Recension: Flygande betong – betongelementen som förändrade världen
ArkDes
Till och med 1 mars 2020

Historien om världens alla betonghus går inte att skriva utifrån enskildheter. Visst fanns det några personer som var mer framträdande än andra när betongelementbyggandet utvecklades och en och annan talande anekdot kan också krydda berättelsen. Men för att förklara upprinnelsen och spridningen av efterkrigstidens syndaflod av byggelement krävs andra grepp än arkitekturhistoriens. Därför är utställningen Flygande betong – betongelementen som förändrade världen på ArkDes också en annorlunda anrättning. Att frågorna inte är de förväntade gör den intressant och överraskande, samtidigt som frånvaron av ämnets mer konventionella sidor gör att många svar blir hängande i luften. Just detta – hängandet i luften – lämnas dock inte obearbetat. Det faktum att betongelementen monteras med kran är berättelsens kärna. Kuratorerna Pedro Ignacio Alonso och Hugo Palmarola gjorde redan för fem år sedan en uppmärksammad utställning kring betongelementens betydelse i hemlandet Chile. Nu har berättelsen blivit internationell och betongelementens dinglande luftfärd blivit en metafor för deras segertåg över världen. I utställningens centrum finns en suggestivt arrangerad version av det kubanska GPS-systemet i skala 1:5. De vita elementen har frusits i sin rörelse som om de befann sig i en stop-motion-scen. De flyger, förstås. Det gör också betongen i alla populärkulturella referenser som möter besökaren. Visst är det kul, men är det en så viktig insikt att den är värd en utställning? Naturligtvis inte, men det blir en bra början. I andra änden av salen blir betongelementens resa mer konkret. Där får besökarna själva välja byggsystem och år: för att kunna se hur exempelvis det franska Camus från 1948 blev system 1-465 i Sovjet 1956 och sedan Gran Panel Soviético i Kuba 1963, det system som skapat utställningens inledning. Eller för den delen det svenska systemet Skarne som tog sig till Italien 1966. Det är betongelementens genealogi som visas upp, och mitt emellan dessa två metaberättelser kan den som vill reflektera över resultaten, det vill säga 3d-utskrifter av 60 olika hus från olika länder byggda av betongelement. Allt i en påfallande snygg iscensättning av Note Design.

Till de andra berättelser som tar plats i rummet hör bland annat Erik Stenbergs historik över den inflytelserika D4-gruppen. Kvartetten Ernst Sundh, Allan Skarne, Sven Gendt, Bo Bouvin samt Kurt Månsson fick ett stort inflytande över det svenska byggandets omställning från hantverk till industri. Strålkastaren är dock riktad mot byggsystemens spridning. Men denna läsning av vår byggda miljö blir till slut ganska abstrakt. Arkitektur är främst en social konstform, i andra hand en teknisk. Vilka inre och yttre rum skapade dessa olika system? Var alla lika låsta, eller fanns det även öppna system som tillät mer nyanserade anpassningar?

Katalogens fördjupningar ger några svar. Där breddas också bilden till att omfatta den amerikanska prefabindustrin. Att utställning och katalog är gränsöverskridande, inte minst österut, är en av de stora förtjänsterna; museet har inte visat kommunisttidens arkitektur sedan 1980-talet. Tyvärr kyler katalogens dåliga översättningar ned läslusten. Men detta kommer inte bli den sista boken i ämnet. När konstruktionernas historia nu har fått sin mässa, väcks nyfikenheten på deras verkliga betydelse. Vad har detta enormt omfattande byggnadssystem egentligen betytt för våra föreställningar om hus och hem?