Resilienta städer kräver nya förhållningssätt till dagvattenfrågan. Landskapsarkitekten Eivor Bucht ser 3-30-300-regeln som ett effektivt hjälpmedel i kampen för mer motståndskraftiga miljöer.

Två glada barn springer mot betraktaren på en smal spång, omgivna av en frodig grönska. Det är en miljö som pekar mot framtiden, ett förföriskt vackert, grönt gaturum som gestaltats på ett innovativt sätt för att ta hand om dagvatten i form av regnbäddar. Bilden är från Jaktgatan i Norra Djurgårdsstaden, som tilldelades Sveriges arkitekters landskaps­arkitekturpris 2019.

Men Norra Djurgårdsstaden som helhet är ett exempel på en stadsplanering med Janusansikte. Å ena sidan en prisad grön gatumiljö med plats för regnbäddar, omsorgsfullt gestaltad, med lyckligt springande barn i flödande sol omgivna av exotiska träd och ett hav av prunkande blommor och med sittplatser för pauser och möten. Å andra sidan hittar man, ett stenkast därifrån, en bostadsgård med en helt naken, trång, staketomgärdad utsläppsgård där förskolebarnen samlas för att gemensamt ta sig till den närliggande parken. Här får de samsas på en mörk och alltför liten grönyta som ofta förvandlas till leråker på grund av dålig dränering!

Miljonprogrammet blev hårt kritiserat för att ha styrts av kvantitativa planeringsnormer men dagens stads­byggande visar att vi behöver styrmedel till stöd för en god utomhusmiljö. Forskare har nyligen fört fram 3-30-300-regeln som en principiell grund för all stadsplanering. Alla ska kunna se tre träd från sin bostad, skola eller arbetsplats.

Att kunna se träd från fönstren har visat sig ha stor betydelse för hälsa och välbefinnande. Det gäller inte minst äldre och sjuka som tillbringar nästan all tid inomhus. Över 500 000 svenskar är i dag äldre än 80 år, en siffra som beräknas fördubblas fram till 2070. Målet att 30 procent av ett stadskvarter bör skuggas av trädkronor finns redan i städer som Barcelona, Canberra och Vancouver.

Det bygger på forskning om vilken krontäckning som krävs för att även mindre områden ska få minskade skadliga hälsoeffekter av värmeböljor. Men 30-procentregeln leder också till en rymlighet i ett bostadsområde som gör det möjligt att lokalt omhänderta dagvatten och inte minst skapas här förutsättningar att utveckla en både funktionell och vacker närmiljö för alla. 300-regeln preciserar ett längsta avstånd från bostaden till närmaste gemensamma grönområde, som är minst en hektar stort. Avståndet 300 meter som gräns för dagliga promenader är känt från åtskilliga studier sedan lång tid tillbaka, och finns i många kommuners strategiska planer.

Jaktgatan i Norra Djurgårdsstaden ser jag trots allt som en symbolisk milstolpe på resan mot att betrakta dagvatten som en resurs i stället för en miljöbelastning. Det var i mitten av 1970-talet som jag för första gången kom i kontakt med frågan.

Då hade samhället på allvar börjat bekymra sig för vad man skulle göra med regnvattnet från tak och hårdgjorda ytor. Hur ta hand om det förorenade dagvattnet och hindra översvämningar? Hur undvika överbelastning av reningsverk vid häftiga regn, som leder till att orenat avlopps- och dagvatten från kombinerade ledningar hamnar i åar och sjöar? Naturvårdsverket och Byggforskningsrådet gav en grupp vatten- och avloppsforskare samt mig som land­skaps-
arkitekt i uppdrag att göra en sammanställning av kunskapsläget som underlag för råd och riktlinjer.

