Bostadsmålen krockar med klimatutmaningarna. Dagens marknadsstyrda stadsbyggnadsmodell är ohållbar, menar Per Blomberg, planeringsarkitekt i Kristianstads kommun.

Vi vill att alla ska ha tillgång till en bra bostad men är samtidigt medvetna om de drastiska minskningar av fossila utsläpp som krävs för att nå Parisavtalets 1,5 grader. Som planeringsarkitekt i Kristianstads kommun vill jag hävda att det inte går att nå detta mål och samtidigt nå Boverkets mål om att bygga 570 600 nya bostäder till 2030 (Boverket juni 2022).

Situationen i Kristianstads kommun är representativ för många andra kommuner och därför ett talande exempel.

När arbetet med att ta fram en ny översiktsplan för staden Kristianstad startade år 2017 med mig som projektledare var jag initialt fokuserad på att minimera den negativa påverkan på ekosystemtjänsterna och naturmiljön. Dessutom ville jag lokalisera ny stadsutveckling så klimateffektivt som möjligt, vilket innebär ökad nåbarhet/förtätning, mångfunktionalitet och blandning.

Den avgörande frågan blev vilken volym med bostäder översiktsplanen skulle förhålla sig till, eftersom den också påverkar behovet av verksamheter, service och allmän platsmark. Vilken planperiod som skulle användas var också centralt. Antagna riktlinjer för bostadsförsörjning i kommunen anger ett behov av 400 bostäder per år eller motsvarande en procents befolkningsökning med en ökad utbyggnad under de första fem åren med 500–600 bostäder för att kompensera tidigare uppkommen bostadsbrist.

Med en planperiod på 16 år motsvarade detta ett behov av 7 300 bostäder med anslutande behov av service, utbildning, vägar och allmän platsmark. Denna volym förutsätter en kraftig högkonjunktur under 16 år.

Det är i dag allmänt känt att byggsektorn står för en femtedel av klimatpåverkan i Sverige. Betong står för nästan hälften av denna påverkan, men det är kanske inte lika känt att anläggningsarbeten också står för en betydande del. När volymen bostäder hade landat i slutet av arbetet med översiktsplanen fick vi hjälp av kommunens klimatstrateg med att räkna på hur stor klimatpåverkan den nya översiktsplanen medför om den genomförs.

Det nationella målet om nettonollutsläpp till 2045 innebär ungefär en halvering av påverkan från fossila bränslen under plan–periodens 16 år (till 2037), från 400 000 ton till 200 000 ton koldioxidekvivalenter inom kommunen. Detta samtidigt som översiktsplanen beskriver ett scenario där kommunen ökar med 16 000 invånare och med dem behovet av bostäder, verksamheter, kommunal service etcetera.

Ur ett konsumtionsbaserat perspektiv bidrar de nya invånarna med cirka 80 000 ton koldioxid-ekvivalenter och 7 300 bostäder med cirka 180 000 ton CO2 med nuvarande teknik och möjlighet till en minskning till 100 000 ton CO2 med dagens bästa teknik. Här blir målkonflikten tydlig, även om det handlar om lokala utsläpp i klimatmålet och konsumtionsbaserade utsläpp i bedömningen.

Vår klimatstrateg har också visat att transportsektorns klimatpåverkan i kommunen inte kommer att nå uppställda klimatmål genom nuvarande trend och teknikutveckling. Omsättningen för fordonsparken tar i dag cirka 17 år och även om alla nya fordon är eldrivna tar det alltså 17 år innan hela bilparken är omställd.

Precis som för byggsektorns klimatanpassade byggnader är en elbil inte klimatneutral utan bidrar med klimatpåverkan genom framställning. Slutsatsen blir att teknikutveckling inte är tillräckligt för att nå klimatmålen, vare sig vad gäller transportsektorn eller byggsektorn. Både trafiken och bostadsbyggandet måste minska betydligt om målen ska nås.

Såväl lokalt som nationellt har politiker högt satta mål men få konkreta planer för att motverka klimatförändringarna. Många politiker verkar fortfarande tro att teknikutveckling löser utmaningen och att det inte krävs några eller bara mindre justeringar i livsstil och samhällsplanering.

Målkonflikterna mellan bostadsbyggande och klimatmål ifrågasätter nuvarande stadsplanering och huvuddelen av befolkningens livsstilsvanor. Målkonflikten ifrågasätter även tillväxtsträvan i hela samhällsplaneringen och särskilt för bostadsbyggande. Erfarenheter från de senaste 30 årens utveckling visar också att den så kallade ”marknaden” inte har förmåga att åstadkomma de förändringar som behövs, för det krävs politiskt modiga beslut på både lokal och nationell nivå.

Ända sedan 1997 har Trafikverket arbetat med fyrstegsprincipen, som ifrågasätter den tidigare principen att alltid bygga nya vägar för att klara utmaningarna i trafikinfrastrukturen. I första hand tittar man på transportefterfrågan och val av transportsätt, i andra hand effektivare utnyttjande, i tredje hand mindre förbättringar och i fjärde och sista hand nyinvesteringar och större ombyggnader.

Varför gör inte Boverket och kommunerna samma sak för bostadsbyggandet? Samhällsekonomiskt finns det mycket att vinna på att påverka efterfrågan, utnyttjande och anpassning innan en ny, miljövänlig bostad byggs. Med en snabb omställning av byggsektorns klimatpåverkan kan en kraftigt reducerad volym för bostadsbyggande öka efterhand utan att äventyra klimatmålen.

Jag föreslår att vi hanterar målkonflikten mellan bostadsbyggande och klimat genom att förbereda översiktsplanerna för en radikal omställning av mobilitet och stadsstruktur där mycket större resurser läggs på befintligt byggnadsbestånd. Planperioderna bör kortas så att det ges bättre möjlighet att styra lokaliseringar (helt enligt ändringar i PBL 2020 med planeringsstrategi för att få en mer löpande översiktlig planering). Dessutom bör vi använda riktlinjer för bostadsförsörjning som tar hänsyn till klimatmålen samt utveckla fyrstegsprincipen för bostadsbyggande.

Gör vi det har vi förutsättningar för en hållbar framtid.

Per Blomberg är planeringsarkitekt i Kristianstads kommun.