Ulla Antonsson har i decennier arbetat med Whites ombyggnadsprojekt. Per Bornstein har träffat henne för att prata om processerna i Chalmers, Regionens hus och Värmlands museum. Foto: Kalle Sanner.

Ulla Antonsson, arkitekt på White i Göteborg, har arbetat med renoveringar och ombyggnad av kulturbyggnader i mer än 20 år. Nu är hon aktuell med en entrébyggnad till Regionens Hus i Göteborg, arkitekturskolan på Chalmers och Värmlands Museum i Karlstad.

Chalmers arkitektur. Kan man tänka sig ett svårare projekt än att rita om en arkitektskola?
– Samtidigt som Tham&Videgård färdigställde sin i Stockholm, dessutom. (Arkitektur 7/2015). Som de fick Kasper Salin-priset för.

Förutsättningarna var ändå ganska olika?
– Vi såg att vissa förutsättningar var oändligt mycket bättre här. Till exempel den överglasade gården, 625 kvadratmeter tom volym i mitten. Det är ett fantastiskt rum och en enorm tillgång. Det vi behövde göra var att förbättra akustik och klimat. Att göra den användbar som ett nav för hela skolan.

Vi är båda präglade av Helge Zimdals byggnad, både som studenter och lärare. Vad är ditt förhållningssätt till den?
– Zimdal arbetade mycket med ett material, tegel. Dels i fasad, men även hålslaget, som akustikdämpare och målat, som i korridorväggarna. Så mycket som möjligt av det är kvar och vi försökte anamma det materialsnåla. Men en hel del innerväggar i tegelväggar revs och ersattes med glaspartier. För att få göra en större ombyggnad ville Chalmers att man skulle se över pedagogiken. Man ville blanda kontor och studenter på ett annat sätt och få ner studenterna närmare gården och ha flexiblare lokaler. Men då måste man kunna se varandra, det kan inte vara låsta dörrar som tidigare, och då kom alla glaspartier. Man måste kunna komma till varandra och då blev det en öppen huvudtrappa och hålet i bjälklaget.

– Jag har aldrig jobbat med något projekt där de övergripande målen är så avläsbara, rent fysiskt. Och ska man samarbeta så måste det också finnas ytor och inte bara bokningsbara rum. Det blev en kunskapstrappa, den har ju nästan alla projekt nuförtiden, den funkar för lunchpresentationer, men också för fika. Hela kafét flyttade upp och blev en studieyta. Många ytor är användbara på flera sätt, för att befolka entréplanet som var ganska dött tidigare.

Jag minns plan ett, en oändlig korridor av stängda dörrar. Det var någonting i byggnaden som var otroligt förvirrande, man gick alltid fel. Det är stor skillnad nu.
– På vissa ställen är korridorerna bredare, då man fått till träffpunkter för dem som jobbar där, och vissa fall sitter det balkonger ut mot gården som följer strukturen och kopplar ihop rummen.

Hur fungerade relationen med verksamheten?
– Verksamheten var lite uttröttad, av alla andra planer som funnits tidigare och det fanns en del olika åsikter. Till exempel att vi kunde ha varit mer experimentella. Men studenterna från gymnasiet behöver trygghet och ritsalsstorlekarna är inte så dumma. Så de är kvar.

Om vi ska tala om Regionens Hus och Bergslagsbanans gamla stationshus, som omformats till entrébyggnad. Vem ritade stationshuset, från början?
– Det var två bröder, Axel och Hjalmar Kumlin. Banverket ägde det och satt där under en tid. Den senaste ombyggnaden gjordes efter millennieskiftet, då tog man fram entréhallen och därefter blev det byggnadsminne. Nu är huset en entréhall för de ungefär 1 500 personer som arbetar i den nybyggda kontorsdelen. Detta är huvudentrén som alla ska in genom, och samtidigt finns här ungefär 600 konferensplatser.

Resten av byggnaden, hur var den?
– Från början fanns en resgodsexpedition, olika klassers väntrum och en matsal. Då gick korridorerna i framfasaden, så man gick därifrån till de olika rummen och sedan direkt ut på perrongen. Men korridorerna var så pass breda att när man gjorde om huset på 1930-talet, då blev de rum och korridorerna flyttades in i mitten.

