I Venedig kastar Lesley Lokko ljus på kolonialism och afrofuturism. Men biennalen öppnar också med den svenska skogsfrågan, rosa renfällar och ett guldlejon till Sandi Hilal och Alessandro Petti.

Helgens invigning av världens största arkitekturutställning sammanföll med extrema översvämningar i norra Italien. Femton mil därifrån var vädret ändå lugnt kring Venedigbiennalens huvudarenor Arsenale och Giardini. Klimatförändringarna och dess orsaker syns dock i varje curerat paviljonghörn. Och inte reducerat till abstrakt beräknade koldioxidutsläpp. Här vävs arkitekturen ihop med exploatering av naturresurser, ödeläggelse av landskap, och, ja, imperialismen och chauvinismen som är roten till alltsammans. En tung matta av kolonialism och kol. Huvudcuratorn Lesley Lokko argumenterar på så sätt för att arkitekturen börjar långt innan, och slutar långt efter, att något byggs.

Nytt hopp kommer i form av de ”gäster från framtiden” som hon kallar den samling ovanligt unga, och oetablerade, arkitekter, konstnärer, dokumentärfilmare och forskare som bjudits in. Över hälften är antingen från Afrika eller del av den afrikanska diasporan i andra delar av världen. Förvisso några stornamn som David Adjaye och Francis Kéré, men snarare än stjärnorna på arkitekturhimlen är det nya konstellationer som möter biennalbesökarna i år. 

Årets biennal innehåller även ovanligt många röster från Sverige. Först och främst DAAR, Sandi Hilal och Alessandro Petti, som tilldelades biennalens guldlejon för sitt arbete med post- och antikolonial arkitektur. Utöver ett enormt erkännande av DAAR:s decennielånga arbete, borde det rimligen innebära ett pärlband av inbjudningar till svenska morgonsoffor och kultursidor. Vi får se om det blir så.

Mest förhandsannonserad och samtidigt mest oväntad svensk representationen är Sara kulturhus i Lesley Lokkos utställning Dangerous Liasons. White-projektet har redan uppmärksammats mer än vi kanske förstått från en svensk horisont. Bland annat toppade det arkitekturkritikern Olly Wainwrights årsbästalista i The Guardian. Under titeln One Hundred and Fifty Thousand Trees skildras den mekaniserade koreografi av avverkning, virkesindustri och massivträpusslande som blev tjugo våningar träarkitektur i Skellefteå. Installationen i Arsenale består av videoprojektioner i monumentalformat och staplade KL-element att sitta på.

I en av flera intervjuer på ett par sidoskärmar hörs den samiske fotografen Tor Tuorda. Hans stillsamma vrede är fängslade. Och rörande. Trots den taktlöst inklippta digitala grafiken. Han berättar om det senaste seklets plantageifiering av den svenska skogen – en exploatering som fördrivit den samiska skogskulturen. Konsekvenserna är fortfarande förödande. Det tjugo mil långa och tre mil breda kalhygget söder om Piteå som han beskriver går knappt ens att föreställa sig. Ändå lever vi kvar i en ”typiskt svensk” tro på att både ha kakan och äta den. Och det är väl, i ärlighetens namn, hela arkitekturens dilemma. Något ska vi ju bygga av om det är bygga vi ska göra.

Det samiska perspektivet återkommer i Joar Nangos kollektiva trasmatte-etos i den nordiska paviljongen. Utställningen Girjegumpi är ett festivalartat inomhuslandskap. Där en ihoprullad drivmatta från en snöskoter och en rosasprayad renfäll blir sittmöbler medan lastpallar, repstumpar, papperslappar och tillyxade trädgrenar flätas in i betongrummets strikta rutnät. Folk verkar gilla att ligga här och slappa ett tag.

Arkitekturbiblioteket, som ska vara huvudnumret, lämnar sitt hus på medar och letar sig ut i rummet. Böckerna bidrar till det brokiga överdådet, men de är allra mest en viktig påminnelse om att litteraturen existerar. Att bläddra sig igenom biblioteket innan det reser vidare är knappast möjligt och något praktiskt sätt att ta med sig läsningen hade därför varit välkommet. 

