I Göteborg ligger ett nytt stadsplane­förslag på Yimbys Facebook-sida. Finns det politiker i staden som har kompetensen att bedöma det? frågar sig Ola Nylander.

Enligt en konspirationsteori på nätet planeras Göteborg av en Lisebergskanin. Självfallet viftar jag som seriös bostadsforskare bort allt sådant. Men det är ändå lätt att bli konspiratorisk när nya planer presenteras av Jernhusen för Centralenområdet med groteska höghus, mörka gator och gårdar. Eller de 18-våningshus tillsammans med kringbyggda kvarter med 8- och 12-våningshus, som planeras på Masthuggskajen. Gjorda solstudier visar att det knappt blir någon sol alls från oktober till mars, varken på gårdarna eller för lägenheterna i husens nedre våningar.

Den gröna kaninen svävade över CBA-seminariet om socialt bostadsbyggande 22 maj 2019 när Johan Zandin, V:s representant i Göteborgs Byggnadsnämnd, påstod att solstudier och dagsljus in i bostaden bara var något för hemmafruar på 1950-talet. Ivrigt påhejad av sin kollega Carl Otto Lange (M) som deltog i samma seminarium. Samtidigt påvisar internationell forskning sambandet mellan hälsa och dagsljus, för boendet lika väl som inom vården och på arbetsplatsen. I en avhandling från 2021 kopplar forskaren Iason Bournas, LTH-A, dagsljus också till energiförbrukningen. Lägenheter med för lite dagsljus är dåliga lägenheter av den enkla anledningen att tända lampor ger ökad elförbrukning, vilket påverkar klimatet negativt. Det är förvånande att politiker med ansvar för bostadsbyggandet är så dåligt pålästa inom ämnet. Med eller utan kanin, ribban ligger på en oroväckande låg nivå.

”Historisk stadsplaneanalys” är ett stadsplaneförslag som täcker stora delar av Göteborg och kan hämtas på Yimbys Facebooksida. Det är utvecklat av arkitekten Lukas Memborn som jobbar på Fastighetskontoret. Utgångspunkten har varit ett uppdrag från Fastighetskontoret 2014 att utreda möjliga infillprojekt i Göteborgs centrala delar. Uppdraget kopplades senare samman med en inventering av äldre, ej genomförda, stadsplaner för att identifiera och omtolka det i möjligheter i dagens stadsbyggnad, i form av platser som glömts bort eller gömts under 1960- och 70-talets trafikoptimerade stadsplanering. Inom uppdraget har Memborn utvecklat en idé om ett ”slow city”, där medborgarna rör sig till fots i småskaliga, barnvänliga stadsdelar, med attraktiva stråk och torg.

Memborns stadsplan för Gullbergsvass och Centralenområdet är uppbyggd av kanaler och tydliga kvartersformer. Förutsatt att hushöjderna är måttliga så är Memborns förslag bättre än de tidigare nämnda planerna från Jernhusen. Detsamma gäller för Memborns förslag för Masthuggskajen där de intilliggande kvarterens enkla och stadsmässiga struktur byggs på, fram mot kajen. Det är sympatiskt.

I Memborns stadsplaneanalys finns radikala förslag till rivning av 1960- och -70-talsprojekt som Nordstan, Nya Masthugget, Olskroken, Landala för att återuppbygga, antar jag, hus som revs under 1960-talet. Jag tycker liksom Memborn att 1960-talets rivningshysteri var hemsk. Men varför upprepa samma misstag?

I stadsplaneanalysen presenteras också möjliga infillägen. När jag studerar planen för min egen stadsdel, Majorna, blir det många frågetecken. Mina vänner Roland och Barbro som nyss flyttat in på Seglaregatan lär inte uppskatta förslaget att skapa en kringbyggd gård av deras loftgångshus och få nya hus tätt framför sin balkong. Utsikt byts mot insyn. Dessutom försvinner parken och den populära lekplatsen. Det lär bli tummen ned även från min sambos konstnärskollegor Karin och Johan som bor i ett av punkthusen vid Chapmansgatan. Även där vill Memborn skapa ett kringbyggt kvarter. Resultatet är en hög husgavel ett par meter från punkthusens söderfönster. Men det är ändå ett förslag som nu diskuteras av byggnadsnämnden.

Memborns infillförslag skapar många mörka hörn, både för nya lägenheter och för de lägenheter som måste byggas om, för att passa in i de nya slutna kvarteren. Riktigt tvivelaktigt blir det när Memborn föreslår ombyggnad av Norra Guldheden till kvartersstad, ett av de finaste exemplen på bostadsarkitektur med hus i park som vi har i Göteborg.

Ett krav för ett infillprojekt är att visa respekt för befintliga kvaliteter, visa hänsyn till de boende och skapa förutsättningar för bra bostadskvalitet. I många av Memborns förslag försämras ljus och utsikter. Gröna gårdar och parker försvinner.

Det finns fördelar med slutna kvarter, det är Majornas själ. Men det fungerar inte överallt och inte med för höga hus. Låt istället infill ske där det finns överstora trafikytor från 1960-talets trafikplanering. Det stämmer dessutom bättre in i Memborns idé om slow city. I Majorna finns gott om sådana platser där fyra filers trafikleder kan göras om till 12 meter breda gator och skapa platser för nya bostadshus. Samma med alla onödiga parkeringsplatser.

En slutsats är att Memborns koncept kan passa för den stora skalan och förhoppningsvis kommer påverka planering av områden som Backaplan. Men i den lilla skalan blir det för grovt och dogmatiskt.

Men finns det politiker i Göteborg som har kompetensen att bedöma Memborns stadsplanevisioner och säga nej till det som är dåligt? Det är ytterst tveksamt. När politiker som Johannes Hulter (S) 2021 presenterade partiets egendesignade förslag om klassisk arkitektur för nya hus vid Götaplatsen och Skeppsbron, fick konspirationsteorin ny näring – Lisebergskaninen har drabbats av corona och blivit helt smaklös.

Ola Nylander är arkitekt och föreståndare för Centrum för boendets arkitektur på Chalmers (CBA).