Stolplyckan, Linköping Foto: Sune Sundahl

Hipsterurbanismen är också politisk

8 september 2017

Vallastadens variation, småskalighet och förhoppningar om inkluderande möten har sina förebilder i 1970-talet. Men det finns också skillnader, menar Claes Caldenby, skillnader som bottnar i en förlorad tro på ett politiskt styrt samhälle.

Kollektivhuset Stolplyckan blir en klassiker, påstod jag i Arkitektur 1/1982, ”i raden närmast efter Grimsta by och Nya Bruket som 1970-talets svar på 1960-talets problem”. Klassiker är något att återvända till generation efter generation, men inte nödvändigtvis något som blivit standard. Stolplyckan i Linköping fångade 1970-talsvärden som gemenskap, jämställdhet, resurshushållning och integrerad offentlig omsorg. Men någon efterföljd fick det knappast.

Vad ska vi då tro om Vallastaden? Är den en klassiker, åtminstone i meningen ett tydligt formulerat svar på det som ses som tidens problem? Hur förhåller den sig till 1960-talets problem, det svenska bostadsbyggandets eviga gengångare, och till 1970- talets svar? Och kommer den att få någon efterföljd?

Vintern 2012 publicerades ett idéprogram för en bomässa 2016, den som nu äger rum 2017. Idéprogrammet låg till grund för arkitekttävlingen. Utmaningen beskrevs som att göra Campus Valla till ”spännande mötesplatser” och ”en stadsmiljö som lever hela dygnet”. Där har universitetet från 1970-talet svagheter, det är staden mycket medveten om. Det är särskilt allvarligt eftersom universitetet är en viktig drivkraft för Linköping och för att det verkar i en hårdnande internationell konkurrens där ”kampen om hjärnorna pågår”. I en sådan kamp är livsmiljön viktig, ”den som har roligast vinner”.

Kunskap, social hållbarhet och kreativitet lyfts fram som tre grundpelare. I tävlingsprogrammet beskrivs kort vad man lägger in i begreppen. Kunskap och lärande ses som samhällsutvecklingens drivkrafter. Mötet är ett nyckelord. Social hållbarhet sägs vara försummat jämfört med ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Det handlar om ”ett inkluderande samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls”. Kreativitet betyder att ”se på världen från en annan synvinkel” genom ”tvärsektoriell samverkan” och ”mångfald”.

Detta är inte särskilt uppseendeväckande. Det är så man säger i dag. En poäng med modeord, har det sagts, är att de är oklara, redo att tolkas lite som man vill. Ett sätt att få syn på vad de kan betyda är att jämföra dem med andra tiders modeord, som de som låg bakom Stolplyckan för en generation sedan. Gemenskap har bytts ut mot möten och jämställdhet mot inkluderande, tycks det. Den offentliga omsorgen är inte borta men har tonats ner till förmån för konkurrens och mångfald och vikten av att ha roligt. En fast struktur har därmed ersatts med en mer flytande. Det är en väl dokumenterad förändring med många namn, som flytande modernitet eller marknadisering.

Samtidigt måste understrykas att vissa 1970-talsvärden lever vidare i Vallastaden. Deltagande planering och resurshushållning är nyckelord och kollektivhus kan man tänka sig, för dem som så önskar. I idéprogrammet står det lite kryptiskt att Vallastaden ska ”kombinera den moderna storstadsmänniskans krav och förväntningar med ett klimat- och miljöarbete”. Vad är då det?

Gemensam matsal i kvarteret Stolplyckan i Linköping. Foto: Sune Sundahl — Gemensam matsal i kvarteret Stolplyckan i Linköping.
Foto: Sune Sundahl

Dads are the original hipsters heter en blogg som förklarar för dagens hipsters att de inte är fullt så originella som de kanske tror. Hipster är ett begrepp med historia, från 1940-talets bebop till 1960-talets hippies. Och vad är hipstern om inte en grönavågare som har flyttat in till storstaden och fortsätter gå i arbetarkläder och brygga öl och stoppa korv, kort sagt en miljöintresserad storstadsmänniska? Och vad är i så fall Vallastaden, med sina ”tegar” och ”vångar” som ett uttryck för längtan till landet, om inte en ”hipsterurbanism”?

I den amerikanska diskussionen om det som kallas cohousing, på svenska närmast bogemenskap, talas om en första och en andra våg. Den första vågen är en uttalad del av den utopiska motkulturen från 1970-talet. Den andra vågen, i dag, är pragmatisk och antiutopisk och söker lokala lösningar som inte ifrågasätter samhället. McCamant & Durrett skriver i boken Cohousing: A Contemporary Approach to Housing Ourselves från 1994: ”[bogemenskaperna] återskapar många av fördelarna med de traditionella byarna i det sena 1900-talets sammanhang”. Här är det värt att påminna om att båda dessa sorters bogemenskaper skiljer sig från det i USA på många sätt främmande kollektivhuset, det stora komplext organiserade modernistiska huset, en typ som Stolplyckan nog får sägas tillhöra. Man skulle därmed kunna tala om tre vågor genom 1900-talet: det starka samhället, motkulturen och marknadsanpassningen.

Hipsterurbanism används i den nordamerikanska debatten, men bara om förändring av befintliga stadskärnor. Hipsters kritiseras rutinmässigt för sin ytlighet och för att vara ”gentrifieringens stormtrupper” (se Deborah Cowens artikel Hipster Urbanism 2006, om Toronto). Ingen vill stå för hipsterurbanism, lika lite, tycks det, som någon vill stå för att vara hipster.

