Gemensamt för de nominerade till 2019 års Ung Svensk Arkitektur är att de med enkla och precisa lösningar gett brukarna tillgång till en större upplevelse, konstaterar juryns ordförande Tomas Lauri.

Vinnaren av Ung Svensk Arkitektur 2019, stadsdelscentret Archipélia av Septembre, är ett be­­­­­­­gränsat projekt – i positiv bemärkelse.En begränsning är de lokaler som är ombyggda till ett fungerande stadsdelscenter i 20:e arrondissementet i Paris. Lokalerna ligger till stora delar under mark utan dagsljus i ett befintligt hus där mycket massiv betong står i vägen.

Det är befriande att se hur lågmält Septembre, genom de svenska arkitekterna Lina Lagerström och Emilia Jansson, har löst det hela. Fokus har legat på att få verksamheten att fungera så att tusen personer dagligen kan nyttja lokalerna för vitt skilda aktiviteter, från dans och musik till matlagning eller politiska möten.

Arkitekterna har löst en massa gordiska knutar. Inte minst logistiken, som tidigare var låst och krånglig och gjorde många rum svårtillgängliga. En del av lösningen har varit att omlokalisera administration och kontor och placera de olika aktiviteterna i andra delar av lokalerna. De har också tagit upp vissa väggar och sett till att så mycket dagsljus som möjligt kan flöda in på gatunivån. Det stora svärdhugget har bestått i att skapa en ny entrésituation med en central trapphall där en stor spiraltrappa förbinder gatunivån med källaren. Exakt rätt ingrepp på exakt rätt ställe.

Här spelar också en annan betydande begränsning in. Den snäva budgeten. Det går inte att göra många och omständliga saker. Bara några få. Arkitekturen blir en fråga om att hålla balansen och välja bort och skala av ända fram till kärnan.

Septembre blev med ett av sina första projekt, ett bostadshus i samma del av Paris som Archipélia, nominerat till Mies van der Rohe-priset. Många som stått framför det huset har nog tänkt samma tanke. Isolerat på bild förefaller det serent och avskalat. På platsen är det en lugn och lågmäld paus längs en estetiskt spretig gata. Det är ett hus som inte försöker vara märkvärdigare än det är. Likadant är det med gestaltningen av Archipélia. Det mesta är enkelt utfört. Avdramatiserat och nyktert.

Det ekonomiska tillståndet går att sätta in i ett globalt perspektiv. Kollektivet Septembre har, förutom Frankrike och Sverige, även rötter i Tunisien och Marocko. I de flesta länder existerar en rural byggnadstradition, men också ekonomiska begränsningar som gör utrymmet för arkitektur litet. Särskilt många yngre och nya kontor möter denna vardag. Det är inte längre de centrala lägena i städerna och de mest självklara tomterna som står till buds, ofta är det överblivna platser där arkitektur till stor del handlar om att trolla med ekonomin och där förståelsen för arkitekturen inte alltid kommer av sig själv.

Det kan beskrivas som en fattigdomens arkitektur. En arkitektur som sker på mindre attraktiva lägen utan egentligt ekonomiskt utrymme. De flesta av de projekt som Ung Svensk Arkitekturjuryn fann mest intressanta bär liknande drag.

Måns Thams containerhus på Värmdö ligger förvisso fint vid en liten sjö. Men omgivningen är minst sagt bökig, granskog blandas med fuskbyggen, sommar­stugor och villor i alla tänkbara stilar. Tomten är norrvänd och mycket brant. Containrarna kan beskrivas som en katalysator. De ger platsen ett nytt sammanhang och skapar en mängd upplevelser som utsikt, ljus som faller ner flera våningar, rum med siktlinjer åt många håll. De är också en stark ram som håller ihop interiören, som präglas av en estetik full av hemgjorda lösningar, långt ifrån den som alla inredningsmagasin berättar om.

Norell/Rodhe har gjort en sargad historisk miljö – ett magasin på Skeppsholmen – ändamålsenlig för Konsthögskolans elever inom fotografi, rörlig bild, performance och ljudkonst. Deras inredning åstadkommer, precis som Septembres Archipélia, med några få väl valda insatser en fungerande rumsordning. Genom färg­kodningen, materialen och möbleringen, där egna tillägg blandas med befintliga möbler, länkar de sedan subtilt samman historien med nuet. Underfundigt och sakligt.

Kanske är Hälleskogsbrännan i Västmanland det nominerade projekt som mest skiljer ut sig genom att det kommit till genom en öppen tävling. På platsen, i den omfattande förödelsen efter en skogbrand, ter sig lösningen ändå sparsmakad. Det är inget stort ingrepp i landskapet som Mikael Hassel gjort. Ett par hundra meter spång, en rastplats med tak och wc och ett tre våningar högt utsiktstorn. Mer behövs inte för att bereda plats åt berättelsen om den omfattande förödelsen och naturens återhämtning under många år framöver. Naturen är det viktiga och överväldigande och arkitekturen har en uppgift att göra den tillgänglig och visa upp den.

Ur ett svenskt nationellt perspektiv är det lågmälda, fattiga och enkla en tradition synonym med den svenska arkitekturhistorien. Det går en enkelhetens linje rakt
genom århundradena. Det hela kan illustreras med de perioder som ofta lyfts fram som de mest älskade: den gustavianska eran, Swedish Grace och funktionalismen.

När svenska arkitekter tar sig an det klassiska tycks de ha svårt att inte fastna i en nykter version av klassicism. Gustaviansk stil och Swedish Grace handlar mer om reducerade och slanka former och ljus och lätthet än om svulstig ornamentik och kraftiga kulörer. Det är ändå funktionalismen som hänger mest ihop med de nominerade. Projekten visar alla tydligt att stil och estetik är en följd av praktiska omständigheter. Men om funktionalismen till stora delar är en stil­­inriktning, som bar drag av politisk ideologi och hade många färdiga svar i sitt bagage, är det här en mer prövande hållning; kontoren är lösningsorienterade och tycks inte se någon anledning att skapa arkitektur som överröstar sitt sammanhang. Lösningarna ska vara effektiva och raka. Det är en tydlig krismedvetenhet hos unga svenska arkitekter: Bort med det överflödiga och onödiga!