Som scenografisk gest är det dock extravagant, och lyckat. Om installationen hade nöjt sig med arkitekturrekvisita inskeppad från Sápmi (eller snarare Montreal, som var det kringresande konceptets senaste anhalt) hade det kanske varit svårare att se vad den vill säga, just här. Det som gör Girjegumpi mest tänkvärd är inställningen, en kombination av punkighet och djupaste respekt.

I en video som rullar i ett avskilt, mer ombonat hörn nämns att jojken som konstart handlar om just detta: hur melodi och mening planeras. Inte trots, utan för att, det lämnar utrymme till meningsbärande infall i stunden. För det är när Nangos världsbygge knyts, vävs och skarvas in i det som redan råkas finnas till hands som det skapar ett nytt eko i ett gammalt rum. När yxan hugger fram en bokhylla, inte av en influgen arktisk tall utan av en halvrutten venetiansk gondoljärpåle. Då visar den en väg mot en omedelbar och osentimental, men egentligen inte oplanerad, arkitektur. Som lever på improvisationen.

I den Arkdes-organiserade nordiska utställningen ekar också ett kvardröjande anslag från förra årets konstbiennal och dess The Sami Pavillion – några av de medverkande är desamma nu på arkitekturupplagan. Konstinramningen framstår dock som modigare, och med större öppenhet för genuin självrannsakan. Det gick inte att ta miste på tonen när den samiska performancekonstnären Pauliina Feodoroff då påpekade att vi gjort toalettpapper av den i princip oersättliga urskogen. 

Joar Nangos roll (…som curator? bibliotekarie? arkitekt?) är på ett annat sätt beroende av resten av arkitekturbiennalens innehåll för att paviljongen ska läsas in i sin fulla kontext. Det vill säga, att gruvprospektörerna, skogsbolagen och staterna runt Nordkalotten drivit det samiska livet och dess arkitektur, till ruinens brant. Andra utställare från andra delar av världen drar ett tyngre pedagogiskt lass för att den insikten ska slå rot, en gång för alla. Men det är så en biennal ska fungera, som en polyfonisk kör av olika stämmor. Vissa får lägga bastonen, andra vissla ovanpå.

Biennalens största behållning är just hur flertalet av de nationella utställningarna i hög grad svarar upp mot Lesley Lokkos tematik. Amazonas skogsarkitektur, skildrad av Paulo Tavares, blir en värdefull parallell till situationen i Norr- och Västerbotten. Flera innehåller dessutom ytterligare svenska inslag. Exempelvis den slovenska kartläggningen av avancerade mikroklimat i traditionella byggnadstekniker som innehåller en värmländsk rökstuga, från Norell/Rodhe, och säsongsbaserad arkitektur från Skansen av polska Centrala.

Eller irländska Hy-Brasil, där Elizabeth Hatz ingår, en paviljong om den mytologiska ön med samma namn. Där sammanstrålar regional byggnadskultur, språk, geologi, flora och fauna från den irländska arkipelagen i en rumslig poesi. Formulerad på iriska, utan engelsk översättning, vilket förstås är en avsiktlig markering mot de gamla kolonisatörerna. 

Mitt bland Giardins skuggande lindar svävar också stockholmsbaserade Akane Moriyamas textila utbyggnad av den japanska paviljongen. Som inte bara är hisnande vacker. Den plockar även upp den övergripande biennaltendensen att spinna, sy, lappa, sticka och väva fram en ny arkitektur utifrån det befintliga.

Det får bli en sista illustration av hur årets biennal sätter fokus på hur redan existerande byggnadsverk, kulturer och ekosystem – inklusive sina brister och sina risker – är det arv arkitekturen framöver har att förvalta bäst den kan. Men också hur det arvet kan generera en strid ström av nya, omvälvande idéer om vad arkitektur ska ge tillbaka, om den vill förbli relevant.

Björn Ehrlemark är chefredaktör för Arkitektur.