Hagastaden i Stockholm har blivit en symbol för den alldeles för täta staden. Men stadsdelen är bara det mest aktuella exemplet på vad många befarar är en ny trend – att bygga så att det blir ett direkt hot mot barn och ungdomars hälsa. 

När planerna på Hagastaden lanserades utnämnde dåvarande finansborgarrådet Sten Nordin stolt projektet till ”den största investeringen i Sverige någonsin”. Planerna var verkligen imponerande: Mellan Stockholm och Solna skulle det fram till och med 2025 anläggas en ny stadsdel som skulle binda ihop kommunerna och Karolinska institutet. Det talades om ”en vetenskapsstad” och antalet bostäder skulle bli sex tusen – ett välbehövligt (men långt ifrån tillräckligt) tillskott till bostadskrisens Stockholm.

Inledningsvis gjorde sig somliga lustiga över de två enorma torn, Tors torn, som ritats av stadsplaneraren och arkitekten Aleksander Wolodarski. Men det fanns också andra problem som blev tydligare och tydligare ju längre projektet framskred. Motorvägen norr om stan skulle överdäckas; ett mycket dyrt projekt. För att finansiera det hela behövdes det säljas stora mängder bostadslägenheter. Husen blev höga. Och de stod mycket tätt. Gemensamma ytor blev små och mörka i skuggan av husen. Bedömare ansåg att stadsdelen skulle bli för tätbebyggd. Och framförallt – inte ha ytor för alla de barn som också skulle komma att befolka stadsdelen.

Arkitekten Jonas Kjellander på Sweco Architects ingick i ett tidigt skede i en referensgrupp om hur skolorna och förskolorna på platsen skulle komma att se ut. På det området visade sig marken vara alltför exploaterad, enligt honom.

– Men då hade de redan kommit så långt i detaljplanearbetet att ramarna var satta gällande kvarter och hushöjder. Det visade sig vara ett hopplöst utgångsläge. Man hade markerat var förskolorna skulle ligga och gårdarna var extremt små med väldigt begränsat ljus.

Han understryker att friytorna på innerstadens förskolegårdar självklart måste begränsas.

– Det är bra att såväl yteffektivisera som att inte bara stirra sig blind på antalet kvadratmeter per barn. Det finns exempel på små kompakta ytor som fungerar bra och stora som inte gör det, men det finns också en smärtgräns. Vid någon punkt påverkar kvantiteten självklart kvaliteten negativt. Det går inte att pressa ner antalet kvadratmeter hur mycket som helst. Det är ovärdigt. Vi får inte glömma att förskolan är den miljö där över 85 procent av ett till femåringarna tillbringar största delen av sin aktiva tid. Och detta alltså under den period som brukar betecknas som de mest formativa åren. 

Hagastaden är inte ett ensamt skräckexempel, utan snarare ett tydligt exempel på vad som idag bedöms som en stark trend när det kommer till stadsbyggande. Marievik på Liljeholmen kommer att bli minst lika tätt och ha lika snålt tilltagna förskole- och skollösningar.

Framförallt är det förskolorna som engagerar de intervjuade arkitekterna och forskarna. Barnen lär sig gå och röra på sig under den tiden. Här läggs själva grunden till den fysiska utvecklingen – och till stor del även den sociala.

Lina Swanberg på Tengbom var studiochef för en stor studio som arbetar med utbildningsmiljöer, skolor. Hon blev förvånad när hon såg planerna för Hagastaden.

– Jag är inte stadsplanerare, men visst var det märkligt att ingen plats gjordes för skolan i första delen av Hagastaden. Skolan är en av de viktigaste och ibland enda offentliga miljön som byggs i nya stadsdelar. Vad är urbanitet, ska den täta staden innehålla offentliga miljöer som till exempel skolor?

Hon säger att den täta staden kräver ett nytt synsätt på användandet av gatu-, park- och kvartersmark och skolgårdar. Vilket är en ännu större fråga. Hon tror att skolans placering mitt i byn är mycket viktigt för det omgivande samhället.

