konstnären Jan Rydén Bonmot.

– Metoden är avsedd för att träna förmågan att blicka in i framtiden och utforska komplexa problem för att bättre kunna föreställa oss och gestalta möjliga framtider, säger Katarina Ivarsson från Boris Design Studio.

En rad ”provokationer” har legat till grund för det fiktiva scenariot. Till exempel att vetet slås ut efter att kriget i Ukraina inte tar slut förrän efter fem år. Att svenskarna i en folkomröstning sagt nej till insekter som proteinkälla. Att vi odlar fisk på land och att Ica köper 15 000 gårdar i Sverige för att 
nå sitt mål om ”närodlat”. Att odling blir ett ämne på grundskoleschemat och mat-produktion en del i utbildningen för plan- och landskapsarkitekter.

– Vi får ju ständiga påminnelser om hur både ohållbart och sårbart dagens matsystem är och måste därför värdesätta matproduktionen på ett helt annat sätt än i dag. Den framtida skördefesten med alla sina komponenter visar att just den attitydförändringen kommer att ske, berättar Jan Rydén Bonmot.

– Projektets arkitektoniska idéer har varit mycket viktiga för att spegla denna vår vördnad. Bland annat tar den sig uttryck i katedralliknande byggnader med högt i tak, ornament och utsmyckningar, tänk ”saluhall i äldre fabriksarkitektur”.

Idéerna i den här framtidsprototypen är lika många som realistiska. Det odlas på fasader och tak, i källare och övergivna parkeringsgarage, på flottar och som sagt – i stora matkatedraler. I dessa, ofta belägna i övergivna köpcentrum sedan e-handeln slagit ut den fysiska handeln, odlas alger, svamp och gråärt i industriell skala.

Här hittar man även ris, eftersom nya sorter som klarar bräckt vatten har forskats fram. I stadsdelens bergrum arbetas med den i dag innovativa tekniken precisionsfermentering, där en gen förs in i mikroorganismer för att framställa värdefulla livsmedelsingredienser som proteiner, fetter och vitaminer.

”Skogsträdgårdarna” är en ny typ av park som har sju nivåer av ätbara växter. Matjord är hårdvaluta såväl i Sverige som globalt och naturligtvis källsorteras och cirkuleras också vatten för att ge ny energi. I havskolonilotterna frodas musslor, alger, tång och sjögurkor. Tropisk frukt, gärna den näringsrika bananen, odlas akvaponiskt, det vill säga i ett matproduktionssystem där fisk- och växtodling kombineras i ett kretslopp.

Och så äter vi massor av den invasiva maneten, både för att det är gott och för att rädda sillen från utrotning.

Det enda som är direkt störande är att klyftor och segregation enligt forskarna råder även i framtiden – mellan de attraktiva nya, producerande stadsdelarna och de inte lika lyckade – de äldre, konsumerande. Det måste vi få ordning på till 2052.

Susanne Helgeson är författare och journalist.