När arkitekterna själva får välja fortsätter de önska sig ett annat samhälle, konstaterar Claes Caldenby i sin analys av årets arkitekturpriser och hur de motiveras.

Poängen med Sveriges Arkitekters arkitekturpriser är inte bara att göra arkitektur synlig i media utan också att visa hur arkitekter prioriterar när de kan välja fritt. Jag tycker mig efter att nu ha gått igenom fem års val av pristagare se en tydlig tendens.

Inför 2019 års priser efterlyste jag mer av ”hållbart värde till allmän nytta”.

Redan 2020 blev jag bönhörd. Ord som motiverade vinnare och nominerade då var involverande process, beställare och arkitekt i samverkan, lågbudget, lågmält, anspråkslöst, pragmatiskt. Min slutsats blev ”civiliserat”.

2021 blev sammanfattningen kontinuitet, professionalism och allmännytta.

2022 gav de nominerade exempel på sådant som periferins revansch, samverkan, social hållbarhet och ”lågmälda stridsrop”. Ska vi våga tro att det är en bestående omorientering?

I år är det sex priser i lika många kategorier, varav åtminstone fyra utanför Stockholm. Kasper Salin-priset går till Bornstein Lyckefors Merkurhuset i Göteborg. ”En märkvärdig gestalt” som både infogar sig och äger sin plats och en interiör som är samtidigt enkel och snillrik, sägs det. En sällsynt lyckad samverkan mellan arkitekt, brukare, beställare och byggare, ville jag tillägga efter att ha gått igenom huset för en presentation i Arkitektur nr 2 2023.

Planpriset går till Borås stad för ett fem kilometer långt parkstråk längs Viskan, startskottet för en mer sammanhållen, jämlik och klimatanpassad stad.

Landskapspriset, som numera heter Landmärket, går till Dockanparken med Djungellekplatsen i Helsingborg, ett högklassiskt genomfört ”oväntat språng ut i fantasins värld” i en bevarad torrdocka och med ett tema barnen själva valt. Arkitekt var Helsingborgs stad och Krook & Tjäder.

Guldstolen interiör går till upprustningen av Uppsala stadsteater som genomförts av Studio Feuer under pandemins nedstängning med bidrag av teaterns egna hantverkare, en ovanlig process som fått ta den tid som krisen gett.

Guldstolen produkt går till Glänta utegym, ”för sin skulpturala gestalt och hälsofrämjande funktion”.

Kritikerpriset går till Sven Blumes film om sin morfar, Carl Nyrén. Den börjar i den personliga bilden av en älskad morfar med ett yrke som ur barnbarnets perspektiv verkade ta alldeles för mycket av hans tid. Den blir sedan till en bild av en arkitekt som trodde på närheten till naturen, trä som material och ”den svenska fattigdomen” som en förebild där ”alla ska vara tillsammans”. Och som tyckte att 1960-talet var det intressantaste årtiondet med de bästa husen, men som på gamla dar tillät sig lite ”snusk”, som fönster på snedden. Kan ses på SVT Play fram till den 2 april.

De nominerade, tre i varje kategori, ges liknande motiveringar. Det talas om ”en nytolkning av allmänningen” i återbrukat material, mötesplats i en ombyggd frikyrka, måttligt exploaterade radhus i innerstadsläge i Malmö, tvärvetenskapligt underbyggda och folkligt förankrade planer för mera grönska och utveckling av befintliga områden, långt drivet återbruk byggt på beställarens expertkunskap.

Årets priser visar att kunskapen, förebilderna och visionerna för ett annat samhälle finns hos professionen. Kontrasten är stor mot 2010-talets entreprenörsdrivna förtätningsfundamentalism som byggs för fullt med sedvanlig eftersläpning, samtidigt som vi går in i en lågkonjunktur, mitt i en klimatkris. Arkitekturens autonomi må vara en fantasi, men det behöver inte betyda att sitta förnöjt i uppdragens gyllene bur. Krisen vi befinner oss i är en chans att visa på en annan väg. Ett annat samhälle är möjligt och det är hög tid att med klar och tydlig stämma hävda det i alla tänkbara sammanhang.

Claes Caldenby är redaktör på Arkitektur.