Efter 100 år med nybyggande i centrum måste vi flytta fokus från att göra så mycket som möjligt till att göra så lite som möjligt. Det är ingen enkel kursändring men det är här arkitekturen kan spela sin främsta roll i framtiden, skriver Torun Hammar.

Oktober 2021. Nära Sorgenfri i Malmö och över Slussen i Stockholm sveper byggkranarna mot hösthimlen. Skellefteå och Kiruna sjuder av förväntan på nya inve­steringar. Klimatneutralt? Nej. Återbruk? Njae. Tillväxt, bostäder, arbetstillfällen, infrastruktur? Ja.

Pressade mot en klimatkris är vi fortfarande inställda på hur vi, med mer hållbara förtecken, ska kunna öka expansionstakten. Närande för ekonomin. Tärande för klimatet. Det är som en pingpongmatch i hjärnan mellan motstridiga storheter.

Inte heller den här artikeln gör anspråk på att medla mellan det nödvändiga byggandet och det livsviktiga klimatet. Den handlar inte ens om hur arkitekturen ser ut nu eller i framtiden – på det finns oändligt många lösningar – men om de behov som ligger bakom och ständigt omformulerar arkitekturen.

I ett agrart samhälle utan lönearbete och utan ökande befolkning är inte alltid byggexpansion en drivkraft för ekonomin. Före möjligheten till industriell produktion var materialen dyra och svåra att bearbeta. Nytt byggdes på gammalt: skrapa på vilket hus som helst inne i Rom så kommer du snabbt att ha passerat nutiden, förbi barocken, ner till medeltiden för att sedan hamna i antiken.

Byggandet har dock alltid speglat samhällets maktfördelning och ideal – kyrkans, handelns, adelns, kungamaktens, folkets, kapitalets. Till skillnad mot i annan konst finns ett tvingande element; vi kan inte välja bort det. Nya behov, andra värderingar och slitage gör att vi ändrar det som verkat vara för alltid. Byggnaden blir ett kollektivt konstverk i ständig rörelse. Det redan befintliga är utgångspunkten för utveckling.

De senaste 250 åren har däremot skilt ut sig från historien på flera sätt – genom naturvetenskap, industrialism, digitalisering och inte minst resursförbrukning. En hisnande förändring av de mänskliga premisserna. Och, har det visat sig, för alltings premisser i ett slutet ekologiskt system.

Tiden efter 1600-talet är den tid när människan fördjupar kunskapen om naturen. Vi studerar hur den fun­gerar, vi ordnar och sorterar. Kanske är det här vi får idén om att vi, som art, kan disponera över den fritt? Vem skulle säga emot oss? Under industrialismen lär vi oss att effektivare utnyttja naturens resurser. Befolkningsmängd liksom råvaru- och energiuttag ökar. Det är en dramatisk utveckling som skapar järnvägar, städer, universitet och industrier men som också klandras för bostadsmisär och ett rått utnyttjande av arbetskraft. Inom arkitekturen väcker denna kritik den engelska Arts and Crafts-rörelsen och i Sverige föds Ellen Keys och Lubbe Nordströms kamp för en bättre livsmiljö. Fackföreningar, kvinnorörelsen och ryska revolutionen blir handgripliga uttryck för tidens inneboende spänningar.

När andra världskriget är över tilltar farten ytterligare. Många av Europas städer hade då bombats, miljontals liv gått till spillo. Efter förstörelsen skapades, paradoxalt nog, förutsättningarna för en något rättvisare värld – något nationalekonomen Thomas Piketty går till botten med i sitt mastodontverk Kapitalet i tjugoförsta århundrandet (2013). Nu behöver det byggas och alla männi­skor, deras kompetens, behövs också. Utbildningsnivåer och löner höjs.

Återigen har Sverige undsluppit ett världskrig och går ur 1940-talet med intakt snurrande produktionshjul. Våra förutsättningar är unikt fördelaktiga. Vi välkomnar arbetskraftsinvandring, skapar ett av världens rikaste och, för ett skälvande ögonblick, kanske mest jämlika länder.

Tillväxt, resursförbrukning, teknisk utveckling, demokrati och en jämnt fördelad välfärd flätas så tätt samman att vi i dag har svårt skilja dem åt.