Vad lade ni för plan på det? Blev det ett nytt lager, eller återskapade ni något gammalt?
– I och med att det skulle bli en konferensanläggning var vi intresserade av väldigt olika rum. Från fyra till hundra personer. Så vi har rivit rent för att få så stora volymer som möjligt. Och då närmar man sig de ursprungliga måtten. Vi har försökt optimera planen och vissa av 30-talsdelarna är kvar. Det finns två huvudsakliga perioder i byggnaden, 1880-talet och 1930-talet. Man kan se det i dörrspeglar och socklar, bland annat.

Vad är det då som ska bevaras?
– 1930-talsdörrarna var lika gedigna som de från1880-talet. Så man kan säga att vi har två huvudsakliga lager, sen lägger vi till ett eget. Det handlade också om relationen till nybygget intill. Är man i Regionens Hus från början eller ska man jobba med kontraster mot nybygget? Även där har vi gjort lite både och. En del färger och material är gemensamma, så att man kan uppfatta byggnaderna som en helhet. Koppartaket, de gröna färgerna och det vita.

– Men medan kontorsbyggnadens plan är generella och gjorda för att kunna skapas om efter behov, har entrébyggnaden bärande tegelväggar som står där de står. Så vi behövde inte arbeta med flexibilitet, istället bejakade vi skillnader. Skillnader i stuckatur, rumshöjder och inredning. Vi har försökt hitta ett tema i kulörerna som relaterar till tiden runt 1880, med gröna och gula pigment. Ambitionen var att man alltid ska kunna uppleva något nytt. Det ska inte vara någon anonym konferensanläggning.

Hur har ni tänkt kring det nya i relation till det gamla?
– Det första vi konstaterade var att byggnaden är en solitär. Den har alltid stått där med sin stationsplan på ena sidan och bangården på andra, som en vit maräng. Det gav en syn på hur vi skulle koppla det gamla mot det nya, att inte bygga mot direkt, utan att dra isär volymerna med en gård i mellan.

– Den andra var att bejaka 1880-talets form- och kulörvärld. Att det får vara lite frodigt och fritt. Men också att våra moderna tillägg skulle vara igenkännbara. Vi har ett system som är lika i om- och tillbyggnaden. Det är en träpanel som är målad i stationshuset och oljad i nybygget, men det är samma profil.

– En annan punkt var installationer. Det är svårt med konferenser, det blir mycket luft som ska ventileras med så många människor i rummen. Men vi har undvikit undertak och har nu fem meter i takhöjd, på entréplanet. Hela vindsvåningen gjordes till ett fläktrum som servar våningen under utan horisontella dragningar.

Men att något funnits tidigare innebär inte i sig självt att det är en bra lösning idag?
– Hur vill man att det ska kännas när man står där? Ska man känna konflikten mellan olika tider eller ska man acceptera en harmoni? Jag tänker på Carlanderska Sjukhuset (Arkitektur 3/2018). Hur bygger man till 7000 kvadratmeter, 70 procent ökning av lokalytan? Där blev utgångspunkten att bygga färdigt något som aldrig blev klart, och att byggnaden skulle upplevas som en helhet.

– Arvid Bjerke ritade det från början som något organiskt framvuxet och byggt under lång tid, vilket det inte blev. Så där var det ganska enkelt att fortsätta bygga med tegel. Men det blir olika svar i olika projekt. Ombyggdstations byggnad framför ny del, ritad av White.

Och slutligen Värmlands Museum. Det är ett projekt med många arkitekter.
– Vi har Cyrillus Johanssons ursprungliga museibyggnad, där Åke Axelsson gjort möbler och biblioteksinredningen (Arkitektur 1/2019), och Carl Nyréns tillbyggnad. Vårt uppdrag i den ursprungliga byggnaden var att se över säkerheten och att göra byggnaden mer publik. Till exempel ett bibliotek uppe i hörnet på tillbyggnaden, som ingen hittade till, som flyttades ner. Det var många frågor av den arten.

