Tre ord i tiden

I coronapandemins spår blir gamla begrepp som nya. Arkitektur funderar på bunkring och ruralisering från hemmakontoret.

Bunkra

I virala orostider när plötsligt allt förändras ger arkitekturen oss metaforer för det stadiga. Som när finansministern får användning för sitt mantra att spara i ladorna. Men det som har sparats i ladorna är bara pengar, ettor och nollor, inte det människor behöver för sina dagliga liv. I det slimmade just in time-samhället får det inte finnas någon överkapacitet och några beredskapslager. Därför frestades många till den individuella lösningen att bunkra och butikernas hyllor gapade tomma. Bunkrings­mentaliteten är krisens ena väg vidare. Den andra, och långt hopp­fullare, är att vi behöver slack i systemet. I själva verket är det gammal god arkitektkunskap: gene­ralitet innebär överkapacitet. Det håll­­­­­­bara är inte det skräddarsydda utan det för­­­­änderliga som kan möta det ständigt nya.

Claes Caldenby

Hemmakontor

Kaos är kreativitetens moder. Och säg den kris som inte skapar nya affärsidéer. Knappt hade coronaviruset medfört att stockholmarna börjat uppmanas att jobba hemma förrän mejlen om uthyrning av kontorsmöbler började strömma in. Varför inte unna sig ett höj- och sänkbart skrivbord inför den kommande arbetsveckan, eller åtminstone en ergonomiskt utformad arbetsstol? Plötsligt kom begreppet ergonomi till heders igen. Det var det ingen som pratade om när vi satt med våra laptops i offentliga loungelandskap för några veckor sedan …
Vi är många som troligtvis skulle må bättre av att skapa en tydlig arbetsyta när vi jobbar hemma. Frågan är bara: hur många kan klämma in en ny, permanent arbetsplats i sin redan möblerade bostad?

Annica Kvint

Ruralisering

Coronaepidemin har satt ljuset inte minst på sår­­­barheten i vår livsmedelsförsörjning. Vad händer med krisberedskapen i ett sam­­hälle som förlitar sig på färska grönsaker från andra sidan jordklotet? Av historien lär vi att det ofta är brist på mat, vatten och energi som bidragit till att människor flyttat från stad till landsbygd. En av de största ruraliserings­­­­vågorna in­­­­­­träffade redan 400 e.Kr. i romarriket, då många städers
mat­­­­­­försörjning kollapsade. En annan tid av ruralisering kom i Stor­­­britannien på 1600-talet, efter problem med vedför­sörjning. I Skandinavien skedde urbaniseringen relativt sent men snabbt; runt 1930 nåddes den demografiska bryt­­­punkten, alltså att lika många bodde på landsbygden som i städer. Under 1970-talets gröna våg vägde begrepp som hälsa, tid och gemenskap tyngre än de rena försörjnings­­­behoven. Men kanske är den ruralisering vi nu kan ana starten på en ny typ av grön våg?

Annica Kvint