Här finns ingen retorik om att bygga tätt och högt
Aikaterini Synapalou och Björn Ekelund på Warm in the Winter ritar platsspecifika typhus för gruvstaden Gällivares samhällsomvandling. ”Vi använder snön som resurs för ett mer hållbart boende.”
I Gällivare har stadsflytten – här kallad samhällsomvandling – pågått under lång tid. Som en konsekvens av LKAB:s gruvbrytning faller Malmberget, den gamla delen av staden, just nu ned i den så kallade Kaptensgropen. Alla i staden måste flytta. För detta har staden tre olika utvecklingsplaner, utöver den som finns för centrum.
Det Stockholmsbaserade arkitektkontoret Warm in the winter gjorde 2016 utvecklingsplanen för stadsdelen Vassara-Sandviken i Gällivare, som ligger sydväst om järnvägen mot vattnet. Den utgick bland annat från en grön-blå-vit strukturplan, som tog hänsyn till grönska, vatten och snö.
Björn Ekelund, en av Warm in the winters delägare, har tillsammans med medarbetaren Aikaterini Synapalou arbetat med klimat och årstider i stadsbyggnadsfrågor.
I samarbete med Gällivare kommun och landskapsarkitekterna på Urbio har Warm in the winter fått stadsinnovationsbidrag av Naturvårdsverket om strandnära byggande i kallt klimat, som bekostat en förprojektering. Inom kort kommer kommunen påbörja detaljplanen för området och då fattas även beslut om husen. Finansieringen av dem kommer i så fall företrädesvis från LKAB.
– Det var när vi arbetade med planen som vi fick idén att låta klimatfrågor påverka även själva husritandet. Den samiska årstidsindelningen har åtta årstider. Det skiftande ljuset är också viktigt: mörker, stjärnhimmel, norrsken. Sedan är kylan, frosten och snön en annan del, säger Björn Ekelund.
Hur påverkade klimatet ert arbete?
Aikaterini Synapalou (AS): – På många olika sätt. Men ett exempel är snö. Hur mycket snö eller vatten finns det under olika årstider? Hur smälter snö på ett vackert sätt? Hur kan man arbeta med olika material för att bekämpa halka? I stället för att arbeta med granit, som gör smälthögarna mörka, kan man jobba med ljusare material såsom dolomit, som ändå används lokalt i gruvindustrin. Då blir smälthögarna vackrare.
Björn Ekelund (BE): – Vi har också försökt reducera antalet transporter för att forsla bort snön. I stället sker snölagring lokalt, inne i stadsmiljön. Snölagring utgör då ett aktivt gatuelement, som kan användas för nya typer av årstidsberoende transporter. Exempelvis skoter, spark och skidåkning, i stället för bil eller cykel.
Vad får klimatet för effekter på byggnaderna på platsen?
BE: – I det här projektet försöker vi få ihop landskapet med infrastruktur och systemlösningar. Vi gör också ett antal platsspecifika typhus för området. Eftersom det i slutänden är LKAB som betalar för dem är ekonomi en viktig del av projektet. Annars finns risken att de väljer samma prefabtillverkade typhus de valt tidigare, som inte alltid är så väl anpassade just för Gällivare eller för platsen.
AS: – När vi ritade typhusen utgick vi från Gällivarebornas behov, det unika landskapet och de tydliga årstidsvariationerna. Detta eftersom behov, landskap och årstider varierar och varje hus måste anpassas efter det. Vi tog hänsyn till saker som hur snö kan lagras och hur vår oden kommer att påverka husen. På vissa platser blir det översvämning varje år och det styr vilken typ av hus som passar just där. I hustypen som kallas Gårdsplanhus kan man till exempel använda snö som en resurs. Detta genom att packad snö leds från taket och lagras mot fasader – den fungerar som isolering och minskar energianvändningen. Så snö bidrar till ett mer hållbart boende.
Var hållbarhet viktigt för projektet?
BE: – Eftersom Naturvårdsverket också står bakom projektet är hållbar livsstil en extra viktig faktor. Hur ser en hållbar livsstil ut i Gällivare? Vi har haft turen att ha med en doktorand från Luleå tekniska universitet, Erik Hidman, som arbetat med just den här frågan, men utifrån begreppet attraktivitet. Han har löpande samarbetat med en grupp Gällivarebor om deras syn på attraktivitet och vad de tycker om husens utformning, anpassningen till landskapet och områdets struktur.