– Efter att ha arbetat med ombyggnaden av Cyrillus Johanssons byggnad jobbade vi vidare med Carl Nyréns tillbyggnad. Det är en oregelbunden sjuhörning med konkava fasader. Man tänker först att det är helt tokigt, men när man kommer dit så inser man att man bara ser två fasader åt gången och då förstår man hur han har tänkt. Den stora tillbyggnaden blir hanterlig på platsen. Det är en ganska rationell lösning invändigt. Men den var sluten och man såg inte vart man skulle gå; någonstans i byggprocessen hade man lagt in ett bjälklag för att få mer utställningsyta. Det var inte Carl Nyrén som ritade det och det förändrade logistiken helt, samtidigt som genomblickarna blockerades.

– Som en konsekvens av vår programskiss revs bjälklaget. Sen levde man utan det, men vande sig inte vid de mindre ytorna. Nu har vi lagt in ett nytt bjälklag, mer inordnat, som bibehåller ljusföringen och genomsikten. Det är tre utställningslokaler på övervåningen, och en stor trappa under lanterninen, och öppet i båda riktningarna. Man kan använda restaurangen och hörsalen och ytorna runt omkring, samtidigt som utställningslokalerna är säkrade med ett glasparti. Det är enorma åtgärder. Säkerhetsglaset är 47 millimeter tjockt.

Så den nya lösningen klarar både flexibilitet och säkerhet?
– Det är museichefen Åsa Halléns intention att man ska kunna ställa ut vad man vill här. Dessutom att få bättre arbetsmiljö, belysning och akustik, att kunna visa upp vad som händer i huset, och att få tillbaka rymden.

– Trappan är intressant. För att ta vara på ljuset som vi lyckats återskapa, ville vi först göra en lätt genombruten trappa. Men i det här huset finns inga konstruktiva utsvävningar, pelarna tar ner lasten som de ska, allting är tungt, tryggt och fast. Så det vi lagt till är ganska stadigt, men ändå avläsbart som något som inte funnits där sedan början.

Hur har ni tänkt kring era tillägg – ska de vara följsamma eller kontrastera?
– Det har funnits väldigt starka känslor för byggnaden. Det vi lägger till ska förädla byggnaden, utan att bygga på kontraster. Vi och de som jobbar där tycker väldigt mycket om huset. Vi ville verkligen inte göra något som fångar ögat men tar kål på allting annat.

Men ni har gjort en tillbyggnad till restaurangen?
– Det finns några runda former i byggnaden och med de runda motiven gjorde vi en cirkulär paviljong, länkad till museet som ett annex. Man talar inte om det som en byggnad, utan som en installation i parken. En klimatiserad syrénberså. Då kan man argumentera för att inte ha radiatorer eller vanliga don. Då är det en byggnad med varma glas som enda uppvärmning och ett raster som solskydd på utsidan som är konkavt. Kulören kommer från Nyréns hus, och kopparen finns på Cyrillus Johanssons byggnad. Man kan öppna upp alla dörrar och känna att man sitter i en berså. På så vis blir den platsbunden, trots att den är en cylinder.

Hur tänker du kring hållbarhet?
– Det är intressant att se restaurering som en utlöpare av hållbarhetstänket. Den tiden måste vara förbi när man trodde att man åstadkom bäst resultat genom att riva och börja om från början. Jag är övertygad om att det blir en bättre fysisk miljö om man tar tillvara det befintliga, som en slags utgångspunkt.

De gamla strukturerna är eftertraktade idag, men vad gör vi med 1960- och 70-talsmiljöerna?
– Vi ser hur man gör bostadshus av gamla kontorsbyggnader från 1960- och 70-talen, som har för lågt i tak för att fungera som kontor. Genom att göra hål i bjälklagen kan man få otroliga bostäder.

– Att bygga så bra vi kan nu, för att det ska stå länge, men också att ta tillvara det som redan står på plats. Det är det bästa vi arkitekter kan göra ur hållbarhetssynpunkt. Det blir alltid mer spännande. Jag har kontorets roligaste uppgifter. Har haft länge.

