När jakten på bostäder skapar fartblindhet prioriteras gröna kvaliteter bort. Men Stockholm behöver en stadsplanering som klarar klimatförändringar, skriver Henrik Waldenström, initiativtagare till Nationalstadsparken.

Kungliga nationalstadsparken är ett unikt historiskt landskap mitt i Sveriges huvudstad. En grön oas som omfattar Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. Här finns inte bara historiska parker utan också vackra byggnader, skogar, våtmarker, öppna marker och stränder.

Redan när Sven Palme och Karl Starbäck i början av 1900-talet skrev sina riksdagsmotioner om Djurgårdens bevarande var värdena av denna gröna lunga uppenbara. Och det var ändå långt innan begrepp som ekosystemtjänster och klimatresiliens var uppfunna.

Sedan kungen invigde Nationalstadsparken 1995 har hoten hopat sig i takt med att Stockholms befolkning växt. Fastän 75 procent av länets studentbostäder redan ligger i parken så planeras majoriteten av nya sådana också här. Den akademiska världen har en fördel i och med nationalstadsparkslagens skrivningar i förarbetena om ”möjlighet till utvidgning av redan befintliga verksamheter”. Lagen medför i dag en gigantisk utbyggnad i Albano i storleksordningen 15 hötorgshus. Samtidigt bygger rika, moderatstyrda kommuner som Lidingö med stor andel studenter knappt en enda studentbostad.

Nationalstadsparken är mycket välbesökt och när nya bostadsområden växer upp i dess närhet ökar trycket. Norra Djurgårdsstaden (NDS), som skulle bli en vassare variant av Hammarby sjöstad, är ett av flera exempel på en planering helt styrd av byggarnas vinster. De underlag som staden tog fram inför utvecklingen av NDS angav tydligt att växternas spridningsväg över gasverksområdet var mycket viktig för sambandet mellan Norra och Södra Djurgården. Men när spaden väl satts i jorden byggdes det så tätt att några spridningsvägar inte är att tala om. De små grönområden som finns ligger långt under Boverkets norm för grönyta per invånare, bara cirka tio kvadratmeter. Det drabbar barn och äldre med begränsade rörelsemöjligheter.

Dessutom räknar stadens planerare och byggare kallt med att Kungliga Djurgårdens Förvaltning utan ersättning ska ta hand om allt slitage som klotter, sopor, engångsgrillar och lösa hundar orsakar.

Hur blev det så här? En förklaring är att Stockholms stad och region växer snabbt och att jakten på bostäder skapar fartblindhet. Boendekvaliteter, inte minst gröna sådana, prioriteras bort och alla i toppen ger sitt tysta medgivande, även om psykologer varnar för att barn och unga får för lite grönområde i anslutning till skola och förskola och plastgräset ökar.

När Stockholms stad dessutom växer med mantrat ”bygg staden inåt” så ökar trycket på centralt belägna grönområden där byggarna kan ta ut extra höga priser ytterligare. Typexemplet är Södermalm, där intrång i Rosenlundsparken, Tanto och Tjurbergsparken drabbar de som redan bor på platsen.

Samtidigt blir de som ska försvara natur- och kulturvärden allt mer passiva i sitt motstånd. Kommunekologer och kulturvårdare har en svag ställning i en exploateringsvärld med påstridiga byggare. Försvaret av natur- och kulturmiljöer faller därför på privatpersoner och organisationer som Förbundet för Ekoparken, Grön stad, Blasieholmens Vänner och Stoppa Stureplanerna. Rättsstatens med allmänna medel finansierade skydd fungerar inte.

Kombinationen av en mäktig byggbransch, en reell bostadsbrist och politiker som inte tar hänsyn till gröna värden skapar en vilda västern-situation där värnandet av livsviktiga gröna miljöer står och faller med hur länge ideella krafter orkar skapa opinion.

Kan det stoppade Nobelbygget på Blasieholmen vända exploateringsvinden? Förhoppningsvis. Stockholmsregionen behöver en grön stadsplanering som klarar framtidens klimatförändringar och skapar trivsel för sina medborgare.