De nya gång- och cykelbroarna är smycken för välutnyttjade parkområden och cykeltäta stadsrum. Rasmus Wærn synar fyra broar i den mindre skalan som lyckas där husbyggandet ofta går bet.

Bron över Varnan, bron över Djurgårdsbrunnsviken och bron i Helsingborgs hamn är måhända tecken på att tiden har gått de som rör sig för egen maskin till mötes. Det skulle kanske också kunna sägas om bron i parken till Sofiero slott, även om denna däld alltid varit flanörernas kungarike.

I spåren av 1930-talets stora brobyggnadsepok kom fotgängarnas och cyklisternas broar, i den mån de över huvud taget byggdes, att formas som små vägbroar. Det vore trevligt om man kunde säga att de nya gång- och cykelbroarna beskriver ett skifte, men det ligger nog ännu framför oss.

I de stora broprojekten har bilen ännu herraväldet. Den nya Hisingsbron i Göteborg är typisk. På platsen stod tidigare Göta älvbron från 1939, en typisk trettiotalsbro i den mening att den bäddade för bilen. När den stod klar revs den gamla plana Hisingsbron som gick några meter rakt över vattnet. En idealisk gång- och 
cykelbro, som man till och med kunde dyka från. När den nya Hisingsbron planerades fanns denna i minne, men sjöfarten på älven gjorde klart att en lågbro inte var att tänka på.

Tranebergsbron i Stockholm från 1934 har en liknande historia. Den långa motorleden ersatte en flottbro som tog det absolut kortaste klivet mellan Alvik och Fredhäll. Den bro som då revs var ganska ny, men det hade funnits broar i det läget ända sedan Gustav III:s dagar. Här finns det knappt någon sjöfart att ta hänsyn till, men minnet av lågbron som en gång gjorde Brommalandet till en del av Stockholms innerstad verkar befinna sig i en evig skugga från betongbågarna ovanför.

Det finns fler gång- och cykelbroar som försvunnit, eller aldrig blivit verklighet: Bron över Hammarby sjö, till exempel. Att Folke Bernadottes bro på Djurgården i Stockholm faktiskt återskapar en gammal förbindelse har därmed en särskild poäng. Den vittnar om att vattnen behöver broar. Rätt utformad blir den vandringens höjdpunkt.

I vår kommer också bron över Nyforsviken som i dag skiljer Alby naturreservat från Tyresta nationalpark bli klar. Den är ritad av Gottlieb Paludan arkitekter, som vann en allmän arkitekturtävling för tre år sedan med en rak, och därmed mycket spänstig, hängbro. Vacker, men också en parentes i jämförelse med de enorma konstruktioner som samtidigt skapas för Förbifart Stockholm.

Bilar har inga problem med långa och höga broar, men cyklister och fotgängare vill ha korta, flacka och låga broar. Dessa kan också få en alldeles särskild spänst, vilket flera av broarna i denna artikel visar. Enligt Svensk Uppslagsbok kan skönheten, eller i vart fall djärvheten, till och med definieras i en formel. Kvoten mellan längd (l) och pilhöjd (h), det vill säga höjdskillnaden mellan brosektionens mittpunkt vid krönet och anfangens mittpunkt, kan uttryckas som l2:h. Det sköna är det flacka.

Svensk Uppslagsboks positivistiska förhållningssätt gällde valv och bågar. Men samma estetik har styrt utformningen också av de små naturnära delikatesser som presenteras här: Sofias bro, Folke Bernadottes bro och bron över Varnan gör alla sitt bästa för att vara smäckra.

Varvsbron i Helsingborg gör i stället ett nummer av spelet mellan bärande och buret. Den löser på ett dramatiskt sätt de problem den själv har skapat. Från de två harporna hörs ett eko av Erasmusbron i Rotterdam. Den valda konstruktionen har lett till S-formen, som förenklats till raka delar mellan två kurvor. Som form ligger den långt från den klassiska konstens ”skönhetskurva”, men bron hanterar fler problem än överbryggandet. Den är också en mellanstation, och tar därtill hand om två nivåer. Lutning föröder som regel alla broars försök till skönhet, men här maskeras den av planens svängar.

Sofias bro några kilometer norrut är liksom bron vid havet frukten av en arkitekturtävling. Rhododendron­dalen i Sofieros park lockade alla tävlande till att spänna en tunn, tunn linje över ravinen. Dissing+Weitlings bro vann inte bara på sin byggbarhet, utan också på sin sinnrika kombination av upplevelse och vridstyvhet. Också denna Helsingborgsbro är s-formad. Gångbanan ondulerar över den raka, bärande kabeln, vilket förenar promenaden i luften med parkens slingrande stigar.

Henrik Rundquist ligger bakom såväl bron över Varnan i Kristinehamn som bron över Djurgårdsbrunnskanalen i Stockholm. Den senare, Folke Bernadottes bro, är en så kallad voutad trespannsbro. Det betyder att balkhöjden tunnar ut mot mitten av spannet. Genom att det är tre spann kan spannet över vattnet göras särskilt slankt, eftersom de korta ändspannen över land drar nedåt, vilket spänner mittdelen uppåt. Resultatet har blivit nätt och med den självklarhet som följer på en form som närmat sin optimering.

Bron över Varnan är en balkbro med bärningen i uppåt­riktade sidobalkar vilka delvis också fungerar som räcken. Den triangulära geometrin gör den enkla bron till en komplex och svårfångad upplevelse. De utvikta sidorna förankrar den i platsens riktningar och den lilla uppförsbacken öppnar upp för en ny vy.

De utstuderade konstruktionerna har resulterat i att flera av broarna prisbelönats, men också själva ambitionen att förena det åtskilda har uppmärksammats. Det är bra att bygga broar, och broarna lyckas på flera vis med det som husbyggandet i dag har som svårast med. De dramatiserar utan att provocera, de är unika utan att posera och de står fria från såväl klichéer som den klonade arkitekturens tristess. Gapet mellan det populära och det speciella går uppenbarligen att överbrygga.

Rasmus Wærn är arkitekt och kritiker.