Malmö stad säljer 1 650 av sina allmännyttiga hyreslägenheter till ett nybildat privat aktiebolag i samband med planeringen av prestigeprojektet Culture Casbah i Rosengård. Försäljningen är ett vägskäl i Malmös planerings- och bostadspolitik, menar Maria Persdotter, doktorand i urbana studier vid Malmö högskola.

Nyligen meddelades att Malmös allmännyttiga bostadsföretag MKB tillsammans med tre privata fastighetsföretag – Balder, Heimstaden och Victoria Park – planerar att bilda ett gemensamt aktiebolag. Detta som en del i projektet Culture Casbah, en 22 våningar hög bostads- och kontorsskrapa i anslutning till Rosengårds Centrum.

Projektet förväntas omdana Rosengård från ett ”problemstämplat förortsområde” till en ”attraktiv stadskärna”. Som en del i uppgörelsen ska MKB sälja 1 650 lägenheter till det nybildade bolaget. Detta kommer innebära att drygt hälften av Rosengårds allmännyttiga bostäder privatiseras. De inblandade parterna verkar ha bråttom att få till försäljningen. Redan i slutet av november ska kommunstyrelsen fatta beslut i frågan. MKB:s företrädare framhäver att Culture Casbah kommer främja social integration mellan Rosengård och resten av Malmö. Som en fyr i natten ska tornet lysa upp det ”mörka, brottsbelastade” området och visa vägen mot en framtid där Rosengård utgör en ”ljus och trygg” del av Malmö. Frågan är vilka som får följa med på resan, och vilka som riskerar att kastas överbord.

Det uttalade målet med Culture Casbah är att höja fastighetsvärdena på Rosengård, och i förlängningen även i resten av Malmö. Ur fastighetsföretagarnas perspektiv är detta såklart en önskvärd utveckling. Hur ska de annars säkra sin vinst? För alla som knappt har råd att bekosta ett boende i Malmö innebär det i stället ökad osäkerhet. Hyresgästföreningen beräknar att omkring 20 000 unga vuxna står utan eget boende i Malmö-Lund-området. Enligt Statistiska centralbyrån ökar samtidigt trångboddheten i Malmö, särskilt på Rosengård. För att förändra situationen krävs en progressiv bostadspolitik som värnar om allas rätt till en god bostad, oavsett inkomst.

Det är ännu inte känt vad en hyresrätt i Culture Casbah kan komma att kosta, men det verkar otroligt att merparten av dem som idag bor på Rosengård kommer ha råd att flytta in. Och det verkar inte heller vara avsikten med projektet. I stället vill fastighetsföretagen, inklusive MKB, locka jämförelsevis välbärgade hushåll till området. Det är samma tanke som styrt bostads- och stadsplaneringspolitiken i Malmö sedan 1990-talet: bygg för de övre samhällsskikten och hoppas att välståndet sedan sipprar ner. Erfarenheter från tidigare projekt visar dock att det sällan fungerar så.

Det finns även skäl att ifrågasätta föreställningen om att social integration, eller social uppblandning som det också kallas, kan avhjälpa de sociala problem som påstås prägla Rosengård. Det är naivt att tro att de sociala problem som faktiskt ns i området sitter i den ”grå arkitekturen” och att dessa kan åtgärdas genom ingrepp i den byggda miljön. Det ns också få bevis för att fattiga människor skulle få det bättre enbart genom att bo nära rika människor. Forskning visar tvärtom att projekt som syftar till uppblandning riskerar att leda till ökad ekonomisk och social polarisering. Om det politiska styret i MKB och i Malmö stad menar allvar med att de vill bryta segregationen, varför fokuserar de då inte på de områden där problemet är som störst, det vill säga på Bellevue, Limhamn och i Västra hamnen? Att MKB väljer att ingå ett offentligt-privat partnerskap för att bekosta Culture Casbah kan tolkas som ett uttryck för den brist på tilltro till politikens möjligheter som är kännetecknande för nyliberal bostads- och stadsplaneringspolitik. Att bostadspolitiken ska drivas av kommersiella intressen och vinstkrav är dock ingen oföränderlig sanning.

Allmännyttan skapades på 1940-talet just för att bygga en ny framtid bortom trångboddhet, segregation och bostadsbrist. De politiska ekonomiska förutsättningarna är förvisso annorlunda i dag, och allmännyttan fungerar inte längre på samma sätt som den gjorde fram till det bostadspolitiska systemskifte som inleddes under den borgerliga regeringen i början av 1990-talet och som pågår än. Dock skulle en förändrad bostadspolitik återigen kunna aktivera det viktiga verktyg som allmännyttan trots allt utgör. Det förutsätter dock att allmännyttan förblir i offentlig ägo. I ett läge där det råder stor bostadsbrist i Malmö är det helt fel väg att sälja ut hyreslägenheter