I Nyköping har Sörmlands historia samlats i en byggnad som lånar industriområdets skala för att rymma de rika samlingarna. Rasmus Wærn vandrar bland 85 000 föremål och funderar över förmedlingens form. 

Detta är ett museum jag länge velat se, men jag visste inte var det fanns.

Det fina med Sörmlands museum är inte huset. Det är ett ganska schematiskt löst block som breder ut sig i en halvindustriell zon av Nyköping. Det är heller inte samlingarna. Här finns inga märkvärdiga rariteter, de består snarare av mer eller mindre ordinära fragment från vår materiella kultur vilka förenas av att de råkat överleva förgängelsen. Men i stället för att som vanligt ge en sorterad bild av historien lämnas föremålen här över till besökarens inlevelseförmåga utan större utskiljning. Här visas allt.

85 000 föremål säger en hel del om livet. Det är klänningar, leksaker, redskap, väskor, skrivmaskiner och kassaböcker som bokstavligt talat står i centrum i detta hus. Museet är sina magasin. De är stora och naturligtvis mörka när inte ljuset är på. Att huset ser ut som ett lager är därför inte fel. Men det finns förstås också andra rum i huset. De kunde gärna liksom samlingarna fått berätta om mänsklig omsorg och flit. Ett museum är ju inte bara en skattkista, utan också en plats där människor möts eller kanske bara gillar att hänga. Som offentligt rum är det påvert, men även om jag inte tror att det är ett medvetet förhållningssätt förhöjer husets vanlighet innehållets ovanlighet.

Huset möter staden som den nyttobyggnad det faktiskt är. En ursprunglig förhoppning om att kunna ta en gammal byggnad på platsen i anspråk eroderade till slut ned till en tummetott, men historien är på sitt sätt ändå närvarande i den lagerliknande arkitekturen. Också landskapsgestaltningen spinner på det industriella temat. Det är framför allt Peter Johanssons glada konstverk som berättar om att det finns mer bakom fasaden än vad ögat kan se.

På Sörmlands museum blir det ordinära paradoxalt nog exklusivt. Eftersom alla föremål är oskyddade blir det inte möjligt att röra sig i magasinen på egen hand utan bara med två guider i grupper om maximalt femton personer. Sådant kostar, och det inbjuder knappast till spontana besök. Men att stå inför dessa mängder av ting som en gång helt uppenbart betytt så mycket gör generationerna bakåt mycket närvarande, vilket rimligtvis är varje kulturhistoriskt museums raison d’être.

Greppet är för all del inte unikt. Redan för mer än trettio år sedan skapade den märkvärdigt anonyme konstsamlaren herr Müller ett museum på en sankmark i Ruhrområdet som fick namn av sin plats: Insel Hombroich. Där fick besökarna under de första åren röra sig helt fritt mellan och genom profetiskt minimalistiska paviljonger och betrakta utställningar helt utan vare sig skyltar eller skyddsglas. Var det en Picasso eller en afrikansk fetisch på podiet? Frånvaron av besked tvingade till ett omsorgsfullt betraktande som inget annat museum kom i närheten av. Stöldskyddet stod träskmarken för.

Det finns också mer konventionella museer som låtit föremålen tala för sig själva, antingen i överväldigande rika utställningar (som den bisarra samlingen uppstoppade fåglar på Vänersborgs lilla museum) eller i mer eller mindre öppna magasin (som Herzog & de Meurons Schaulager i Basel). Gemensamt för dem är att mängden blir en berättelse i sig själv. När fascinationen över det kuriösa lagt sig träder variationerna fram. Det är en additiv kvalitet; komplexiteten växer med volymen, innan det till slut blir okontrollerbart.

Exklusiviteten är inte avsiktlig, men kostnaderna och det faktum att ett öppet magasin inte ger föremålen samma skydd som om de förseglats var för sig gör ändå att Sörmlands attityd inte kommer att rita om kartan. Men att det finns och att det fungerar väcker viktiga frågor om hur vi förhåller oss till vårt kulturarv. 85 000 föremål är mycket, men ändå långt ifrån Nordiska museets 1,5 miljoner. Förmågan att ta in nya intryck har en gräns, och ju mer komplexa objekt vi ställs inför, desto tidigare slår museitröttheten till. För konstmuseer blir volymen därför en central fråga. När Louis Kahn ritade Kimbell Art Museum var mängden given: samlingen skulle aldrig bestå av mer än 350 verk.

Att arkitekturen avstår från en mer förväntad tolkning av sörmländsk identitet är befriande. Greppet att dekorera de sjavigt chica betongelementen med bilder ur samlingarna faller också väl ut, medan textfragmenten på glasen vid entrén stannat vid en kliché som varken lockar till läsning eller reflektion. Orden orkar inte komma loss.

Berättelser ska växa inifrån. En flätad korg med bokstäverna BB målade på sidan får i alla fall min fantasi att rusa. Låg spädbarnen i sådana stora picknickkorgar på sjukhuset? Eller fick man låna med sig korgen när barnet skulle bäras hem? Så småningom skulle det kanske vara roligt att veta, men helst inte genast. Att se och spekulera är ett nöje som texter snabbt kan avliva. När berättelserna flyttade från gotikens fasader och in i böckerna dog arkitekturen, skrev Victor Hugo. Det var naturligtvis inte sant, men det finns berättelser som bara handens arbete kan berätta. På det viset kan Sörmlands museums berättande magasin också säga oss något om vad arkitekturen kan vara. Berättelser om livet.

FAKTA

Projektets namn: Sörmlands museum  Adress: Spelhagen, Nyköping  Byggnadsår: 2017/18  Bruttoarea: 12 900 kvm  Byggnadskostnad: 320 miljoner kr, inkl moms

Arkitekt: Carlstedt Arkitekter  Ansvarig: Molly Wikdahl  Handläggande: Tobias Ossmark, Johan Jennergren  Projektmedarbetare: Stefan Karlsson, Tobias Ossmark, Johan Jennergren, Linus Ekholm

Inredningsarkitekt: Lars Pettersson, Skala Arkitekter Landskapsarkitekt: Linda Pettersson, Urbio  Stadsplan/Planarkitekt: Bo Åhl

Övriga konsulter:  Akustik: Simon Edwinsson  Säkerhet: ANS säkerhet  Gestaltningsteam: Molly Wikdahl, Tobias Ossmark, Katarina Johansson  Entreprenadform: Partnering mellan region Sörmland och NCC  Byggnadsentreprenör: NCC Byggaktör: Region Sörmland