Tvärtom, och paradoxalt, den som säger sig vara hipster är det per definition inte. Så är det med frågor om smak och distinktion; att tala om det som smak ses som att syna en bluff, hur utbredd den än är.

Mycket talar för att Vallastaden, i likhet med hipstern, hör hemma i en andra, icke-utopisk våg av alternativrörelse. Men först något om en annan smakfråga, den om arkitekturen och variationen och småskaligheten, också det en fråga med rötter i 1970-talet.

Grimsta by och Nya Bruket lyfte jag 1982 fram som klassiker från 1970-talet, vid sidan om Stolplyckan. Grimsta by i Upplands Väsby var ett försök att komma åt funktionssepareringen. Ett planerat centrum gjordes till bostäder med lokaler i bottenvåningen. Nya Bruket i Sandviken arbetade med kvarter och kvartersstugor med tvätt och möteslokal, som i Vallastadens felleshus. Och inte minst var de båda exempel på en varierad och småskalig arkitektur i kontrast till de långa linjalernas estetik.

Byggforskningsrådets bok Svensk bostadsmiljö, upplevd och kommenterad från 1975 var ett bokslut över miljonprogrammets brister. Greppet var att konkretisera miljöpsykologen Sven Hesselgrens råd i ett bildkåseri gjort av Armand Björkman och Olle Stahle. De reste runt i den svenska vardagen och tecknade kommentarer, mest om utemiljön, fritt på svartvita foton. Monotoni-variation var det inledande temat. Sådant som slutna hörn, minskad elementstorlek och specifik egenkaraktär diskuterades.

Några år senare skissade Olle Stahle i Arkitektur 7/1978 ett program under rubriken Vad kan vi göra?. Vi behöver öka flerfamiljshusens status, menade han, experimentbyggandet måste aktualiseras och politiker avkrävas riktlinjer, erfarenheter från det som byggs måste spridas och debatteras, kommunerna måste förbättra sin planberedskap inför en kommande bostadsbrist, tron på entreprenörerna som bostadsexperter via totalentreprenader bör ifrågasättas, elementbyggandet behöver utvecklas med större hänsyn till bostadskvaliteter, arkitekterna måste pröva alternativ och projekteringen måste få tillräcklig arbetstid. Det är påfallande hur brett hans program var och hur det innefattar samhällets styrning och byggandets organisation.

Under andra halvan av 1970-talet ökade byggkostnaderna dramatiskt samtidigt som bostadsproduktionen minskade. Byggforskningsrådet tog 1982 initiativ till en idétävling och ett experimentbygge, Den goda bostaden i 80-talets ekonomi. Bostadsområdet som basen för vardagslivet betonades. Fyra tävlingsförslag byggdes i Västerås. Juryn saknade ”radikala, nytänkande förslag, som också är goda”. Krympta ytor var vanligare än prefabricering och nytänkande inom förvaltning. När jag skrev om det i Arkitektur 2/1986 var rubriken lite avslaget Ett lagom experiment.

Och någon efterföljd fick det knappast. Politiken drog sig tillbaka från bostadsbyggandet. De stora entreprenörerna stärkte makten som de fått från politikerna under rekordåren. De använde den till ett ”tredjedelsbostadsbyggande”, för dem som kan betala. Bostadsbyggandet minskade än mer och snart stod vi i den situation som Vallastaden är ett svar på.

”Ett långt finger åt byggbranschen”, så har Vallastadens styrning mot småskalighet genom små fastigheter och små entreprenörer beskrivits av OkiDoki!. Frågan är hur pressade de stora byggarna känner sig av det och därmed hur mycket efterföljd det kan tänkas få. Två av det svenska bostadsbyggandets tunga arv från 1960- och 70-talen, de stora entreprenörerna och de höga byggkostnaderna, är djupa strukturer. Tidigare försök har visat hur svåra de är att förändra. Betoningen av stadskvaliteter och oviljan att styra arkitekturen är ett tydligt val i Vallastaden. Men i en kultur som så gärna söker individuella uttryck riskerar resultatet bli att man inte ser planen för bara arkitektur. Det får mig att gissa att vi inte kommer att se så många efterföljare.

Det kan tyckas att Vallastaden med sin brokighet är allt annat än lagom. Och i mellanmjölkens land har vi lärt oss att skämmas lite för att vara lagom. Lagom betyder ”enligt lagen”, det som är som det ska, inte i olag. Hur det ska vara bestäms av tidens dominerande föreställningar. Jag vill hävda att de senaste 30 årens utveckling gjort Sverige mer laglydigt enligt marknadens lagar, och därmed mindre originellt. På arkitekturens område är Vallastaden i hög grad ett symboliskt manifest för marknadens logik, och i just den meningen ett lagom experiment av i dag. En synonym till lagom är för övrigt ”moderat”. Här kan man också koppla tillbaka till den antiutopiska hipstern, en figur i tiden.

Men man kan förstås föreställa sig andra lagar om man har utopiska böjelser. 1975 väckte Lars Ingelstam, senare professor i Linköping på det nyskapande tvärvetenskapliga Tema Teknik och social förändring, häftig debatt med skriften How much is enough?, Hur mycket är lagom? i svensk översättning 1977. Där föreslås tak för köttkonsumtionen, begränsningar i oljeanvändningen, bättre utnyttjande av byggnader, krav på hållbarare varor och inga privatägda bilar. Hade politiker vågat ta det på allvar då hade vi haft en bättre situation idag. Men det hade förstås förutsatt en politisk vision och styrning.