Trånga miljöer är en optimal grogrund för pandemier, konstaterar Daniel Persson och längtar efter solljus, frisk luft och grönska. Förklaringarna handlar om trångboddhet, samt om arbeten där det varken går att jobba hemifrån eller hålla avstånd och där det är ekonomiskt svårt att stanna hemma när man är sjuk. Detta är faktorer som underlättar smittspridning.

I början av 1900-talet var tuberkulos den smittsamma sjukdom som skördade flest offer. Tuberkulos drabbade alla samhällsklasser, men frodades särskilt i städernas fattiga kvarter. Fattigdomen ledde till undernäring och till ett nödtvång att arbeta även när man var sjuk. Fattigdomens rumsliga uttryck framhölls också som fundamentala förutsättningar för sjukdomen: trångboddhet, samt brist på frisk luft och solljus i den täta staden.

När modernisterna formulerade sin syn på arkitektur och stadsbyggnad integrerade de tidens forskning om tuberkulos. Alla stadens invånare skulle nu få tillgång till det som hittills varit förbehållet de välbeställda: ett hälsosamt boende med solljus, frisk luft och grönska, genom friliggande flerbostadshus i parkmiljöer. modernismen fick stort inflytande på staden och arkitekturen under efterkrigstiden, med kulmen i miljonprogrammets höghusområden.

Nu, 2021, är invånarna i en del av dessa områden mer trångbodda, med sämre hälsa och kortare livslängd än medelinvånaren. Så var det även innan pandemin slog till. Hälsoambitionerna med modernismens arkitektur har ställts på huvudet och områdena, både arkitektur och invånare, är stigmatiserade. Områdena kallas utsatta och ska rivas, förtätas eller göras mer attraktiva för andra typer av invånare. Förtätning tillämpas också på andra delar av staden, som en föregiven universallösning på vår tids utmaningar, och kringskär solljus, frisk luft och grönska.

Nutida forskning om tuberkulos bekräftar bilden från början av 1900-talet. Fattigdom ger goda förutsättningar för sjukdomen. Det inkluderar fattigdomens rumsliga uttryck, främst trångboddhet, men även brist på solljus och frisk luft. De båda senare har även de gjort en återkomst under coronapandemin. Solljus, som hjälper kroppen producera D-vitamin, är en del av diskussionerna om eventuella samband mellan D-vitaminbrist och covid-19. Frisk luft vädrar ut smittämnen, när man kan ställa tvärdrag. Det tyska arbetsmiljöverket och smittskyddsmyndigheten i USA har exempelvis detaljerade rekommendationer för hur olika typer av lokaler ska vädras för att minska smittspridningen av covid-19.

Att försöka skapa hälsosamma städer för alla invånare var ett samhällsprojekt som inte bör tappas bort, även om vi inte sympatiserar med modernismens arkitektur. Vi har ett ansvar att lyfta blicken och inte reflexmässigt förtäta eller vara för entusiastiska inför hög exploatering och trängre bostäder med lägre standard. Arkitekturens hälsoaspekter har betydelse, men även om vi bygger tillräckligt många kvadratmeter hälsosamma rum totalt sett måste de vara ekonomiskt tillgängliga och jämlikt fördelade om de ska fungera. Annars blir de mindre välbeställda trångbodda igen, i ett konkret rumsligt uttryck av fattigdom. Fattigdom och ojämlikhet är såklart hälsoproblem även utanför arkitekturen, men arkitektur är också alltid en del av samhället. Även om vi i vår praktik är klämda av politisk vilja och kraven på vinst och avkastning från alla intressenter i de byggnader vi ritar är vi även aktiva deltagare i att diskutera, skapa och omskapa staden. Arkitektur existerar i många skepnader och så även i hälsans och fattigdomens rum.