Tomas Lauri, tillförordnad chefredaktör för Tidskriften Arkitektur.

”Bostadsministern bör sätta arkitekten vid rodret.”

Den bostadsminister som inte inkluderar den mänskliga faktorn i ett kvalitetsbegrepp kommer bara låta som om han radar upp goda material i stället för att verkligen bry sig om det som får kvaliteten att falla på plats, skriver Tomas Lauri, tillförordnad chefredaktör för Arkitektur.

Diskussionen om boendets kostnader och kvalitet håller på att kantra.

Numera sätts likhetstecken med nöd och byggandet av bostäder. De som står utanför och vill in på bostadsmarknaden hamnar i fokus. Med desperationen följer krav på billigare byggande och därmed en lägre standard.

Det svar som arkitekter ger på bostadsnöden är ofta en sorts nybrutalism med mycket exponerad betong. Denna arkitektur utgår från ett tydligt rationellt byggande där staplande av likformiga celler och loftgångar är vardag. Till stora delar handlar den om att trimma ett byggsystem. Det mesta som gör bostadsprojekten dyrare och svårare är borta. Projekten är skinnade in på bara benen. Kvar finns bara det skelett som bär upp dem. Projekten som presenteras i det här numret är exempel på det här sortens byggande.

Nybrutalismen ställer en hel del krav på arkitekten som designer. Som i de flesta projekt är alla basala arkitektoniska grunder viktiga, som volymer och mellanrum, rum och rumssamband, och även ljus och skugga förstås.

Men frågan om precision blir här än mer avgörande. Betydelsen av ett räcke, ett exponerat bjälklag eller ett glasparti växer när det bara är ett fåtal saker i projektet som arkitekten kan rå över och det mesta signalerar upprepning och monotoni. Lyckas det får projektet en styrka utöver det vanliga.

Den nybrutalistiska arkitekturen liknar mycket av 1960-talets modernism.

De flesta av verken av de moderna mästarna är fantastiska. Men alla kopior av Seagram Building har något tråkigare över sig. Modernismen måste framföras med absolut gehör för att inte bli stum.

Den nybrutalistiska arkitekturen har skämtsamt kallats The New Boring. Men i själva verket är den intressantare än den mesta av svensk bostadsarkitektur. Alla expressiva balkonglösningar och den jakt på variation som många stadsbyggare vurmar för leder i de flesta fall till förvirrande och svaga projekt. Estetiken går vilse i överdrifter och den usla byggkvaliteten skiner igenom.

Den nybrutalistiska arkitekturens ställer byggandet och bostadsfrågan inför en naken sanning. Kärnfullt och tydligt. Fokus är på det väsentliga.

Bostadsministern Per Bolund, som intervjuas i det här numret, ser en framtid i certifiering av material. På fler än ett sätt låter det som ett utökat antal AMA-koder att hålla reda på. Det är bra att han diskuterar kvalitet. Men han måste vidga synen på vad kvalitet är.

Den bostadsminister som inte inkluderar den mänskliga faktorn i ett kvalitetsbegrepp kommer bara låta som om han radar upp goda material i stället för att verkligen bry sig om det som får kvaliteten att falla på plats.

Bostäder, liksom annan arkitektur, är en fråga om att kunna uppfinna rummen och sedan sätta samman materialen och få dem utförda på ett sätt som stöder rummen. Kvalitet har väldigt mycket att göra med vem som har makten i processen, vem som ska vara ansvarig för att kvaliteten efterlevs. Bostadsministern bör sätta arkitekten vid rodret.

 

Tomas Lauri är tillförordnad chefredaktör för Arkitektur

Annons:

Mer innehåll om ämnet