Bra livsmiljöer uppstår inte bara. Den tradition och kvalitet vi vant oss vid i Sverige, folkhemsarkitekturen, är resultatet av politisk kamp och prioriteringar.

Det skulle till en havererad bostadspolitik och förskolor med minimala så kallade utsläppsgårdar, för att regeringen skulle inse det. Arkitektur och design spelar roll. För hur man upplever sin värld, och för hur önskad man känner sig i samhället. Men vem som har tillgång till miljöer och produkter av hög kvalitet har återigen blivit en klassfråga.

I propositionen för ny arkitekturpolitik, Gestaltad livsmiljö, sätter man stort hopp till arkitektur, form- och designområdet. Enligt det nya nationella målet ska de ”bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle med omsorgsfullt gestaltade livsmiljöer, där alla ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön”.

Regeringen vill också att arkitektur inte ska underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden. Samt att det offentliga ska agera förebildligt, att hänsyn ska tas till estetiska och kulturhistoriska värden samt att kunskap om ämnet utvecklas och sprids. Allt detta är bra på idéstadiet.

Diskussionen kring gestaltad livsmiljö kan ofta upplevas som en dimridå framför de frågor som egentligen styr, som ekonomiskt system, fördelningspolitik och vem som tjänar på vad.

Den stora utmaningen blir därför att föra in den nya politiken på kommunal nivå, där besluten fattas och där planmonopolet inte sällan ges bort till privata företag. Här är Boverket, med den nya riksarkitekten i spetsen, tänkt att ”inspirera och visa på goda exempel”. Det är svårt att förutse utgången av det här initiativet, men det är ett försök.

Arkitekturen har stort utrymme jämfört med form och design. Mycket fokus ligger på bostadsbyggande i städer. Det är inte konstigt, ett fungerande bostads- och stadsbyggande är en oumbärlig grund för ett fungerande samhälle.

Märkligt är dock att landsbygden inte alls nämns. Trots att den erbjuder både förutsättningar och möjligheter att utveckla Sverige riktas alla blickar just nu mot städer med tillväxt.

Något det också borde talas mer om är yrkeskårens förmåga att möta dessa nya krav på att lösa politikens problem. Sveriges arkitekter och designer kommer ofta från ganska likartade bakgrunder, och har kanske inte alltid de bästa förutsättningarna för att utveckla typer av miljöer de själva aldrig vistats i. Kanske måste arkitekturutbildningarna ses över. Liksom arkitektens förhållningssätt som konsult. För att kunna se genom sina egna värderingar och hämta in alternativ kunskap utifrån blir nu ett måste.