– Då skulle man kunna tänka era olika sorters samutnyttjande av mark och grönytor. Men i Hagastaden finns den offentliga platsen ”skola” inte alls.

Lina Swanberg fortsätter:

– Ju mer centralt läget är, desto större blir kampen om marken. När man bosatt sig centralt i staden har man accepterat ett visst mått av täthet. Förskolor i bottenvåningen på bostadshus kan ju fungera beroende på hur det ser ut runt omkring. Men med minimala utomhusytor på trånga bostadsgårdar för förskolebarnens utevistelse kan man undra om man passerat gränsen för om det fungerar för barn.

Att skolornas gårdar är små är illa nog, men det stora problemet verkar gälla de mindre barnen. Landskapsarkitekten Emelie Brunge på Nyréns arkitektkontor blev beklämd över de minimala utsläppsgårdar som planerats in till stadsdelen Årstadal i Stockholm.

– Det som slog mig personligen var att allt annat i den processen gick före barnens behov. Och det gäller inte bara Årstadal.

Till exempel så hade Stockholms stad gjort en offentlig upphandling på mjölkleverans där Arla vann under förutsättning att de får åka in med sin största lastbil. Arbetsmiljöbestämmelser reglerade att mjölkbuden inte ska behöva dra mjölken mer än tio meter från lastbilen och trafikkontoret har bestämmelser att man inte får backa ut med lastbilar på allmän gata. Detta resulterar i att den lilla platsen barnen hade åts upp av en gigantisk trafikyta för att en stor lastbil ska kunna vända inne i täta kvarter.

Tillsammans med ett par kollegor skrev hon en debattartikel i Svenska Dagbladet 2014. Och i fjol möttes hon och 65 andra landskapsarkitekter från tjugo kontor på en utsläppsgård i Årstadal i en uppmärksammad protest.

– Vi skrev också ett remissvar till Boverkets vägledning ”Planera för barn och ungdomar” tillsammans med landskapsarkitekten Patrik Tronde. I remissen påpekar vi behovet av att få in bindande arealkrav för barns utemiljö då vi tror att det är det enda sättet för barnens behov att få tyngd i planeringen. På tre dagar samlade vi in cirka 900 namnunderskrifter från i stort sett samtliga Stockholmsbaserade arkitekt-, teknikkonsult- och landskapsarkitektkontor som har anställda landskapsarkitekter. Vi vet att det finns en stor frustration i vår bransch och det blev tydligt då.

Arkitekten Suzanne de Laval har skrivit boken Bygga stad för barn, utgiven av Arkus, som är en kunskapsöversikt över den forskning som finns om barn och ungdomar och att växa upp i täta stadsmiljöer. Hon säger att detta med att bortse från barnens behov när man planerar nya bostadsområden är en relativt ny företeelse.

– Från sextiotalet och fram till ungefär 1990, jobbade man mycket med den fysiska livsmiljön för barn. Men på 00-talet slutade man att bry sig på samma sätt. För ungefär tio år sedan var det en debatt om att man byggde barnfientligt på nordvästra Kungsholmen och jag intervjuade en av de ansvariga planerarna om varför de inte planerat en barnvänlig stadsdel med skolor och generösa friytor utan en tät kompakt kvartersstad med mörka, skuggiga bostadsgårdar. ”Här ska inte bo barn. Om barnfamiljerna flyttar in så får de skylla sig själva”, sa han.

Sedan dess har det blivit värre.

– Ta Marievik på Liljeholmen i Stockholm. Där har man planerat in 1000 lägenheter på världens minsta markyta. Det finns ingen mark mellan husen för barnen. De åtta inplanerade förskoleavdelningarna får två små markplättar där den ena är ”inomhus” med glastak och den andra ligger utomhus uppe på ett tak med hårdgjorda gummimattor.