Arkitekturen blir en del av en social ingenjörskonst: arkitekter skapar ett bättre samhälle åt människor som behöver det. Den förändringsvilja som präglar 1930-talets arkitekturmanifest Acceptera dröjer sig kvar i ett land där utbredd fattigdom och usla bostadsförhållanden inte har bleknat ur minnet. För bara 90 år sedan var framtiden en möjlighet, inte ett hot. Och framtiden var storskalig.

Arkitekturen omfattade välfärdens hela infrastruktur – från medborgarhus till bostäder, från skolor till stadskärnor. Arkitekten blir ett med sin tid och med samhällets behov – som naturvetaren under upplysningen, ingenjören under industrialismen. Produktionstakten, de stora entreprenaderna och det starka samhället, med en hög grad av konsensus, gör att arkitektrollen också kommer att avvika en del från flera andra länders. Svenska arkitekter fjärmas från genomförandet och deras ansvar blir mer begränsat till projekteringsfasen. Kontakten med en äldre byggnadstradition och med produktionen bryts. Restaurering blir i stort sett en egen bransch.

När 1990-talets kris har klingat av har flera premisser för byggandet ändrats. Enhetligheten är borta. Näringslivet övertar mer av initiativet. Fastighetsvärdena stiger som raketer. Från att främst ha varit en nyttoföreteelse blir även bostaden i hög utsträckning en kapitalvara. På en arbetsmarknad som år efter år visar gröna siffror för arkitekter är det svårt att stanna upp och ifrågasätta de långsiktiga konsekvenserna för segregation eller klimat. Festen fortsätter, kan man säga.

Volymen av byggandet de senaste 100 åren har blivit vårt riktmärke. Den präglar utbildningar, bygg- och branschregler, teknisk utveckling. Kanske också arkitektens självbild som ett nav i samhällsbyggandet. Allt har en självklar grund i nyproduktionens utmaning, dess möjligheter och lösningar. Varje behov får en ny byggnad med högre prestanda. Vi lämnar efter oss övergivna industrier, perifert förlagda kontor, orter med hög utflyttning.

1900-talets tillgång på energi och material gjorde att det inte var självklart att en byggnad skulle stå i evinnerliga tider eller att begränsa uppvärmningsbehovet. Takten på samhällsförändringen var så hög att varaktigheten inte verkade nödvändig.

Den ökande byggnadsvolymen har bidragit till en samtida arkitektur som värderar just estetiken högt. Perfekt iscensatta byggnader eller inredningar har blivit ett ideal. De får symbolisera tillhörighet i grupper med gemensamma referenser och värderingar. Utvecklingen har lockat samtiden att betrakta bruksarkitekturen som ett stilelement, en produkt, en yta.

Men perioden är en kort parentes i människans historia. Redan 2010 lyfter Tony Judt i boken ”Illa far landet” fram kritik mot den materialism och de starka marknadskrafter som kommit att prägla västvärlden efter 1980-talet. Kritiken sammanfaller med klimatkrisens skarpa ifrågasättande av utvecklingen. Under hösten har det förts en debatt i Dagens Nyheter om Stockholms nackdelar – överkonsumtion, passivitet och kommersialisering. För första gången på länge har flyttvågen vänt. Samhällskritiken smyger sig åter på oss, som under det tidiga 1900-talet. Hur har vi det egentligen?

Klimatomställningen är en strukturell förändring, lika drastisk som industrialismen. Arkitekturen och samhällsbyggandet hänger inte lika självklart ihop som under 1900-talets stora expansion. Samtiden divergerar och hittar egna vägar.

Någonstans vet vi att även med tillgång till energi är tillgången på råvaror begränsad vare sig det gäller tungmetaller, trä, stål eller kalk. Potentialen finns i att formulera och omformulera det redan byggda. Den är lyckligtvis stor. Nymornade får vi upp ögonen för stadens periferi, underutnyttjade byggnader, de där strukturerna och mindre orterna vi har lämnat för en högre effektivitet. Tanken på evig tillväxt har kanske skapat en känsla av determinism som skymt andra sätt att överleva?

Ombyggnad rubbar den önskan att sätta märke eller göra evigt avtryck som präglat arkitekturen. Den förflyttar också idén om att upphäva rörelsen genom bevarande. Den prövar vår förmåga till kvalitativ förändring. Och den är ett historiskt normaltillstånd – från den flyttbara timmerstugan till monument byggda på och av äldre hus.

