Samhällsnyttan får inte stryka på foten för bolagens vinstintressen, skriver Veronica Hejdelind om behovet av en ny bostadspolitik för 2000-talet.

I dokumentärfilmen Push! visas vanliga människors kamp för sina hem i en värld där bostaden betraktas som en vara på en lukrativ marknad.

Filmaren Fredrik Gertten följer FN:s specialrapportör Leilani Farhas arbete för rätten till bostad och tecknar en tydlig bild av bostadsbristens vinnare och förlorare. Å ena sidan den globala finans- och fastighetsmarknadens investeringsiver i storstädernas bostadsbestånd, med en omsättning som i dag dubblar världens samlade BNP, och å andra sidan människors grundläggande behov av en bostad till en rimlig kostnad. Kapitalism i sin råaste form ställs mot mänskliga rättigheter.

Det är frustrerande och upprörande, men kanske är det är just i detta spänningsfält som vi ska söka lösningen? För är det något man kan ta med sig från filmen Push! är det vetskapen om att marknaden inte kommer att lösa bostadsbristen åt oss. Åtminstone inte på egen hand.

Ur samhällets perspektiv är bostaden en grundsten; människor måste ha bostad för att kunna bidra och fungera som medborgare i en demokrati. Därför står rätten till bostad inskrivet i såväl den svenska regeringsförklaringen som i FN:s mänskliga rättigheter. För marknaden, däremot, är bostaden en tillgång som ska generera vinst för aktieägare, investerare och fastighetsägare. För en fungerande bostadsmarknad måste dessa intressen balanseras och för det behövs politik.

Den oreglerade rovdjurskapitalism, som i Push! exemplifieras av riskkapitalbolaget Blackstone, har på senaste tid starkt ifrågasatts, inte bara av nationalekonomer som nobelpristagaren Josef Stieglitz, som intervjuas i filmen, utan även av kapitalisterna själva. I augusti i år presenterade bland annat nära 200 ledare för några av USA:s största företag ett gemensamt uttalande där de omdefinierar sin roll från att verka primärt i sina aktieägares och investerares intresse till att mer aktivt verka för samhällets bästa.

Paul Collier, professor i ekonomi vid Oxford, menar i sin bok The Future of Capitalism (2018) att kapitalismen är trasig. I stället för att, som under andra hälften av 1900-talet, bidra till att skapa välstånd för många och minska samhällsklyftor i västvärldens demokratier, driver den nu på en utveckling åt motsatt håll. För att kapitalismen ska fungera som en positiv kraft i samhället måste den regleras, menar Collier, något politiken hittills inte klarat av.

Enligt Stieglitz och Collier behövs en politik som verkar för en marknad där samhällsnyttan inte alltid får stryka på foten för bolagens vinstintressen. En politik som på allvar tar ansvar för bostadsförsörjningen, och som har kraft att reglera den del av marknaden som ser Sveriges bestånd av billiga hyresrätter som lukrativa kortsiktiga investeringar.

Det finns många anledningar till att svenska politiker skyggar från bostadsfrågan. Den är komplex och kommer att kräva att flera politikområden samverkar över lång tid, en utopi i rådande parlamentariska läge. Dessutom har det aldrig gått att lösa en nationell bostadskris någonstans i världen utan att det offentliga på ett eller annat sätt byggt, förvaltat eller fördelat bostäder – ett rött skynke för flera partier.

Man löser med andra ord inte bostadskrisen på en mandatperiod och en i grunden ny socialbostadspolitik anpassad efter 2000-talets verklighet går inte att kamma hem med populistisk retorik. Så i stället väljer politikerna att skruva, lappa och laga på ett ohållbart bostadspolitiskt system byggt för 1900-talets förutsättningar och samhälle. Räntesänkningar, byggsubventioner, införandet av marknadshyror, högre exploatering eller billigare markpriser är i bästa fall plåster på ett stort infekterat samhällssår. Bostadspolitiken är i dag lika trasig som kapitalismen, men båda är förutsättningar för en hållbar framtid där alla har någonstans att bo.