För de flesta som sysslade med vatten och avlopp handlade frågorna om att leda vattnet till underjordiska, makadamfyllda fördröjningsmagasin. I deras värld existerade inte den levande delen av marken, med matjord, växter, daggmaskar och alla marklevande organismer annat än som störningsmoment, när trädrötter letade sig in i ledningar. I min värld var samspelet mellan mark, vatten och växter en central utgångspunkt i tänkandet om att ta hand om regnvatten. Men det var ett par forskare vid geohydrologiska forskningsgruppen vid Chalmers som blev intresserade av att hitta mer naturanpassade lösningar. I Karlskoga fick vi under slutet av 1970-talet möjlighet att testa våra idéer i praktiken, men det enstaka projektet gav inget eko i omvärlden.

Nästa steg som jag blev involverad i var den första bostadsmässan 1985 i Upplands Väsby. Arbetet vid tanke­smedjan Movium gav möjlighet att pröva idéer om naturanpassat byggande i området Runby höjd. 1990 gav Movium ut skriften Plats för regn, där ett antal forskare sammanfattade erfarenheter av naturanpassade lösningar. Samma år presenterades visionen om regn som resurs i Bo 90-projektet Tusenskönan i centrala Västerås, där Movium samverkade med HSB:s riksförbund.

Arkitekten Bengt Bilén skapade ett modernt storgårdskvarter, där regnvattnet från taken leds synligt till en liten bäck som mynnar ut i en damm på en grönskande gård gestaltad av landskapsarkitekten Håkan Persson. Symboliken förstärktes av konstnären Roland Haeberleins miniatyr­skulpturer, föreställande en bro och tre tvätterskor, som väcker både barns och vuxnas fantasi. Men trots att både skriften och pilotprojektet fick stor massmedial uppmärksamhet fick tankarna knappt något genomslag i praktiken.

Först tio år senare kom ett verkligt genombrott med ekostaden Augustenborg och boutställningen Bo01, båda i Malmö. Augustenborg är ett grannskapsområde byggt omkring 1950, som hade problem med källaröversvämningar och en sliten utemiljö. Under åren kring millennieskiftet utvecklades området till en testbädd med öppna dagvattenlösningar och gröna tak. I utställningsområdet i Västra hamnen introducerades konceptet grönytefaktor med lummiga gårdar, växttäckta tak och väggar och 
synliga dagvattenlösningar, allt integrerat i en välgestaltad stadsmiljö.

Efter det började de goda exemplen öka, men en verklig systemförändring kom först under 2010-talet, när klimatförändringarna ledde till fler och svårare översvämningar bland annat i Malmö. LOD (lokalt omhändertagande av dagvatten) kläddes i positivt laddade begrepp som regnbäddar, regnrabatter och regnträdgårdar.

Regnbäddarna i Norra Djurgårdsstadens gatumiljöer, liksom utefter Neptunigatan i Malmö, Vårdsätravägen i Rosendal, Uppsala, och Kungstorpsvägen i Höllviken, är några av de många nutida exemplen på hur LOD kan användas för att skapa ett grönare gaturum. De flesta exemplen har ännu få år på nacken. Utrymmet för växter i regnbäddarnas fördröjningsmagasin är begränsat. I de detaljerade tekniska illustrationerna som tagits fram ser jag till min förvåning att växter illustreras utan rotsy­stem. Förslagen till växtval fokuserar bara på hur olika växter tål översvämning och torka.

Jag tror att ett av de största problemen med regnbäddar i gatumiljö handlar om hur växterna ska klara torrperioder under växtsäsongen utan bevattning, inte minst på grund av rotkonkurrensen. Tiden får utvisa hur de nya regnbäddarna kommer att fungera i praktiken.

De vackert grönskande gaturummen ger associationer till en annan tidsepok. Före 1850 var gårdssidan – insidan av staden – viktigast. Gatorna var smala och odekorerade och det fanns ytterst få offentliga parker. Med Haussmanns boulevarder i Paris och Ringstrasse i Wien som förebilder startade uppgraderingen av gatumiljöer med flerradiga trädalléer och vackert utformade promenadstråk. Karlavägen i Stockholm, Esplanaden i Sundsvall och Norrköpings promenader blev nya offentliga rum för borgerskapets sociala umgänge.

