Apple kallar sitt nya huvudkontor för Apple Park. Det hänger troligtvis ihop med känslan av park som upplevelseindustrin älskar, snarare än att det ska vara en park. Ser vi samma utveckling för Kungsträdgården? Det frågar sig Dan Hallemar och ger dig tre ord i tiden.

Hässleholma
Att ta avstånd från en stad som man besjungit har nu fått ett eget verb, att hässleholma. Detta sedan artisten Familjen, Johan Karlsson, beslutat sig för att sluta spela sin låt It began in Hässleholm sedan Moderaterna i staden bestämt sig för att samarbete med SD. Här har vi ett helt nytt påtryckningsmedel i det viktiga varumärkesbyggandet av städer. Gyllene Tider återförenas – igen – och sjunga om Tylösand om något liknande händer i Halmstad. Om Trump-febern mot förmodan når New York kommer Jay Z och Alicia Keys stoppa sin låt Empire State of Mind. Vi kommer då få höra Jay Z deklarera: I felt the need to hässleholm as a protest against the current politics being declared in the city of New York.

Apple Park
För de många som protesterat mot att Apple ska bygga en stor butik i Kungsträdgården i Stockholm (se Arkitektur 2/17) kan det verka ännu mer oroande att företaget samtidigt inviger sitt nya huvudkontor och kallar det Apple Park. Apple plus park. Ser vi här en utveckling för Kungsträdgården – platsen som under ett drygt decennium nu varit Körsbärsparken blir istället Apple-parken? Att Apple kallar sitt nya huvudkontor för park har nog mindre att göra med att det ska vara en park och mer att göra med den där känslan av park som hela upplevelseindustrin älskar. Nöjesparkskänslan mer än Central Park-känslan. Å andra sidan så har Kungsträdgården en historia av just nöje. Under många år var det mer folkpark än den barocka finpark som det nu blivit. Kanske finns här en deal att göra med Apple. Ni får ert hus där i ena änden, men då får ni finansiera en sjuhelvetes folkpark i Kungsträdgården, med digitala schackbord och andra smarta grejer för ett folkligt folkparksmys för den digitala tidsåldern.

Gångtunnel
Skräckhistorierna om gångtunnlar är så många att man nästan inte vet var man ska börja. Ibland kan man undra om de snarare varit en projektionsyta för vuxenvärldens skräck för ungdomar än en farlig plats i sig. I sin avhandling Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890–2010, undersöker Lydia Wistisen bland annat ungdomars egna geografi med utgångspunkt i skildringar i litteraturen. En av insikterna, som kanske kan tyckas självklar, är att skildringen av gångtunneln föregicks av andra ”gångtunnlar”, andra platser i de ungas geografi som platser för vuxenvärldens oro. Men gångtunnel kan vara ett passande ord för just den där oron och de där platserna som ungdomar söker upp för att skapa mening i den egna urbana geografin. Nödvändiga platser, som kanske inte ens kan tänkas fram eftersom de måste upptäckas, och deras mening måste omformuleras utanför den vuxna världens räckvidd.