– Boverket vågar inte föreskriva ett minsta antal kvadratmeter friyta per barn, man nöjer sig med att göra en rekommendation i sin vägledning. I Boverkets vägledning rekommenderas 30 kvm friyta per barn i grundskolan och 40 kvm friyta per barn i förskolan. Det betyder att era skolor och förskolor i Stockholm, trots rekommendationen, erbjuder tre till fem kvadratmeter skolgård/ friyta per barn. Det är mindre än vad grisar, enligt Jordbruksverket, behöver ha i en stia.

Hon suckar och säger att trenden dessutom spridit sig ut i landet. Att Stockholm med sin bostadsbrist bygger tätt men tanklöst är till viss del förståeligt. Men på andra håll tycks valen märkligare.

– Nu vill politikerna dessutom testa att ha skolgårdar på tak var som helst i landet. I Umeå av alla ställen diskuteras nu ett förslag med en förskola på taket av en shoppinggalleria. Vad blir det för livsmiljö?

Suzanne de Laval skrattar ett glädjelöst skratt. Hon konstaterar att marknaden uppenbarligen inte förmår lösa alla problem och att det enda alternativet tycks vara en starkare politisk styrning och att Boverket törs sätta ned foten och ställa krav.

Man skulle förstås kunna tycka att barnfamiljer helt enkelt får bo någon annanstans än i just dessa hårdexploaterade områden, men bostadsbristen gör att valmöjligheterna inte alltid är så stora. Fram tills i år var Karolina Keyzer stadsarkitekt i Stockholm. Även hon var kritisk mot Hagastaden och de bristande ytorna för barn. Och även hon ser det täta byggandet som en allt starkare trend som snart snarare är norm än undantag.

– Idag vet vi att nya bostäder drar till sig barnfamiljer. Det bara är så. Förr var det fokus på framkomligheten i staden, idag tänker vi mer på cyklar än bilar och kanske skulle vi kunna fokusera på treåringarna ett tag. Funkar det för dem brukar det fungera bra för andra grupper också, treåringar och 83-åringar har mycket gemensamt med oss alla. Vi vet också att ju fler vi blir på liten yta desto fler sorters uterum behöver vi att göra olika saker i, när staden blir vardagsrum behövs tysta vrår, lekrum och grönska om vartannat.

Det handlar dock inte bara om att skol- och förskolebarn ska ha en allmänt roligare uppväxt (eller att landskapsarkitekter ska få roligare jobb). Det är allvarligare än så. Cecilia Boldemann är docent i folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet och säger att dagens planering är ett hot mot barnens hälsa. En undermålig miljö under barndomen kan påverka dem för resten av deras liv.

– Talar man om djurarter brukar man tala om deras habitat, vad en art behöver för att må bra. Nu är människan ingen hotad art, inte än, men det går att anlägga samma aspekt på små homo sapiens. De kräver ett visst habitat för en sund utveckling och får de inte det kan det få negativa konsekvenser.

Hon fortsätter med ett djurexempel.

– Råttor och höns som är på för små områden hackar fjädrar och svansar av varandra. Små barn är gjorda för att utforska sina omgivningar, ta ut svängarna och träna sig på socialt umgänge. Om de inte får det riskerar de att inte få en sund fysisk och mental utveckling. De får sämre motorik och för lite eller för mycket sol på små gårdar. För mycket ökar riskerna för hudcancer. Fysisk aktivitet är lika nödvändig som vitaminer. För lite ökar risk för hjärt- och kärlsjukdomar, depressioner, cancer, mental ohälsa och benskörhet. Det vet man.

Emelie Brunge ser två framtidsscenarier. Det ena, lite hoppfullare, är att vi lär oss av våra misstag och bygger någonting bättre när pendeln svänger igen. I så fall kommer vi att prata om stadsdelar som Hagastaden som vi brukade prata om miljonprogrammen. Vad tänkte vi på när vi byggde stadsdelar så mycket tätare än den täta stad som var förebild? Och byggde stadsdelar utan att planera in en enda skola? Där husen är så höga och gårdarna är så smala att solen endast lyser några timmar per dag i juni.

