Venedigbiennalens finaste utmärkelse gick till Sandi Hilal och Alessandro Pettis praktik DAAR, för duons arbete med arkitekturens allra svåraste kulturarv. Arkitekturs chefredaktör Björn Ehrlemark rapporterar från utställningsöppningen.

Årets arkitekturbiennal i Venedig är curerad av Lesley Lokko och presenterar en arkitekturvärld som tar sig an de svåra frågorna: kolonialism och fossilberoende. Samt de konsekvenser dessa fenomen får i den byggda miljön.

Biennalens finaste utmärkelse, guldlejonet, tilldelades DAAR som i ett par decennier oförtrutet brottats med dessa frågor. Det är en sensationell bedrift. Bokstavskombinationen står för ”Decolonizing Architecture Art Research” och bakom den står stockholmsbaserade Sandi Hilal och Alessandro Petti, som är gästprofessor i Lund respektive professor på Mejan i Stockholm. Duon har de senaste decennierna tagit sig an den befintliga arkitekturen i sina mest åsidosatta och problematiska former, något de själva kallar ”difficult heritage”. Från att nominera flyktingläger som UNESCO-världsarv till konstprojektet Vardagsrummet i Boden.

DAAR:s vinnande bidrag till biennalens huvudutställning The Laboratory of the Future handlar om att på subversiva sätt återanvända gamla 1940-talsbyggnader i byn Borgo Rizza utanför Syrakusa. Syftet med dem var från början att modernisera och återbefolka Sicilien, som den italienska fascistregimen ansåg vara efterblivet och ”tomt”. Denna arkitektur lade sedan grunden för kolonial planering i Libyen, Somalia, Eritrea och Etiopien under samma tid. Installationen består, utöver en film om DAAR:s arbete på platsen, av en isärplockad och medvetet omarrangerad version av fascistarkitekturens fasad. I horisontalläge bildar den i stället informella bord och sittmöbler att samlas kring. En både bokstavlig och symbolisk iscensättning av de svåra samtal vi behöver ha: om all den befintliga arkitektur som varken bör restaureras eller rivas, utan snarare approprieras på nya sätt.

Arkitekturvärlden är (som vanligt) lite sen med denna typ av självrannsakan, jämfört med andra konst- och kultursfärer. Men den politiska sprängkraft antikolonialism fortfarande bär på illustrerades redan av Lesley Lokkos pressutskick veckan innan öppningen. Hon konstaterade att nyckelpersoner i teamet bakom biennalen trots idogt arbete blivit nekade visum för inresa i Italien. Och pekade specifikt ut Italiens Ghana-ambassadör Daniela d’Orlandi som ansvarig, för vad hon uppfattade som en politisk markering från officiellt italienskt håll. Ett bedrövligt sätt att bli påmind om att arkitekturens värld inte är isolerad från andra arenor, men också om varför praktiker som DAAR:s är mer angelägna än någonsin.

Björn Ehrlemark är chefredaktör för Arkitektur.