Vad bygger vi mellan husen? Efter att ha arbetat med en bok i ämnet reflekterar Dan Hallemar kring de senaste årens svenska landskapsarkitektur. Han uppskattar den lågmälda strävsamheten som vinner i längden.

Bland kan man tycka att landskapsarkitekturen är för snäll för sitt eget bästa. Följsam, vänlig, nästan naiv. På så sätt lätt att krympa när annat ska ta plats, som en person vid ett middagsbord som inte har starka åsikter utan bara rimliga. Andra röster hörs, andra värderingar förmedlas: Mer exploatering, mer hårdgjorda ytor, mindre pengar till det gemensamma, mer av fastighetsägarens inflytande.

Men när jag ser ny landskapsarkitektur i Sverige slår det mig snarare oftast hur smart den är. Det är en lågmäld smarthet, men också en som opererar i ytor, med verktyg som är lite svåra att direkt få syn på. De verkar på en annan frekvens än den uppenbara. Förändringar sker inte genom att slå på stora trumman, ibland är de faktiskt bara tysta, strävsamma och omutliga.

Av alla de landskapsprojekt som jag gått igenom i arbetet med Arkitektur Förlags nyutkomna bok Landskap Nu – en samling av projekt som uppförts sedan 2017 – är det flera som gör just detta.

Vi kan börja i ett litet samhälle, Sjölanda utanför Trollhättan, vid sjön Trehörningens norra strand. I Utsikt landskapsarkitekturs regi har här en igenvuxen och delvis bortglömd badplats med rötterna i 1960-talet vaskats fram igen.

Man har byggt bostäder i närheten, men att bygga nya bostäder borde inte bara handla om att ta mark i anspråk utan också om att ge saker tillbaka till samhället. Det är inga konstigheter det som gjorts här, kanske borde det rentav vara självklarheter, människor som badar har inte stora anspråk. Stranden har blivit större, fått en kiosk, en bastu, en lekplats och en terrass för fika, ett bryggdäck och en lång soffa för lä i brynet mellan vattnet och ekarna. Tillägg i ett befintligt landskap som för människan närmare vattnet.

I ett mer urbant sammanhang, i den växande och alltmer förtätade folkhemsorten Farsta har landskapsarkitekturen öppnat upp ett förbisett landskap och ställer frågor: Vilka är naturens värden, vad är det den ska tillföra? Hur ser en mer urban natur ut?

Längs med Drevvikens strand, av Land arkitektur, har denna uppgift tolkats ödmjukt och med inställningen hos scouter på hajk, som med minsta möjliga ingrepp vill komma nära naturen. Spänger över våtmarker, enkla trappor som tar en nära sankmarken och bryggor ut i vattnet för bad. Förskoleklasserna strömmar hit med sina galonisar.

Det märks också att vatten är en resurs som nu känns både hotad och nödvändig.

Johannisbergs våtmarkspark i Västerås av Topia landskapsarkitekter är en av tre våtmarksparker som genomförts inom ramen för EU:s miljöprogram LIFE IP, med målet att förbättra vattenmiljön i vatten som rinner ut i Mälaren eller norra Östersjön. Här passerar vattnet från Kapellbäcken en sekvens av sex dammar innan det rinner ut i Mälaren.

Det är en storskalig landskapsgestaltning som skulle kunna gå obemärkt förbi, rentav upplevas som något som alltid funnits, som en följd av en istid, men så är också dess huvudsakliga uppgift att rena vatten. Som enkla tillägg till denna uppgift finns ett system av broar, bryggor och plattformar, ibland skarpt röda som objekt i en klassisk engelsk landskapspark, en våtmarksparkens lusthus. Dessa bryggor blir platser att upptäcka växt- och djurliv på nära håll. Så kan man också argumentera för våtmarker.

Och kanske är det så man ska se den nutida svenska landskapsarkitekturen så som den 
nu framträder, som envist argumenterande. Den övertygar, men övertygar långsamt. På så sätt framstår den som mycket mer rimlig än mycket av husarkitekturen och inredningsarkitekturen.

Dan Hallemar är förläggare på Arkitektur Förlag