I dagens samhällskultur blir scenen ett vanligare inslag i stadsmiljön. Malin Zimm undersöker de verkliga sociala plattformarna, som uppmuntrar till uteliv året runt.

Med nya offentliga möbler kommer nya beteenden, och med nya beteenden kommer nya publika rum. Att det offentliga rummet ska bjuda in till aktivitet och delaktighet är en uttalad ambition inom svensk stadsbyggnad. Svenskt årstidsberoende och socialt beteende utmanas av de nya publika uterummen. Ett inslag vi ser allt oftare är scenen, eller idén om en plattform, ett blickfång.

I dagens performativa klimat har scenen åter blivit formmässigt närvarande som bärare av detta budskap: var kreativ och aktivera platsen.

Den lilla scenen har alltid funnits i stadsbilden; en tribun, en orkesterpaviljong i stadsparken, en talarplats på torget, folkparksscenen, danspaviljongen. I gamla stadsparker, särskilt på badorter, kan man träffa på ett bandstand i form av en snickarglad och lite flagnande paviljong som rör upp en mix av punsch, mässingsblås och flygande hattband i fantasin.

Efter att Blanks lilla plattform ”Filt” placerats ut i Lungviksparken i Örnsköldsvik, bakom minigolfbanan, strömmade frågorna in till kommunen. Vad är det för något? Svaret från kommunens landskapsarkitekt var att den blir vad ni gör den till: var kreativa! Snart installerades ytterligare en. ”Filt” är en utemöbel som produceras av Smekab, vilket skiljer den från de platsbyggda paviljongerna i denna spaning.

Den är liten men växer som rum med sin aktivitet, mer än en solstol, mindre än en dansbana. Aktiviteten som dras till denna plattform gör att dess rumsliga effekt blir så mycket större, närvaron blir påtaglig. På den lilla plattformen leker någon ”sitt” med sin hund, barn petar ned pinnar mellan ribborna, kollegor äter lunch, löpargruppen samlas och värmer upp. Den lilla scenen fungerar som den soldränkta stadstrappan, som ofta har en dubbel funktion som läktarplats i stadslivet.

De nya beteenden som strukturerna uppmuntrar til skapar ibland problem kring tolkningen av gränslandet mellan privat och offentligt bruk. Hur närmar man sig paviljongen om det pågår en näringsverksamhet där? Även om det inte går att boka tid kan det vara svårt att sambruka en plats som plötsligt upptas av någon som håller ett betalt träningspass, eller där det pågår ett födelsedagsfirande i slutet sällskap. Dessa situationer uppstår med jämna mellanrum där möjligheten till publik användning har öppnats, och kanske faller det ut till den publika användningens fördel i slutändan.

Snarare än att sluka utrymme kan den nya paviljongen skapa mer funktionell yta. Med yogapaviljongen i Vasaparken i Stockholm lyckas Nyréns ge mer park tillbaka genom att placera den lätta träkonstruktionen utskjuten över en bergsknalle. Paviljongen skapar spänning på platsen som en ny magnet till en tidigare blygsamt använd del av parken. Strukturen har skonat och samtidigt förhöjt en öppen gräsyta som ursprungligen hade anvisats till bygget. Från den ribbsnickrade pergolan kan man se solen gå ned över taken, och uppleva en rofylldhet som märkligt nog uppstår just genom närheten till den omgivande staden.

Som en del i en serie arkitekturhändelser för utveckling av Tibro skapades Rock Stage av Anders Berensson Architects och studenter på kursen marmoreringsteknik på Tibro hantverks­akademi. I samband med uppdraget från kommunen att ge parkscenen ett tak, uppmärksammade arkitekterna beställaren på värdet av den lokala hantverksutbildningen. En trästomme kläddes med fiber­cementplattor som bemålades med olika marmoreringstekniker.

Den blygsamma budgeten på 300 000 kr lyftes till en allt annat än diskret uppvisning av lika många marmoreringstekniker som strukturella element i scenbygget. Den tyngdlagsupphävande arkitekturen fungerar som en hyllning till illusionens kraft. Det urbana utvecklingsprojektet Tibro Train Tracks rullar vidare med Anders Berensson i dialog med Tibro-borna och med öga för värdet i stadens industriarv och hantverkshistoria.

Kärdla stadspaviljong av Olsson Lyckefors och Mareld Landskap gör något annat än Rock Stage. Den vänder sig inåt. I samhället Kärdla på Dagö i den estniska skärgården var stadscentrum inte mycket mer än en väl till­tagen parkeringsplats. En symmetrisk träpaviljong har uppförts här, en låg profil med öppningar på varje sida, som omgärdar en hemlig trädgård. Strukturen rymmer torghandel och informationscentrum, och en scen.

Den ribbade strukturen skapar ett fint silat ljus med tvärslån vars diagonala mönster påminner om lokala textila traditioner. Med denna inåtvända scen blir Kärdla en utåtriktad plats. Kanske var det även här någon som ringde upp kommunen och undrade – vad är det här för plats nu? Och kanske blev svaret även här: var kreativa!

Scenen tillför något till stadsrummet även när det inte sker någon aktivitet just där och då. Den är ett löfte om att någonting kan hända, när som helst och vad viktigare är – av vem som helst. Under pandemin visade sig behovet av publika uterum vara stort. Många av de paviljongen och kiosker vi ser ta plats i den urbana miljön kommer ur denna erfarenhet. En utmaning är att få scenen eller paviljongen att fungera även under de kallare månaderna.

Malin Zimm är chefredaktör för Arkitektur