Raseriet mot tillfälliga flyktingbostäder i Göteborg vittnar om hur cementerad segregationen är i svenska städer, konstaterar Kristina Grange.

Kulturgeografen Stuart Hall konstaterade 1993 i artikeln ”Culture, community, nation” att ”förmågan att leva med skillnader” skulle komma att bli den viktigaste faktorn för det tjugoförsta århundradet. Mycket pekar på att han hade rätt.

Politiska, etniska och religiösa förföljelser gör att världen har fler människor på flykt än någonsin tidigare. Gränser militariseras och krig utspelas på Europas gator. Oförmågan att leva med skillnader tycks breda ut sig. Men vad gör vi på hemmaplan? kan man fråga sig. Hur ser förmågan att leva med skillnader ut i ett av världens mest välmående länder? Vad har vi för tysta principer för hur vi organiserar vårt samhälle? För vem bygger vi egentligen staden?

När Sverige nåddes av flyktingvågen hösten 2015 var solidariteten i det svenska samhället påtaglig. I alla fall inledningsvis. Många engagerade sig i organisationer som Refugees Welcome. Men bara ett halvår senare hade den samhälleliga opinionen svängt. Gränsbevakningen runt Sverige stärktes och rätten att få skydd snävades in. Statsvetaren Kristina Boréus har i en studie av flyktingmottagandet i Europa konstaterat att svensk flyktingpolitik i dag är en av de mest restriktiva i Europa.

Att flyktingen åter blev en främling märktes inte minst genom den debatt som uppstod kring bosättningen av de mottagna flyktingarna. Genom bosättningslagen, som infördes 2016, underströks det från regeringshåll att alla Sveriges kommuner skulle dela på ansvaret. Inte minst riktade sig lagen till de rika kranskommunerna kring de större städerna, som tidigare sällan tagit något ansvar. Då, liksom nu, var det uppenbart att många kommuner ville undandra sig skyldigheten att få fram bostäder.

Några kommuner gick så långt att de vägrade. I några fall skrev Migrationsverket till slut ut flyktingar direkt till kommunhusen. I andra uppmärksammade fall gavs de mottagna flyktingarna dåliga boendevillkor i husvagnar. Kanske med förhoppningen att de självmant skulle ta sig därifrån. Det bidrog till det omfattande fenomenet ”social dumpning”, det vill säga mer eller mindre assisterad hjälp för att få icke önskade kommunmedborgare att flytta på sig.

Även om de flesta kommuner tog sitt ansvar är det uppenbart att bosättningsprocesserna ibland synliggjorde främliggörandet. Som exempel kan nämnas den infekterade stadsbyggnadsdebatt som följde på Göteborgs stads politiska beslut att bygga 1  000 temporära bostäder för flyktingar. Resultatet blev att endast 57 av dessa bostäder kom att uppföras. Staden gick från politisk enighet och beslut om jämn integration av flyktingar i stadsdelar som inte tidigare tagit emot många nyanlända, till splittring och förlorad konsensus. Det ska understrykas att flera aspekter bidrog till att projektet havererade, så som höga kostnader för att bygga med tillfälliga bygglov, dåliga markförhållanden och ett lagrum som inte möjliggjorde frånsteg från PBL. Men processen blottlade också de ofta tysta principer med vilka vårt samhälle organiseras rumsligt.

Ett stort antal kommentarer skickades in till staden från boenden i de områden där de temporära bostäderna skulle uppföras. Många av dessa synpunkter kom från boende i mer välbeställda bostadsområden och handlade om att man såg katastrofala kulturkrockar framför sig, där de inflyttade nyanlända skulle föra våld och hot med sig. Många tyckte att det var orättvist att nyanlända kunde bosättas, om än tillfälligt, på attraktiv mark. Några oroade sig för fallande fastighetspriser, eller för skymd havsutsikt.

Liknande synpunkter framfördes under de informationsmöten staden ordnade med syftet att snabba på bygglovsprocesserna. Många framförde att de inte vågade bo kvar om boendena skulle bli av, att man skulle bli tvungen att ta sina barn ur de miljöer de rotat sig i och flytta. Några framförde klart främlingsfientliga åsikter och bad politikerna själva flytta till blandade områden om de nu tyckte det var så bra. Andra underströk att det var orättvist att nyanlända tilläts gå före i bostadskön. Vid några av mötena deltog uniformerade män med flaggor. Det kan konstateras att tjänstemännens försök att framhålla Göteborgs stads ännu gällande mål om ”ett jämlikt Göteborg” inte fick gehör hos delar av publiken.

Det är inte acceptabelt att politiker får pulver hemskickat i posten, blir mordhotade och måste ha livvakter för att de försöker ordna boende åt nyanlända. Till dessa processer kan läggas den mediala debatt som då fördes på ledarsidorna i Göteborgs-Posten, där nyanländas tillgång till välfärd starkt ifrågasattes. Den debatten har i efterhand analyserats av Delmi, Delegationen för migrationsstudier, som konstaterade att ledarsidorna i GP präglades av populistiska och extremistiska inslag.

Att det blev så här i Göteborg är ledsamt. Men högst sannolikt kunde det lika gärna ha hänt i någon annan svensk stad. Göteborg är liksom många andra städer segregerad. Andelen invånare med utländsk bakgrund är omkring 38 procent. I de nordöstra delarna av staden är det nästan dubbelt så många som har utländsk bakgrund. Siffrorna speglar inte i första hand att de som invandrat till staden, eller har föräldrar som gjort det, har valt att bosätta sig med landsmän. De speglar att denna grupp i samhället inte har något val. De speglar att vi dessvärre har tysta principer för hur vi organiserar vårt samhälle rumsligt. Och de speglar, olyckligtvis, att vi är dåliga på att leva med skillnader. Också i Sverige.

Kristina Grange är professor i stadsbyggnads­teori på Chalmers