Förr var ljussättningen av föremålen i centrum på Livrustkammaren. Nu har den teatrala ljussättningen bytts ut. Tomas Lewan ser museets idé som kullkastad.

”Låt inte teknikerna ensamma bestämma ljuset! Tro på ögat och sinnena, lär av konstnärens sätt att behandla ljus”, skriver Sven Ivar Lind i tidskriften Form 1973. I texten beskriver Lind bland annat ljuset i Galla Placidias grav i Ravenna: ”Ljuset silas genom alabaster in i det dunkla rummet. När ögat anpassar sig där inne, tänder mosaikstiften som stavar och tappar, ett ’stenminne’ återger bilderna som föds i ögat.”

Artikeln handlar om Livrustkammarens släkting, den närbelägna Skattkammaren, som färdigställdes samtidigt som Livrustkammaren planerades i början av 1970-talet och kom att färga mycket av dess idé. I de båda museerna sammanfattas dåvarande slottsarkitekten Sven Ivar Linds långa bana som arvtagare efter Erik Gunnar Asplund och även som utställningsarkitekt med många meriter.

Livrustkammaren i sina nuvarande lokaler invigdes 1978. Därefter har entrén ändrats ett flertal gånger och nu har även själva utställningen gjorts om i samarbete med arkitektkontoret Studio Tove Alderin. För den oinvigde kan ändringarna förefalla små, men Sven Ivar Lind och Gösta Hillfon, som samarbetade kring ljussättningen på 1970-talet, skulle nog inte känna igen sig. Inramningen vad gäller planlösning och blottlagda slottsvalv är oförändrad, men själva innehållet – museets idé – är som jag ser det kullkastad.

Livrustkammaren är vårt äldsta museum med en heterogen samling. Det inrymdes under en epok med början vid förra sekelskiftet i Nordiska museets byggnad. Andra idéer härskade då som bland annat försatte kronologin i utställningens centrum.

Den i slottets källarvalv 1978 nyöppnade Livrustkammaren var revolutionerande i flera bemärkelser, men viktigast var att det i stället för den vetenskapliga ordningsföljden var upplevelsen av det enskilda föremålet som blev central. Den mörka och dessutom autentiska inramning som källarvalven innebar möjliggjorde en teatral ljussättning och ett sagoskimmer kring föremålen som blev stilbildande. Gustav II Adolfs och Gustav III:s autentiska plagg med kulhål och allt berättade så att säga av egen kraft.

Nu är kronologin återinförd – om så inte i vetenskaplighetens namn men för att stötta mindre pålästa skolklasser. Sven Ivar Linds och Gösta Hillfons ljusakrobatik möjliggjorde ett skådespel kring de unika dräkterna och rustningsdetaljerna. Detta har varit förebilden men det har inte återskapats. Stora ljusskyltar i salarna och bildspel på murarna ger ett övermått av reflexer, något som Lind och Hillfon särskilt försökte undvika. Montrarnas floatglas ger ett massivt intryck, i stället för den viktlöshet som präglade Linds glas- och smideskonstruktioner.

Att förändringen kunde ske kommer sig av gränsdragningen mellan byggnad och inredning som gäller för statliga byggnadsminnen. Byggnaderna i sig är skyddade, men inte inredningen. Föreställningar om omvärldens förväntningar på trendriktigt bemötande samt en strävan efter högre besökstal finns hos varje museiledning. Men inom slottets murar gör sig den tydliga grafiska profilen sämre. Här borde i stället tidlösheten få råda.

Nu var inte Linds och Hillfons utställningsdesign museets enda förtjänst. Själva etablerandet av verksamheten inom slottets murar var, och är, väl så intresseväckande. Steget från traditionellt musealt till upplevelseorienterat var ett led i ett för kungahuset nytt sätt att möta allmänheten, genom visningsvåningar och utställningar. Denna så kallade musealisering beskrivs i ett kommande avhandlingsarbete om Stockholms slott i modern tid: Monument, minne, museum. Stockholms slott under 1900-talet är skriven av Rebecka Millhagen och utkommer våren 2021.