Under pandemin kämpar arbetsplatsen om utrymme i vardagsmiljön, och stadens funktioner har flyttat till skärmen. Claes Caldenby ser de gamla prognoserna för det digitala skiftet slå in, i en bostad nära dig. 

Att mötas eller inte mötas, det var frågan som White arkitekter ställde i ett webbinarium i november 2020. Whites vd Alexandra Hagen inledde med att påminna om att tre faktorer samverkar i riktning mot en ny arkitektur: klimatkrisen, digitaliseringen och pandemin. Så ny är den förstås inte heller, men transformation, funktionsblandning och återanvända material har fått förnyad kraft av att vi lever närmare våra hem och att verksamheter håller på att byta plats. Louise Samuelsson, uthyrningschef bostad på Wallenstam, hävdade att närmiljön blivit viktigare och att mäklartesen om att (det centrala) läget är allenarådande håller på att utmanas. Hon visade också projektet Kallebäcks terrasser i Göteborg, ett samarbete med Colive om ”delningsboende” med 11 enkelrum som delar kök och vardagsrum och har tillgång till lounge i bottenvåningen. Krister Nilsson, vårdarkitekt på White, lyfte behovet av en ”ny måttkultur” för att kunna hålla distans och menade också att ”ute är det nya inne”, vilket väcker behov av regn- och vindskydd.

NÅGONTING HÅLLER PÅ ATT HÄNDA, med pandemin som accelerator. Men vi har sett det komma sedan länge. Redan för 25 år sedan skrev arkitekturprofessorn på MIT, William Mitchell, om en dramatisk omställning på gång. Hans bok City of Bits från 1995 översattes snabbt till svenska som Den digitala staden 1997.

Mitchell menade att fiberoptiken höll på att ”omformatera förhållandet mellan tid och rum” för all framtid. Han går igenom hur den ena institutionen efter den andra kommer att lösas upp. Först kommer bokhandeln och biblioteken som är ”förändringens epicentrum”. Museer, teatrar, biografer och idrottsanläggningar behöver inte längre vara platser där många samlas samtidigt. Skolor och universitet kan drivas på distans och sjukhus kan ersättas av ”telemedicin” (läs ”nätläkare”) och rentav ”telekirurgi”. Övervakningssystem i hemmet kan hålla kontinuerlig koll på vår hälsa. Fängelser ersätts med fotboja eller implantat som vid behov kan oskadliggöra brottslingar på distans. Banker hanterar inga reda pengar längre utan bara ettor och nollor. Och sist men inte minst: shopping kan skötas på nätet, liksom kontorsarbete. De ”skrytsamma företagsmonument” som format våra innerstäder är inte längre ”oundgängliga”.

Vi behöver förstå och påverka denna framtid, infogar Mitchell då och då. Men mest hejar han på. Och han är mer intresserad av hur vi designar nätverkens arkitektur än av vad som händer med alla byggnader som blir över och hur denna ”stad i bitar” blir att leva i. Mitchell drar tankarna långt och lite väl hurtigt, men han har blivit påfallande sannspådd och han var inte ensam. Persondatorns och nätverkssamhällets genombrott ligger bara ett kvartssekel tillbaka, men försöken att formulera dess konsekvenser gjordes redan i förändringens tidiga år. Sociologen Manuel Castells stora trebandsverk The Information Age: Economy, Society and Culture från 1996 översattes också det snabbt till svenska. Om arkitekturen säger Castells inte så mycket, bara att den antingen kan bygga monument över flödessamhället (tänk Zaha Hadid, tolkar jag) eller vara en motståndsrörelse som bygger platser för lokala kulturer.