Möjligheterna att intensifiera och ändra användandet av befintliga miljöer har bara börjat. Och det är ett fantastiskt, konstruktivt och oförutsägbart arbete. Om vi lyckas ställa om vår produktion kommer det att påverka allt ifrån lagstiftning och regionalplanering till branschregler, projektering, processledning och utförande.

En mycket liten del av våra miljöer är uppförda före år 1900. Det traditionellt byggda beståndet kan inte lösa samtliga behov. Och: befintlig bebyggelse är varken klimatsmart eller miljövänlig av sig självt. Ombyggnad är bara ett nödvändigt sätt att tillvarata resurser. En del av vad vi har uppfört är en miljöbelastning i oförändrat skick. Det läcker ofta energi. Markföroreningar och farliga ämnen som bly, asbest och PCB kräver åtgärder. Processerna är komplexa. De sker i lägre utsträckning inne på kontoret, oftare i samverkan mellan aktörer som konsulter, brukare, forskare, hantverkare, beställare, myndigheter, entreprenörer och ägare. Ombyggnad kräver kunskap kring befintlig bebyggelses tekniska verkningssätt, betydelsen för kulturmiljön, påverkan på sociala strukturer, ekonomi och klimat. Tanken på det byggda som en resurs kan inte heller avgränsas till det vi värdesätter som kvalitet. Köplador, bilhallar och logistikcenter som växer fram, ofta på åkermark som omgett våra städer, måste inkluderas i samma omloppsbana.

Ombyggnad är en metod som handlar mindre om att excellera som individ och mer om att förstå och förmedla. På sätt och vis kan man säga att kvalitativ sådan är omsorg om imperfektionen. Den kan hjälpa oss ur trånga smakbegrepp mot en mer inkluderande arkitektursyn: allt detta ska förbli eller skapa funktionell och god arkitektur. En omdaning av en miljö är inte summan av konsekvensbedömningar och tekniska data. Att väga balansen mellan onödiga och nödvändiga ingrepp är en krävande konst.

Och nu då? Det första vi måste göra är att förstå att tillvaratagandet inte är något vi, efter 100 år av nybyggnadsfokus, behärskar. Vi måste lära oss. På grund­utbildningarna. I yrkeslivet. Av varandra och andra. I synen på vad arkitektur innefattar och betyder. Att flytta fokus från att göra så mycket som möjligt till att göra så lite som möjligt är en inte en enkel kursändring.

Tre frågor framstår som centrala: Vem har rådighet över resurser som råvaror eller energi? Vad är nödvändigt att bygga? Hur ska vi bygga det?

De två första frågorna är politiskt laddade. Framtiden händer inte bara – möjligheten finns att påverka den genom ett gemensamt engagemang. Det har alla brytningstider och kamper om mänskliga rättigheter visat.

Den sista frågan blir en konsekvens av de första – det är här arkitekturen kan visa sin förmåga att lösa komplexa uppgifter på nya sätt. Verkligheten är måhända bister och motsägelsefull, men den har fördelen av att vara just … verklig. En grund för att också vara verksam.

När vi betraktar arkitekturen som något ständigt pågående i stället för något färdigställt fördjupas dess betydelse. Det är omdaningar som involverar långt fler än arkitekterna själva. Här kan framtidens arkitektur ha sin främsta roll: i omhändertagandet, förvaltningen. De små stegen som leder långt. Om resurserna ska räcka måste en ny, byggd välfärd värdera välbefinnande högre än välstånd.

Från efterkrigsåren kan vi ta med oss att byggandets syfte är att ge människan att värdigt liv. Det vi får lägga bakom oss är tanken på att vi fritt kan utnyttja resurser som ännu är orörda. Framtidens välfärd är kanske främst beroende av empati och etik: förmågan att omvärdera beteenden och ifrågasätta våra behov. Att avstå eller att dela får en större betydelse än besattheten i att lyckas och synas. Det kan bli humanvetenskapernas stora intåg i en traditionellt teknisk bransch.

Bra arkitektur kan förändra våra liv. På samma sätt kan våra liv förändra arkitekturen.

Av Torun Hammar