Strukturplanen för överdäckningen av Stockholms central får Tomas Lewan att efterfråga mångfald i valet av arkitekter och individualitet i utformningen av nya byggnader.

Jernhusen offentliggjorde nyligen sina planer för överdäckning av spåren vid Stockholms central. Lite överraskande är skalan vid en första anblick återhållsam. Arkitekter är brittiska Foster + Partners och svenska Marge Arkitekter. Deras förslag beskrivs som en kvartersstruktur med stora hänsyn till den närbelägna stenstadens bebyggelse.

”Det är inte meningsfullt att utveckla något här som folk inte gillar”, säger Daniel Markström, Jernhusens regionchef för Stockholm. Är storskaligare exploatering mer omtyckt på annat håll, där har ju Jernhusen inte tvekat? frågar jag mig. Nej, slutsatsen måste bli att opinionen i Stockholm helt enkelt spelat en roll för förslagets utseende. Det är uppmuntrande. Samtidigt uppstår frågan om det rättvisa i att bristande hänsyn på andra platser ska bära vad det kostar att huvudstaden ska kunna förbli lite fin.

Skalan i projektet är heller inte särskilt modest vid en närmare granskning. Byggnaderna tangerar Klarakvarterens numera påbyggda skala. Samtidigt smalnas gaturummen av. Klarabergsgatan halveras. Argumentationen handlar om kulturhistoria, men de schaktlika gaturum som kännetecknar det högexploaterade Klara är ju allt annat än historiska.

Och att ta för sig av luftrummet i staden har Marge redan tillämpat i bankombyggnaden vid Sergels torg där den så kallade Stockholmsterrassen inkorporerades. Förändringen innebar en stor påverkan på torgets ursprungskvaliteter.

Det inledande steg i projektet som nu presenterats är ett slags strukturplan. Ofta är nästa steg att öppna för medverkan från ett flertal arkitektkontor. Det vore önskvärt även i Centralstaden – just så som är karaktäristiskt för den stenstad förslaget utger sig för att respektera. Här har ju generationer av skickliga arkitekter fått utrymme och på samma vis kunde Centralstaden nu bilda grund för en utveckling av stadens arkitektoniska nivå.

Frågan togs upp av stadsbyggnadsborgarrådet Joakim Larsson vid det seminarium som Jernhusen höll strax före offentliggörandet av tävlingen. Larsson ville koppla frågan till de möjligheter stadens nya arkitekturpolicy ger. Men mångfald i praktiken och ett flertal utförare har sedan åtskilliga år visat sig vara den framgångsrika metoden för att tillföra engagemang och kvalitet. Så låt oss hoppas på detta.

Att staden ånyo skulle sätta sig i knät på Foster + Partners är inget särskilt önskvärt scenario. Den internationella konsultbjässen har visat sig otillgänglig för debatt och lokal anpassning i Slussenprojektet. Även i samband med förslaget till Apple-butik i Kungsträdgården visade sig lyhördheten och känslan för Stockholms historiska karaktär vara begränsad. Snarare har en typ av brittisk högdragenhet och affärskultur (läs arvodesnivåer) framskymtat som knappast gynnat stockholmarna. Kontoret är Storbritanniens största och det ena av två bland de större som inte inordnat sig i den brittiska arkitektorganisationens hållbarhetspolicy.

De nya byggnaderna ska enligt förslaget präglas av ett ”bågmotiv” som är hämtat från 1920-talets stora vänthall. Det vore bättre att ge frihet för olikheter och individualitet som i stenstaden. En park i den tätare bebyggelsen skulle förbättra förslaget väsentligt, men Jernhusen har i stället prioriterat förtjänstmöjligheter och byggnadsarea. Vad tycker Stockholms stad i den frågan?

I centrum av projektet finns alltjämt Folke Zettervalls välkända och magnifika vänthall. Att slå vakt om dess proportioner och karaktär är en huvudfråga. Visst kan volymen förlängas som nu föreslås, men vänthallens inre bör avgränsas som i dag. Rummet är en klassiker – väl i nivå med stadshusets Blå hallen.

Tomas Lewan är arkitekt och kritiker.