PÅ HEMMAPLAN lade Ungdomens IT-råd fram en statlig utredning med den vitsiga titeln Mega-byte 1996 (SOU 1996:181). I gammal god utredningsanda bärs den av en vision, i detta fall just om en lokal kultur, ”glokalsamhället, där människan bor i den småskaliga lokala miljön men arbetar i den storskaliga globala miljön”, med hjälp av IT. Och det duger inte att låta marknaden styra utvecklingen, det krävs en motståndsrörelse. Glokalsamhället ska vara ”ekologiskt bärkraftigt” och bygga på Det Naturliga Stegets fyra systemvillkor (någon som minns entusiasten Karl-Henrik Robèrt, också ett 1990-talsfenomen?). Utredningen presenterar en vision om ett framtida idylliskt (tillitens?) Litköping, där skolan i det lilla samhället blivit distansarbetscentral för närboende, där eleverna jobbar i årskursblandade projekt, där skolans mediatek är en mötesplats och matsalen är öppen för alla, där produkter laddas ner och tillverkas lokalt, där många är entreprenörer med en samhällelig bastrygghet och där man delar på de högt betalda städjobben på obekväma arbetstider.

Så mycket blev det inte av megabytet då. ”Den urbana normen” och ”vinnarurbanismen” kom emellan och ledde oss på villovägar. Men nu kanske det kunde vara dags, i spåren av corona, som satt saker på sin spets? De genomförda exemplen är få, men det talas om förändringar på alla håll, från arkitekter till fastighetsutvecklare och myndigheter. Handel och kontor är de områden där förändringstrycket märks mest. I andra änden ställs frågan vad det har för konsekvenser för våra bostäder och vårt behov att mötas.

”FLERA STORA STADSKÄRNOR upplever nu en närmast dystopisk vardag”, skriver företrädare för några stora städers stadskärnor i ett öppet brev med begäran om statligt stöd i november 2020. I sitt Cityindex 2020 sätter Handelns Utredningsinstitut siffror på utvecklingen. Efter flera decennier när man vant sig vid mer eller mindre ökande omsättning, inte minst i e-handeln, kom ett brott med pandemin. En kort bunkringsperiod i mars följdes av sjunkande omsättning, särskilt för kläder och skor, medan elektronik och bygg klarat sig bra. Människoflöden i städerna, som Telia kan mäta i mobilanvändning, minskade med upp till en tredjedel, mest i större städer. Omsättningen i storstäderna beräknas ha minskat med i snitt 28 procent, och mycket mer på kläder, hotell och kommersiell service.

Cityindex intervjuar också några personer om trender. Med full enighet talar arkitekten, konsumtionsforskaren och miljöpsykologen om människans behov av att umgås och kunna gå ut i en park. Rapporten sammanfattar att stadskärnorna måste bli mer mångsidiga och satsa på det lokala och genuina, i motsats till ”kedjefieringen”. Mindre bostadsytor och mer hemmajobb skapar efterfrågan på mötesrum i staden, nära till hands. Behovet av grönytor kommer att bestå och ta större plats i stadsutvecklingen. ”Välmåendet återuppväcks”, hävdar sammanfattningen, och det man kallar ”leveransekonomin” med hållbara transporter tar fart på allvar. Det låter nästan som att det är glokalsamhället de beskriver.

SOM LEKTOR PÅ KONSTFACK lät Tor Lindstrand studenterna i masterprogrammet Rumslig gestaltning förra läsåret undersöka tendenser inom handeln. Kedjorna som säljer volym håller på att bli utkonkurrerade av näthandeln, menar han. I stället kommer köpcentrum som destinationer och upplevelser. Mall of Scandinavia ligger i frontlinjen. Kinesiska köpcentrum, som är de största i världen, har kommit ännu längre. Här kan familjen tillbringa hela dagen, och inte nödvändigtvis med att handla. Man äter lunch, går på bio, fikar eller rentav rider eller spelar golf. I den mer exklusiva änden av skalan finns showrooms som pop up-gallerier, som influencers tipsar om. Det viktiga där är att ha rätt sak, inte att gå till rätt butik.

– Det här är inget som en majoritet av studenterna drömmer om att jobba med, menar Lindstrand. De är mer inne på återbruk, som i Frida McDavitt Wallins exjobb våren 2020, där hon sorterar användbara bitar i en byggnad på Slakthusområdet som skulle rivas. Hon ser dem som en ”taxonomi” av ”spolier”, återanvändbara arkitekturelement, ursprungligen från den klassiska arkitekturen.