Efter sekelskiftet 1900 spreds idéerna med trädkantade gator mer allmänt även till mindre städer. Samtidigt skedde en nedgradering av gårdarna, framför allt i de större städerna. Innergårdarna miste de flesta av sina agrara funktioner och gav i stället plats för nya höga hus. Kvar blev trånga, mörka bakgårdar.

Från denna bottennivå började bostadsgården och parken lyftas fram med barnens och familjelivets friluftsbehov i fokus. 1900-talet blev det barnets århundrade som Ellen Key förutspådde vid millennieskiftet, med 1920-talets storgårdskvarter och grannskapsbebyggelsen under 1940- och 50-talen som två av höjdpunkterna i 1900-talets sociala stadsbyggande.

Efter andra världskriget kom den ökande biltrafiken allt mer att styra byggplaneringen. Under 1960-talet offrades hundratals av de nu uppvuxna trädalléerna runt om i våra städer för att ge plats för trafiken. Jag minns fortfarande den chockartade förändringen av stadsbilden i Malmö, när Regementsgatans 150 magnifika lindar fälldes en vinterdag 1966, trots allmänhetens starka protester. Att alléerna också hade stor betydelse för klimatet och för att minska och fördröja avrinningen nämndes knappast.

I slutet av 1900-talet ändrade stadsplaneringen inriktning. Stadens yttre, gemensamma ytor som torg, gågator och centrala parker uppvärderades. Breda trottoarer med gång- och cykelbanor samt träd och andra planteringar fick ta utrymme från biltrafiken. Men när städerna förtätas krymper stadens inre utrymmen. Dagens utsläppsgårdar för förskolebarn är ett hån mot all forskning om barns behov av utemiljöer. De är klimatmässigt osunda, skuggiga och kalla under vintermånaderna och förvandlas under sommaren till värmeöar.

Mina associationer går till den ikoniske danske landskapsarkitekten C.Th. Sörensen och hans kritik av den täta flerbostadshusbebyggelsen i början av förra århundradet. I Park­politik i sogn og köbstad skriver han: ”Den tanklöshet med vilken bostadskvarter byggs, utan minsta respekt för det uppväxande släktet, är helt enkelt förfärande. När man bygger svinstallar räknar man i alla fall med ett visst utrymme utomhus för djuren, i våra sämsta bostadsområden har man över huvud taget inte räknat med att 
barnen ska vistas i det fria.”

”Vad blev det av barnets århundrade?” frågar sig Petter Åkerblom, landskapsarkitekt och forskare, apropå barns utemiljö i essän På tröskeln till den barnvänliga staden, som ingår i Moviums jubileumsantologi Urban natur – human stad. Trånga och hårdgjorda stadsmiljöer leder varken till naturkontakt eller rörelseglädje hos 
barnen. Åkerblom efterlyser ett stadsbyggande som utgår från barns och ungas livsvillkor.

I samma antologi hävdar landskapsarkitekten och forskaren i miljöpsykologi, Patrik Grahn, i essän Människans relation till det gröna – en filosofisk fråga att det finns evidensbaserad forskning som visar ökande ohälsotal bland barn och unga som växer upp i dagens trånga stadsmiljöer. Men liksom för ett sekel sedan får de mjuka värdena stå tillbaka för mer kortsiktiga ekonomiska intressen.

Våra städer måste snabbt bli mer resilienta, socialt och ekologiskt. Det saknas inte kunskap om hur våra stadsmiljöer bör se ut för att motstå extremväder och hindra eller åtminstone mildra negativa hälsoeffekter. Det saknas inte heller kunskap om barns och äldres behov av närmiljöer. Men det har saknats en verksam argumentation som stöds av bra instrument. 3-30-300 regeln är ett instrument som kan bli effektivt i kampen för en mer resilient stadsmiljö. Det är forskningsbaserat och lätt att både förstå och kommunicera.

Det är dags för en ny stadsbyggnadspolitik. C.Th. Sörensen blev talesman för en kraftfull parkpolitik under första halvan av förra sek­let. Vem eller vilka tar upp den kampen i det tjugo­första århundradet?

Eivor Bucht är landskapsarkitekt och professor emerita, SLU