Vilka behov är särskilda för Gällivarebor?
BE: – Snö är en viktig faktor. Snö trillar ned från hustaken. Kan den användas som isolering? Eller rentav till ett konstverk? Vi har inspirerats av Ralph Erskines estetik i Borgafjäll men också av nollenergihus i Tromsø och hämtat kunskap från Sjunde huset, ett Vinnovaprojekt i Kiruna.
– De boende pratar också mycket om utsikten mot fjället Dundret. I husen har vi därför arbetat mycket med att glasa upp mot vyn, och samtidigt få till isoleringen. Många tycker det är konstigt att lagra snö mot glas, eller snö mot husets sockel. Men snö mot sockel är en traditionell lagringsmetod i Tornedalen! Men i stället för att alla ska behöva skotta på egen hand har vi arbetat med att få snön att lägga sig så av sig själv.
Vad händer när snön smälter?
BE: – Smältvattnet från taken leds genom rör till cisterner i förrådet eller/och vid uteplatsen. Vattnet lagras och används till bevattning, städning, spolsystem och dylikt. Överskott av vatten rinner ned till en torrdamm i naturmark.
– Det är svårt att gestalta landskapet när vi arbetar med den här sortens hållbarhet och attraktivitet i husprojekt. Hade vi inte arbetat så nära Urbio hade vi inte kunnat göra de här lösningarna. Det samarbetet har varit en ynnest!
Vilka andra behov har ni tillgodosett?
AS: – En annan tydlig effekt är hur takfunktionen är kopplad till landskapet och till livet i och utanför husen. Till exempel åker många skoter och längdskidor på sin fritid. I dag är det vanligt att lasta skotern på ett släp eller lägga skidorna på bilens tak, och sedan köra iväg. Det blir många onödiga resor. Därför har vi ritat garage som kan öppnas åt båda håll i hustypen som kallas Brygghus, så att man kan ta sin skoter eller sina skidor från garaget rakt ut i naturen. Vid garagets fönster står ett bord för skidvallning och på baksidan kan man fälla ned en ramp och åka rakt ut i snön. På sommaren, när det inte ligger snö på marken, blir rampen för brant. Då är den stängd och den delen av garaget används som förråd. Här kombinerar vi behovet av förvaring med närheten till naturen.
– Hustakets lutning vid rampen gör att snön lägger sig så att det går att använda rampen även på våren när det börjar smälta, och rampens vinkel inte blir för brant.
Typhusområden blir ofta monotona. Är det något ni arbetat med?
AS: – Ja, vi arbetar en del med att blanda upp området med olika hustyper, men också med typhusens egen variation. Till exempel är inte taket brutet på samma ställen i Gårdsplanhusen. Det ger en varierad effekt både på husen och snölagringen. Även takfoten hos Strandhusen är unik och har olika funktioner kopplade till snön.
Vilken är skillnaden mellan stadsbyggnad i det arktiska klimatet och på andra platser i Sverige?
BE: – Här finns inte samma retorik om att det ska vara tätt och högt som på andra platser. Här är det relationen till naturen som är grejen. Hur gör man det livet hållbart? Det gäller att vara lyhörd för platsens behov. Annars tror jag inte att man lyckas. Vi brottas med den lokala arktiska identiteten.
AS: – Vi måste hitta själen i varje unik plats. Det tar sin tid. Men att rita utan att ha de boende med på tåget är svårt. Där har Erik Hidmans arbete varit en väldigt stor tillgång. Vi brottas inte bara med traditionella byggfrågor i de här projekten, det är andra parametrar, som landskapet, som styr formen. Det är det som är spännande.
BE: – Ett av våra kunskapsfält är att försöka vara platsspecifika inom stadsbyggnad. I dag tenderar det mesta av stadsbyggnaden att bli kvartersstad – men jag tror att den och andra kvarterstyper kan varieras i all oändlighet. Precis som en lägenhetsplan eller en konstruktion behöver anpassas utifrån sina lokala förutsättningar.