I sin praktik som skolarkitekt på LLP verkar Lindstrand mer intresserad av det som var den svenska inredningsarkitekturens klassiska uppgift innan kommersiella miljöer tog över, det offentliga rummet. Han berättar om ett studiebesök på en skola i Espoo utanför Helsingfors som närmar sig Ungdomens IT-råds vision av skolan mitt i byn. Opinmäki Learning Center av Esa Ruskeepää Architects från 2015 består av förskola, internationell skola, bibliotek, mötesrum och idrottshallar. Den inbjuder till kvällsaktiviteter och vuxenutbildning. Skillnaden mot liknande försök i Sverige är, menar Lindstrand, att den förvaltas av ett kommunalt fastighetsbolag och inte av skolan själv, som kan ha svårt att orka. Det är möjligt, om man vill.

BEHÖVS DET KONTOR över huvud taget? var rubriken på en notis på SVT Nyheter 13 november 2020. Mindre kontor med mindre yta per anställd och kortare kontrakt är vad som efterfrågas. Mötesplatser kommer alltid att behövas men i framtiden jobbar vi mer flexibelt, säger flera intervjuade. Coworking utgör 3 procent av kontorsytan i Stockholm i dag, men potentialen bedöms vara 30 procent. Här finns en ny marknad. ”Mer än ett kontorshotell”, lovar coworking-företaget United Spaces. ”Lounger är hjärtat i verksamheten”, säger WeWork, ett amerikanskt coworking-företag som etablerat sig i Stockholm. ”Vi främjar liv och rörelse i stadens byggnader”, hävdar Vakansa, som inriktat sig på att hyra ut lokaler per timme till föreningar och kulturliv.

– Det vore konstigt om efterfrågan på kontor inte dämpades, menar Mariette Hilmersson, vd Region Väst på fastighetsbolaget Castellum. Men ännu verkar det finnas en marknad i Göteborg, särskilt centralt. En spaning för framtiden är att stora företag anlägger små hubbar närmare där de anställda bor, där man kan träffas några dagar i veckan. En lite udda efterfrågan är att tandläkarmottagningar nu gärna vill hitta lokaler i shoppingstråk. I centrala Borås, där Castellum har många kommersiella fastigheter, pågår en diskussion med staden om att bygga på varuhus vid torget med några våningar bostäder. Och inom logistikföretagen börjar man i dag ställa helt andra krav än bara låg kostnad. Inte minst med automatiseringen och fler ingenjörer anställda blir arbetsmiljön viktig som konkurrensmedel. Castellums och Jollyrooms 75 000 kvadratmeter lager på Hisingen blev Årets logi­stikbyggnad 2020 med restaurang, personalgym och ett av Sveriges största solcellstak.

Boverket har fått ett uppdrag av regeringen att se över om man kan underlätta i regelverket för att göra om lokaler till bostäder. Liksom alla andra befinner man sig precis i början av detta sökande efter nya möjligheter och är hänvisad till att än så länge gissa, med viss försiktighet. Formas är på väg med en forskningsutlysning på temat covid. Riksarkitekten, Helena Bjarnegård, hänvisar till en mål 11-vecka (Mål 11 i de globala målen = Hållbara städer och samhällen) som Rådet för hållbara städer höll i oktober 2020 och som ligger på Formas hemsida. Särskilt Carlos Morenos inlägg om 15-minutersstaden, så som Paris utvecklat den till policy, bidrar med några franskt eleganta begrepp: kronourbanism är en ny, lugnare rytm, kronotopi en multifunktionalitet, topofili en platskärlek. Det är en stad för alla, en närhetens stad där allt man behöver till vardags nås inom 15 minuter till fots eller med cykel. När det gäller svenska tendenser att flytta ut från stadskärnan för att kunna få större bostad hänvisar Boverket till två pressmeddelanden från SBAB, också i oktober 2020. 42 procent av mäklarna i Stockholm spår att fler söker sig längre ut, men bara 16 procent i Malmö. Större bostad med trädgård eller balkong är motiven. SBAB:s Komma hem-enkät visar att drygt 60 procent som kan det vill fortsätta att arbeta hemma. Andelen bostadsannonser som innehåller ordet kontor har fördubblats våren 2020, men är fortfarande bara 10 procent.