Vad var det som fick dig att fastna för denna typ av uppgifter?
– Allt började med Hagabadet i Göteborg 1997. Det var ett jätteuppdrag, som var min skola. Riksantikvarieämbetet och Länsarbetsnämnden finansierade projektet. Men mest uppmärksammad har nog tillbyggnaden av Konserthuset i Göteborg varit. Den nominerades till Kasper Salin-priset och tilldelades Helgopriset för bästa renovering.

– Jag har alltid varit intresserad av arkitekturhistoria, hur arkitekturen hör ihop med samhället. Vi studerade Jugendarkitektur på kontinenten och såg industrialismens genomslag. Nya material, nya produktionsmetoder och nya sätt att se på arkitektur. Sedan skrev Stefan (Lundin, Ulla Antonssons livskamrat och kollega) och jag ett examensarbete för Elias Cornell som var teoretiskt och historiskt.

– Det som är intressant är att ta sig an en byggnad. Ofta när vi arkitekter kommer in så är det fråga om förändring av något slag. Vad man har och vad man ska lägga till. Att göra det med något som håller sammakvalitet, fast det ska se annorlunda ut och fungera för ett nytt ändamål.

Du talar om bevarande kontra behovet av förändring.
– Arkitektens arbete måste ske i dialog med det som fanns där innan. Man behöver inte tala om hänsyn eller anpassning, men det måste finnas en dialog och den kan se väldigt olika ut i olika projekt. Man måste lära känna byggnaden först, för att veta hur man ska förhålla sig.

Många tillbyggnader driver åt en upprepning av det befintliga, som samtidigt förändrar helheten, medan en mer fristående lösning kan bibehålla den ursprungliga gestaltningen?
– Det är grundbulten i frågeställningarna. Och svaret blir olika varje gång. Men det måste finnas fog för varför saker ser ut som de gör.

Har du någon förebild, som du återvänder till?
– Den store mästaren är Armand Björkman, som jag arbetade med i början av min tid på White. Hans skisser är suveräna. Hans färdiga byggnader höll aldrig riktigt samma klass, då nöttes saker och ting ner och han hade inte tålamod att få dem uppförda så som hans skisser hade visat. Men skisserna är otroligt givande att studera.

Vad är det i hans arbeten som du känner så för?
– Inlevelseförmågan. I en hall har han till exempel funderat på hur ljuset faller, var kan du sätta dig och dra upp fötterna, är det lagom storlek för en matta, vad finns i fonden. Han kunde inspireras på till synes anspråkslösa platser som en kvarterskrog eller en avlägsen kyrkogård. Han hade förmågan att suga åt sig kvaliteter och omvandla dem själv och låta dem komma fram i de egna projekten. Man kunde se det ibland i hans skisser, att han hade varit ute på studieresa. Även Jan Gezelius är enförebild. Där finns också omsorgen om detaljen, måtten och materialen. I hans fall finns det byggda exempel där han fått exakt som han ville. Ofta i liten skala, som de små villorna.

Kan du se någon generell nyckel till ett lyckat projekt?
– Arkitekten behöver finnas med länge i processen, för att förklara intentioner men också bidra till nya genomtänkta lösningar vid överraskningar och bakslag under byggtiden. Att inte utnyttja arkitektens engagemang och kunskaper från tidigare skeden måste vara en dålig affär, både ekonomiskt och kvalitetsmässigt. Med nya samverkansformer som partnering ges möjligheter, om projektledningen vill, till att förlänga insatserna.

– Under ombyggnaden av Chalmers fanns någon från arkitektkontoret i byggboden en förmiddag i veckan under hela byggtiden – ett önskemål från entreprenören för att kunna hålla jämna steg med den pressade tidplanen.

– Under arbetet med Värmlands museum fanns alltid någon från arkitektkontoret med vid de beslutande projekt styr gruppsmötena, ända fram till själva återinvigningen. Även där på begäran av entreprenören som uppskattade att få frågor utredda och konsekvenser beskrivna på sittande möte. Det sparade tid och minimerade misstag.