När kung Carl XVI Gustav skulle inviga den nya Sundsvallsbron ville staden flytta på det tillfälliga husvagnsläger som en grupp EU-migranter slagit upp i närheten av bron. ”Av säkerhetsskäl”, sade kommunen. Ledarskribenten på Sundsvalls Tidning Sofia Mirjamsdotter skämdes för Sundsvall, för att staden gång på gång ”visat sig så fullständigt inkompetent när det gäller marknadsföring och att sätta staden på kartan”.

Hovet protesterade och husvagnarna fick vara kvar under invigningen. ”Frågan är hur man sätter en stad på kartan”, skriver Mirjamsdotter och svarar retoriskt: ”Världens längsta luciatåg?”. För att sätta en stad på kartan krävs autenticitet och äkta engagemang, menar hon. Ett engagemang som kommer från ”människorna som bor och lever här”.

Hur en stad förhåller sig till kriser och det tillfälliga säger mycket om den. Svenska städer står inför en typ av utmaningar man inte sett på länge. Informella bosättningar till exempel. Hur ska man förhålla sig till det? Den ”rätt till staden” man pratade om på 1960- och 70-talen intresserade sig främst för ”arbetarklassen”, skriver Helena Holgersson i sin avhandling Icke-medborgarskapets urbana geografi (2011), medan de exempel som används i dag, av till exempel geografen Don Mitchell, handlar om ”hemlösa” som befinner sig i det offentliga rummet men sällan ses som en legitim del av det: ”I stället används deras närvaro som en indikator på hur stort behovet av upprustning och privatisering är”.

Holgersson skriver också om städers arbete att ”hamna på kartan” och ställer i sin studie frågan vilken plats asylsökande och utvisningsbara har i ”kunskapsstaden” och ”evenemangsstaden”. En stad som blir ett varumärke måste gå att kontrollera – som London eller Sotji vid ett OS eller Rio vid ett fotbolls-VM. Eller som i Sundsvall när rampljuset faller på en invigning. När nationalmonumentet kungen ska komma på besök.

Men en stad är inte en nation. I motsats till nationer, skriver Helena Holgersson, kan städer beskrivas som ”konkreta realiteter som inte karakteriseras av föreställningar om etnisk, kulturell och religiös gemenskap, utan av livet som levs i detta rum, eller mer precist denna mångfald av rum”.

Städer kan bestämma sig för att kriser eller utmaningar – om man vill se det så – bör förändra staden. Man har verktygen: allmännyttiga bostadsbolag och ett kommunalt planmonopol. Den nya aktivismen – engagemanget som Sofia Mirjamsdotter skriver om – är social. Den kopplar ihop motstånd med socialt engagemang. Det finns och syns överallt i våra städer. Det är nu upp till tjänstemän och politiker att se den och förstå den som en väsentlig del i det man kallar bilden av staden.