Kriser är möjligheter, det visar all den diskussion som pågår i dag. Med förvånansvärd enighet tecknar alla bilden av en närhetens stad som är funktionsblandad, med gångavstånd till det mesta man behöver, med gott om lokala mötesplatser och grönska, där man delvis jobbar hemma, delvis i lokala ”hubbar” och där vi tar vara på äldre hus och inredning och resurshushåller också på andra sätt. Om nu det är så självklart att detta är en människocentrerad stadsidé (som Moreno uttryckte det) kan man förstås fråga sig varför det varit så förtvivlat svårt att bygga den. Det är ju ingen ny tanke. Måste det till en lågkonjunktur för att vi ska få gehör för den stad vi vill ha? Och har ”vi” då ”råd” att bygga den?

Det finns lärdomar att hämta i historien. Idéer kan återanvändas lika väl som byggnader. Men kloka tankar kan också märkligt fort bli bortglömda och vara värda att påminna om. Boverket gav i lågkonjunkturen 1995 ut Den måttfulla staden, ett ovanligt tydligt ställningstagande för den lilla eller medelstora staden av trädgårdsstadstyp, glokalsamhället om man så vill. Gråsossen och arkitekten Olof Eriksson skrev 1989 boken Bortom storstadsidéerna, ett årtionde före den socialdemokratiska Storstadssatsningen. 1996 lade Eriksson fram programskriften Bygg om Sverige till bärkraft! som låg till grund för Göran Perssons högst tvehågsna idé om ”det gröna folkhemmet”, långt ifrån Erikssons storsatsning.

En annan, som jag tror bortglömd, bok att återvända till är Anders Gullberg med fleras Bilder av framtidsstaden från 2007. Det är ett stort upplagt, mångdisciplinärt forskningsprojekt som gör en backcasting: Hur skulle en stad som kan nå tvågradersmålet till 2050 se ut? De arbetar med tre rumsliga alternativ – stadskärnor, förstärkning och låghus – och två tidsliga – puls och lugn. Kombinationen förstärkning (av befintliga halvcentrala miljöer) och lugn liknar på många sätt det glokalsamhälle som förs fram i dag och verkar ligga bra till, också hos stockholmarna, i en enkät. I slutet av boken för författarna ett nyanserat resonemang om hur det nödvändiga systemskiftet skulle kunna se ut. De pekar på öppningar som kan uppstå av spänningar i systemen (som en pandemi, vilket de dock inte nämner) men också på vikten av ”visioner med lyskraft” för att ge sökandet efter något nytt en riktning.

MEN VI FÅR INTE GLÖMMA att kriser även kan ha negativa effekter. Dåliga tendenser kan förstärkas. ”Corona är inte ett jämlikt virus”, skriver forskarna Martin Grander och Tapio Salonen. Den som bor trångt och inte kan jobba hemifrån blir dubbelt utsatt. Många har fått det allt bättre, men trångboddheten har ökat sedan 2000. ”Leveransekonomins” bakgård är e-handelns plockare och gig-ekonomins cykelbud. Usla arbetsvillkor hos Amazon och Apotea har uppmärksammats. Det finns en risk att glokalsamhället blir en medelklassbubbla som förstärker den växande polariseringen om vi inte ser upp.

Mitchells ”city of bits” som en ”stad i bitar” där vi håller distansen får inte bli det nya normala. Vi behöver mer än någonsin tänka långsiktigt, både framåt och bakåt, och handla kollektivt. Men för det behövs en tillit till andra och till samhällets institutioner, som sätts på prov av pandemin och än mer av miljöfrågan. Och tilliten förutsätter i sin tur den trygghet för alla som ett välfärdssamhälle ger.