– Allt detta planeras i Hagastaden just nu och vi vet om det, säger hon.

– Det andra scenariot är att vi vänjer oss vid detta som en ny standard. Så som byggbranschen fungerar nu blir det lätt så. Vi får nya generationer som växer upp i en trängre, mörkare och mer konstlad miljö där barnen kanske spenderar mer tid inomhus med Ipaden eller framtidens tekniska cyberlösningar och mindre tid utomhus och i naturen? Lite som när man började bygga samhällen efter bilen på femtiotalet och ck generationer med bilister som följd. Vad kommer detta ge för avtryck på nästkommande generationer? Det skrämmer mig lite men åt vilket håll det går känns svårt att säga tycker jag.

En av de som arbetar med Hagastaden är landskapsarkitekten Anders Jönsson på Andersson Jönsson Landskapsarkitekter. Han konstaterar också att förutsättningarna inte är de bästa för att göra ett riktigt bra jobb. Planerna var redan fastslagna när de kom in.

– Med den planering som till exempel är gjord för förskolorna så ser vi att deras egna gårdar inte har några bra förhållanden och är väldigt små och skuggiga. Det innebär att vi får fokusera på att skapa bra miljöer i de gemensamma parkerna som de kan besöka. Enligt beräkningarna kan det dyka upp åttahundra barn där på en dag, kanske samtidigt… Det är extremt mycket barn. Egentligen är det ett olösligt problem, men vår förutsättning ser ut så. Och det är en utmaning att få in så många funktioner i samma park så att den fungerar för såväl förskolebarn och skolbarn som tonåringar och vuxna. Det kan inte bara vara rena lekplatser. Parken ska även fungera som en fullgod stadsdelspark med traditionella parkvärden som blomsterprakt och med platser för möten mellan människor, aktiviteter och avkoppling. Vi har fått till en plaskdamm och arbetar på koncept för att göra miljöerna i stadsdelen så bra som möjligt.

Andersson Jönsson Landskapsarkitekter låg bakom Blomsterdalen, en stadsdelspark i Årstadal som slitits mycket hårt eftersom väldigt många barn söker sig dit. Så Anders Jönsson är väl medveten om problemen med en anläggning som den i Hagastaden. Att hitta hållbart material när så många människor ska använda parken är inte lätt.

– Det är ett grundproblem, att få verkar förstå hur mycket folk som faktiskt kommer att slita på de här miljöerna. Men planerna för Hagastaden är politiskt antagna och det sas redan från början att det skulle prövas att bygga tätare än det någonsin gjorts tidigare. Eftersom det redan byggs får man väl se det som ett mycket dyrt test. Samtidigt märker jag att era andra projekt vi medverkar i verkar ha inspirerats av Hagastadens täthet och faktiskt planeras bli ännu tätare. Så jag är rädd att det snarare blir en ny norm än ett test.

Arkitekten Aleksander Wolodarski är mannen bakom Hagastaden. Han säger sig välkomna kritik som kan vara utvecklande för projektet. Men i det här fallet är hans intryck att man inte har velat få till stånd en dialog, vilket han beklagar. Motståndarna är inte intresserade av att lyssna på vad han har att säga, tycker han. Det handlar om att kunna diskutera den långvariga perioden då utglesning av staden varit allenarådande ideologi.

– Motståndet mot min kvartersstruktur var kompakt, och debatten blev platt. Jag har inte fått en dialog som gjort att andra arkitektoniska lösningar kunnat växa fram. För mig har det varit som att slå huvudet mot en vägg.

När det gäller just förskolor och skolmiljöer tror han att debattörerna överdriver problemet, men samtidigt påpekar han att detta inte var hans ursprungslösning.

