Freespace är temat för arkitekturbiennalen i Venedig, kurerad av de irländska arkitekterna Yvonne Farrell och Shelley McNamara. De har också skrivit ett manifest som lyfter arkitekturens humanistiska uppgift, att göra världen bättre för människorna. Gestaltad livsmiljö, för att dra en parallell till Sveriges nya arkitekturpolitik.

Biennalen är dock mer estetisk än de senaste två årens samhällsinriktade biennaler. Huvudutställningen domineras av prestigeprojekt och finlir, som en restaurering av De Vylder Vinck Tailleu, modeller av Peter Zumthor, Bungenäs-omvandling av Skälsö och fasader av Caruso St John. Alla tydliga exempel på att man med ambitiösa beställare kan åstadkomma robust arkitektur som tar till vara befintliga strukturer och bidrar till samhället med sin funktion och sin skönhet.

Den politiska tolkningen av Freespace, den som handlar om människors vardag, görs snarare av en rad nationella paviljonger. Arkitekturen är tätt förbunden med samhällsutveckling och ekonomi. Men hur ska arkitekturen handskas med samhällets ökande ojämlikheter? Mellan rik och mindre rik och mellan centrum och periferi – något som ofta visar sig höra ihop. Periferin, urban som rural, får sällan någon prestigearkitektur.

Många länder tampas med samma frågor om socialekologisk hållbarhet som i Sverige. Victoria & Albert Museums paviljong tar till exempel upp frågan om socialekologiska bostäder. Hur det brutalistiska hyreshuskomplexet Robin Hood Gardens i östra London rivits till förmån för att bygga ett nytt stort bostadsområde – där andelen billiga hyresrätter blir mindre, trots att behovet är stort. Ett projekt som både illustrerar rivandets slöseri och en förändrad syn på samhällets bostadsförsörjning.

Utgångspunkten för Freespace tycks ändå vara att arkitekturen följer kapitalet. Men om man verkligen vill tala free space, måste man inte då gå ännu längre, och fråga sig hur den konsumerande staden blev enda alternativet?

Det gör Italien, Kina och Irland, som i sina paviljonger diskuterar frågan om landsbygd, byar och småstäder. Platser som kapitalismens kugghjul lämnat, och därmed även arkitekturen. Men där det finns potential.

Frågan är om humanistisk arkitektur kan existera på platser utan ekonomisk tillväxt, och om ekonomisk tillväxt är det som ska styra. Perifera platser måste också vara ställen där människor kan leva sina liv.