Efter den mest omtumlande valrörelsen i USAs historia står det klart att Donald Trump blir landets 45:e president. Läs Arkitekturs Dan Hallemar om de delade meningarna om ”glitz”-arkitekturen som följt i spåren av fastighetsmagnaten. 

En skyskrapa i 1950-talets internationella stil klädd i en festklänning i guldlamé från 1980-talet. Så beskrev arkitekturkritikern Herbert Muschamps Trump International Hotel & Tower vid Central Park 1 på Manhattan när det stod klart 1997. Byggnaden är klädd i bronsfärgat glas men enligt uppgift ville Donald Trump ha glaset i guld. Muschamps såg en byggnad med en atmosfär av ett flytande casinon eller vinsterna från ett flytande casino. Det är bara den där armen och några dollartecken eller körsbär som skiljer den från en enarmad bandit, skrev William Menkin.

Den arkitektur som följt i spåren av fastighetsmagnaten Donald Trump är en arkitektur som arkitekturkritikern Paul Goldberger har kallat en symbol för 1980-talets ”glitz” – glitter och glamour för de rika.

Ada Louise Huxtable kallade atriet till Trump Tower på Manhattan för en ”rosa strömvirvel av marmor”, atriet enligt uppgift gestaltat av Trumps fru Ivana innehåller polerad koppar och 240 ton Breccia Marmor i olika nyanser av rosa, persika och orange. Paul Goldberger gillade vad han såg och skrev att atriet var en ”glädjande överraskning” och ”ett av de mest trivsamma inomhusplatserna som skapats i New York under senare år” – bygganden stod klar 1983 – och kallade den ”varm, lyxig och till och med uppiggande”. Huset ritades av Der Scutt och Swanke Hayden Connell, är 68 våningar högt och när det byggdes låg högst upp världens då dyraste penthouse. Penthouset inreddes av Angelo Donghia, och familjen Trump bor där idag. I filmen The Dark Knight Rises används Trump tower som Wayne Enterprises. Företaget vars miljonär till ägare också dubblerar som Batman.

Paul Goldberger hade mindre positiva saker att säga om tornets exteriör, det fanns mycket lite annat att känna inför dem mer än att ”allt med den är kalkylerat för att tjäna pengar”.

Inget ovanligt så klart för skyskrapor, snarare själva drivkraften bakom deras födelse en gång i Chicago kring sekelskiftet 1900. I boken ”Architecture and capitalism” skriver Joanna Merwood-Salisbury om skyskrapans ideologi och estetik som en form som skulle ge en känsla av soliditet och styrka just för att de var byggd spekulation och förväntan. Ekvationen då kring 1900 gjorde 16 våningar till den höjd där man tjänade mest pengar i relation till investeringar och kostnader. Man kallade det för den ”ekonomiska höjden”. Skyskrapan som bild av kapital samlat på hög. Men också en bild av förväntningar, på framtidens kapital och tillväxt.

Ett av de tydligaste exempel på detta från Donald Trumps business blev aldrig verklighet, det så kallade Television city, som första gången föreslogs 1975. Mitt i New Yorks värsta lågkonjunktur – det var i oktober 1975 som New York nästan förklarades bankrutt.

Projektet återkom sedan under högkonjunkturen på 1980-talet. Då innehöll Trumps förslag för Television City 4850 lägenheter, 46 tusen kvadratmeter handel, 100 tusen kvadratmeter kontor, ett hotell med 50 rum, en tevestudio, parkering för 3750 bilar. Ett super-kvarter på en övergiven uppställningsplats för tåg med ett torn som skulle bli världens högsta, 150 våningar och ett antal mindre torn på 70 våningar.

Paul Goldberger kallade det för något som ”knappast var en riktig byggnad för riktiga människor i en riktig stad”, en sorts fiktion alltså. Arkitekturkritikern Michael Sorkin skrev en kolumn med rubriken ”Dump the Trump” där han inför detta ”stendumma” förslag undrade om arkitekten ens hade besökt platsen och ställde – vänd mot Trump – frågan ”har det någonsin funnits en man som varit mer upptagen med att få upp den i offentligheten”.

Om Donald Trump ägnat sitt affärsliv åt att bygga sådant som ser dyrt ut så ägnade sig hans pappas byggbolag åt att bygga subventionerade affordable housing bostäder. Fred Trump tjänade en förmögenhet på dessa mycket enkla bostäder. En av dem kallade han Beach Heaven, och den låg i Brooklyn, New York.

Fred Trump var också en ivrig förespråkare för de riktlinjer som den statliga byggkommissionen hade som menade att man skulle undvika ”oharmoni” i användandet av husen, ett kodord för att man inte skulle sälja bostäder i vita områden till svarta.

En av de som flyttade in i Beach Heaven var folksångaren Woody Guthrie. I hans anteckningsböcker skissar han på ett scenario där han slår sönder den här färg-gränsen och förvandlar Trumps bostadskomplex till ett blandat ymnighetshorn med ”ett ansikte för varje klar färg”. Guthrie såg i Trump symbolen för ondskan i de raskoder som delade upp USA och som gjorde rimliga bostäder omöjliga att få för många av hans landsmän. Guthrie skrev en sång om ”old man Trump”:

I suppose
Old Man Trump knows
Just how much
Racial Hate
He stirred up
In the bloodpot of human hearts
When he drawed
That color line
Here at his
Eighteen hundred family project