– Jag ville ha terrasser för barnen högst upp på husen, det var den ursprungliga lösningen. Men den krävde en kostsam vertikal kommunikation med separat hiss till varje barnstuga och det vann inte gehör hos byggherrarna. Så det blev barnstugor i bottenvåningen och trånga gårdar. Men trånga gårdar kan vara bra för barnen om man tänker bort ”trånga” och ersätter det med ”intima” och ”trygga”. Med rätt ljusa material som ger fin ljusföring, och med öppningarna i kvarterens kortsidor kombi nerat med lägre höjd längs långsidorna så kan det bli berikande. Så har jag resonerat. Dessutom finns parkrummet som löper i östlig riktning och Hagaparken intill. Det är inte fråga om stenöken här. Men det är svårt för mig att föra i bevis innan det är färdigbyggt. Till dess står ord mot ord, men titta gärna på de trånga kvarteren i Sankt Eriks-området mot stranden.

Själva utformningen av exempelvis förskolorna kräver nu stor omsorg av husarkitekterna. Och han poängterar att anledningen till förtätningen är ekonomisk på grund av den ytterst kostsamma överdäckningen av motorvägen och Värtabanan. En viss mängd lägenheter behövdes för att få projektet att gå ihop och han utgick från de kraven när Hagastaden ritades.

– Det hade kanske varit möjligt att reservera några kvarter för samhällsfunktioner, men det skulle leda till att exploateringsgraden skulle öka för kvarteren runt omkring. För man räknar på den totala ekonomin och pengar som måste fördelas. Sedan är det lätt att säga för andra att det borde sett ut på ett annat sätt, men det fanns vissa parametrar att utgå från och det gjorde jag. Exploateringsgraden var given och för jämförelsens skull kan jag nämna att den är densamma som för Skeppsbrokvarteren i Gamla stan. Och då är resultatet i Hagastaden mycket luftigare, och ger samtidigt förutsättningar för ett rikare stadsliv.

Socialdemokraten Rogert Mogert är sedan 2014 Stadsbyggnads- och kulturborgarråd i Stockholm. Han säger att de är medvetna om de trånga gårdarna och nu försöker ”parera” problemet med förskolorna.

– I etapp två av bygget skulle den östra delen där det finns ett parkstråk kunna ge er förskolor och förskolegårdar. Vi tittar på det, för vi vill inte göra om misstagen.

Han är dock hoppfull om stadsdelen som helhet.

Men finns det något som kan göras för att minimera problemet med de trånga gårdar som ändå kommer att finnas? Cecilia Boldemann säger att det finns kreativa lösningar där man arbetar mycket med att bygga på höjden.

– Det handlar om kupering och vegetation – lektålig vegetation – och sist men inte minst passager. Att stycka av med staket är en styggelse, likaså byggnader med staket direkt till husväggen – då får barnen aldrig upp farten när de springer. Barn måste kunna ta sig över, mellan, under och vid sidan om hinder för att utvecklas.

– De är väldigt medvetna om detta i Japan och mycket duktiga. Även på vissa håll i USA, där vi gjort fältarbeten, där man som exempel haft små skjul med öppningar i varsin ända för barnen att springa rakt igenom liksom små oaser där barnen kan dra sig tillbaka. Så det går. Innan man planerar för rastgårdar för barnen bör en studieresa till Japan vara på sin plats – de har erfarenhet av att bygga bra miljöer för barn på trånga ytor.

Fallet Hagastaden förefaller dock hopplöst enligt Emelie Brunge. Det enda som återstår är att anpassa parkerna för ett enormt tryck från förskolorna. Hon har tittat närmare på en förskola i kvarteret Enzymet.

– Det finns inte ens plats för alla barn att vara ute samtidigt. Här ligger vi nere på nästan ett barn per kvadratmeter; motsvarande tolv barn på en parkeringsplats. Lekutrustningar, växtmaterial eller något annat är bara att glömma. Där gäller det snarare att se till att hela Norra Stationsparken blir en förskolegård vilket är ett enormt misslyckande för alla som har planerat detta och för alla som ska bo i stadsdelen i framtiden.

Arkitektur nr 3 / 2016